Norge tar strypgrepp

Nej, nu ger jag upp med allt av vad Norge har att erbjuda (läs: irritera mig över dumma NAV) och åker hem till dessa små damer. Det ska bli skönt att omringa mig med svenska igen, även om norska inte är så illa. Vi ses om drygt en vecka. Ha det!

Haha

Jag var bara tvungen att prova. Dett är fröken K i ett nötskal.

Snögubbespel

Jag har fått julen på hjärnan. Kanske det har att göra med att jag lyssnar på julsånger hela dagarna? Hur som helst, så har jag faktiskt ett till änglaspel. Eller man kanske ska kalla det "snögubbespel"? Det är en lite mer primitiv version av änglaspelet och det låter inte pling pling, till min sambos stora lättnad.
Jag tänder spelet varje morgon medan jag och min son äter frukost och lyssnar på julmusik tillsammans. Det är skönt att kunna starta dagen mjukt, medan jag ännu kan. Ska ju ut i jobb om drygt en månad. Det känns helt overkligt, jag vill ju vara hemma med min son tills han ska flytta hemifrån. Förhoppningsvis så kan jag vara hemma lite mer efter att sambo är färdig med sin pappaledighet. Det finns ju inga lediga dagis, verkar det som.
Vi får se, kanske ekonomin inte tillåter att jag går hemma med kontantstøtte och extrajobb på kvällarna.

Julstämning

När vi ändå är inne på att prata om jul, så vill jag visa er mitt finaste julpynt. Detta är en sköldpaddetomte som min söta lillasyster gjorde till mig i skolan för några år sedan. Den har följt med ända sedan jag flyttade hemifrån, i princip, och huvudet har lossnar några gånger. Inte heller toppen på mössan är helt fräsch, det ska ju vara en vit tofs, inte svart.
Hur trasig och bränd av juleljus den må vara, så är det ändå min allra käraste julägodel. Det finns nog ingen i världen som skulle kunna komma på tanken att göra en sköldpadda med tomteluva, när uppgiften är att göra julpynt.
Vi är alltför lika hon och jag.

Pling pling

Jag julpyntade igår. Sambo var snäll att ta upp jullådan från bilen, och jag satte genast igång. Förra året var jag så himla sugen på jul redan i oktober, detta år har jag faktiskt fortfarande ingen julstämning. Förra året vände jag uppochner på hela Moss i sökandet efter ett änglaspel, och jag fick ett i julklapp, men då var det för sent att njuta av det. Så jag bestämde mig att jag skulle vänta till julen 2009, och då få dubbel glädje av det, då mitt barn också fick se.
Duken har min mormor tråcklat av guldtråd. Jag har några saker från henne, och när jag ser på dem så blir jag nostalgisk, men vem blir inte det?
Nu ska jag njuta av mitt änglaspel fram tills jag åker hem till mor, plast och mina saknade systrar. Det är nämligen därför jag julpyntar nu, min sambo kommer inte göra det i helgen i alla fall.

Trevlig första advent! I förskott.

Helvetes jävla skit

Hittade den här hos **Woopsie Daisy**. Det för mig tillbaka till barndomen. Jag har en vinylskiva med Magnus och Brasse, men har ingen vinylspelare. Hade jag det så skulle jag spela Svordomsvisan varje dag.

Vintage

Fick lite gamla bilder av min barndomsväninna igår. Bilden föreställer mig, bara fyra år yngre, boendes i Sverige. Jag saknar mitt långa hår, även om det kanske inte var så jättefint på denna bild.
Jag tycker egentligen inte att jag ändrats så himla mycket sedan dess. Visst, jag har fått barn och gått både upp och ner i vikt, men jag har fortfarande samma glasögon på kvällarna när linserna skaver, och tröjan är förfarande en av mina favorittröjor.
Jag är en okomplex person med både mörka och ljusa sidor, och jag är säkert mycket mer intressant än många fjantiga bloggare som skriver om hur mycket de hatar barnbloggar men själva bara skriver om dagens outfit och vilken b-kändis de hånglade med i fyllan för några år sedan.
Sådär, nu har jag nog trampat på några tår. Jag känner för att vara lite elak idag.
Mohahaha. Nu ska jag fortsätta lyssna på julmusik och återgå till mitt intressanta liv.

Jag bara måste

Dreglar över denna webshop varje dag, och drömmer om den dagen då jag kan klicka hem vad som helst från denna fantastiska butik. Lycka.

Lätta hjärtat lite

Detta är inget gnällinlägg, jag är en glad person som har dåliga dagar (och behöver lätta hjärtat ut i internetrymden).
Så, då var det sagt. Nu kan jag lätta mitt hjärta.
Jag är så fördömt trött på att vara en medioker liten grå mus! När jag gick i grundskolan så var jag så försynt och genomskinlig att folk bokstavligt talat trampade på mig. Jag blev inte mobbad, men fick min del av skiten. När jag så blev tillsammans med en av skolans snyggaste killar, så började folk hata mig i smyg, och lura med honom på fester jag inte var bjuden på. Ett slag i magen igen.
Jag har inte utbildat mig vidare, och det är mitt fel, jag vet, men jag har haft så många olika jobb att jag snart inte orkar mer. Därför ska jag börja plugga till hösten. Men det var en parentes.
Grunden till att jag är så fly förbannad på mig själv, är egentligen en löjlig sak. Detta med bloggandet har visat sig vara en liten fristad för mig. Jag har många gånger strävat efter att få läsare, men snabbt upptäckt att jag inte når ut till en skara större än en person. Därför skriver jag ytterst personligt, även om jag utelämnar namn och kanske inte skriver hela sanningen.
Jag surfar runt på bloggar och läser om deras häftiga liv, och kommer på mig själv, att jag vill vara som dem. Jag vill vara som Drea, Henrik, Clara. Fuck, jag vill hellre vara vem som helst, förutom mig själv. Jag vill inspirera, jag vill betyda något. Jag vill inte bli en kändis, jag vill bli något.
Men jag är så dålig på sådant. Jag har varit dumsnäll och grå hela mitt liv, det är så svårt att ändra på. Jag vet liksom inte i vilken ände jag ska börja. Jag vet inte vad jag vill. Jag har inte ens en blogg som specialiserar sig på något. Det finns ingenting för någon att hämta här, som inte är intresserad i att veta vad jag tänker.
Och nu skriker min unge, som inte har sovit en enda natt någonsin. Inte ens det är jag bra på. Mamma är inte mitt yrke.
Jag suger!
Fett!

Montmartre i mitt hjärta

Packade upp en låda häromdagen med VHS-filmer, och kom över några gamla favoriter. Amelie har jag på DVD, men har inte sett den på minst tre år. Jag brukade alltid se den när jag var bakfull, för den gav mig en stämning som ingen annan film kan.
Några filmer verkar det inte som om de finns på DVD här i Norge, och heller inte i Sverige. Tråkigt nog. Jag klarar mig utan undertexter, men eftersom vi alltid ser film när Emil sover så måste vi ha ganska lågt ljud, och då är texterna bra så man slipper sitta på helspänn hela tiden.
Klart att vi kan ha lagom högt när vi ser film, vi trippar inte på tå bara för att sonen lagt sig, men ibland är det jävligt lågt ljud i vissa scener, och när jag ser film så har jag ingen lust att sitta med fjärrkontrollen och trycka. Det sparar jag till zappningen av tv-kanaler.
Av alla 50 filmer jag hade, så valde Emil ut tre filmer att leka med. Amelie är en av dem.
Och för de som väljer att läsa min blogg, så kommer de andra två filmerna också upp här. Man måste ju ha ett dragplåster till sin blogg. Eller hur?

My scary movie

Jag var på väg hem från 7 eleven med en chokladbit i fickan (PMS) då jag började tänka på skräckfilmer. Jag funderade på vilken sorts skräckfilm jag skulle vara i, vilken film skulle göra mig mest rädd.
Jag gillade verkligen inte "I am Legend", pga ödsligheten och de där läbbiga muterade människorna som vrålade hela nätterna. Jag gillade inte "Zombieland" heller, där det var tomt på folk och fullt med läbbiga grejer. Jag minns inte så mycket från "28 days later", men jag minns att det var blodtörstiga folk där, samt massa ödslighet.
Så jag kom fram till att om någon skulle vilja göra mitt liv till ett rent helvete så skulle det vara i en film där jag är lämnad helt ensam. Mobilen kan fungera, men ingen svarar. Ingen människa så långt ögat och bilen kan nå. Sambo, sonen och hela familjen är borta.
Hu. Då skulle jag vara rädd.

Listo

Nu är jag äntligen färdig med att tagga alla bilder. Såg till min fasa att jag har över 15000 bilder och videor på denna datamaskin. Kanske dags för en extern hårddisk. Någon som har tips på en bra och billig?
Vad ska jag göra nu? Huset städat, ungen nöjd med pappa. Inga bilder kvar att ordna. Hm. Jag kan inte ens komma på något att fotografera. Kanske har med att göra att jag inte har fotografens öga, och måste ta bilder på allt för att få kanske en cool bild. Jag behöver träna på sånt. Fotokurs, var är du?
Lyxproblem igen.

Merry f-ing christmas liksom

Idag har jag försökt ta bilder av min son iförd nisseluva, och jag hoppades på en enda bra bild som jag kunde använda till julkort i år. Tyvärr var inte Emil riktigt lika ivrig på att sitta fint och vänta medan mamma knäpper kort för fulla muggar. Han satt inte still mer än två sekunder, och jag lyckades faktiskt inte få en enda bra bild som jag blev nöjd med. Eftersom jag heller inte har någon studio så fick jag improvisera med vita lakan som jag hände upp för att försöka mjuka upp bilden lite, så att den inte blev så mörk, men resultatet visar bara en massa skrynkliga lakan istället.

Suck.

Nu när jag äntligen börjat få upp mitt fotointresse så ska det gå och bli vinter, mörkt kl 15, och omöjligt att fotografera. Dessutom kunde jag ju inte sätta min son ute i parken medan han lekte nonchalant med polkagrisen. Lite kallt för det.
Någon som har tips på hur man fixar en studio utan att köpa massa dyra blixtar och bakgrunder?

Working girl

Som jag skrev i förra inlägget, så hade jag massa otaggade bilder som jag ville bli kvitt. Då låg jag på 2776 bilder som behövde hjälp med att förstå i vilken mapp de ska ligga i.
Nu har jag svettats över det en timme till, och är nu nere i 725 bilder. Det är en markant skillnad från igår, och jag är nöjd med "arbetet". Men jag har fyrkantiga ögon. Tur att jag åt popcorn innan jag satte mig framför datorn, annars hade min sambo funnit mig medvetslös på tangentbordet. Jösses, så jobbigt det var för ögonen att se på alla bilder.

Jag gillar hallgolvet mer och med. Det är lite sexigt, om man ska vara på det humöret. Men tillsammans med rött så blir det bara för mycket. Tur att vi inte ska leva hela våra liv i denna lägenhet.

Tagga ner

Jag har nu 2776 bilder i mitt arkiv som inte har en tagg. Ändå har jag suttit i över en timme och fyllt i många bilder med taggar, så det är lättare att hitta dem senare. Vårt internet slutade fungera för att hyresvärden som har rutern ändrade helt plötsligt nät utan att säga till. Då vi har ett helt vanligt nätverkskort med tillhörande stor antenn på baksidan av datorn, så räcker tydligen inte det för att hitta signalerna från lägenheten ovanför oss. Så det slutade med att jag sket i att försöka koppla upp mig och började sortera bilder istället.
Och vips, en timme senare, så var jag på nätet igen. Några hundra bilder taggade senare.
Vilket lyxproblem jag har.

Funny people

I miss you.

Kort minne

Jag ligger sömnlös varje natt (även om jag har sömbrist) och tänker på sådant som jag inte hunnit tänka på under dagen, och det visar sig vara ganska mycket. Många frågor poppar upp i huvudet, och igår fick jag den briljanta idéen om att jag skulle ställa frågorna jag vill ha svar på här, ifall någon vänlig själ vill svara. Nu har jag ju inte några trogna läsare som verkar vilja svara mig, jag har försökt att fråga frågor förut. som den gången jag sände ut en efterlysning på en novell jag ville ha tag i. Det var ingen som hade funnit den, antar jag.

Grejen är bara att jag glömt vad det var som var så himla viktigt att jag ville fråga internet och hela världen om. Så pinsamt. Jag får återkomma om det, och ställer istället en annan fråga.
Vilken är din favoritblogg? Jag behöver nytt läsmaterial.

Vuxna foton

Jag måste bara få säga att jag längtar tills jag får ta bilder av en vuxen människa igen.

Barnsliga foton

När jag sitter och ser igenom mina fotografier på datorn, så är det väldigt få bilder jag kan använda i denna blogg. Har sagt till mig själv att det inte ska bli alltför många bilder på min son, då jag redan har en blogg för att dokumentera hans framsteg. Därför blir utbudet ganska litet, då jag mest fotograferar honom. Det finns liksom inte tid att springa runt och leta efter vackra kompositioner och bra ljus. Inte ens när jag går ut på promenader får jag med mig kameran. Det är synd, för jag har hittat många roliga snapshots, men det involverar människor och jag är inte redo att ta det steget ännu.

Jag har tittat igenom alla bloggar som jag läser varje dag, tack vare bloglovin´, men vad ska jag nu göra när jag inte måste sitta och surfa runt för att se om det blivit uppdaterat.
Jag får väl lägga mig på golvet och låta min son krypa över mig, fram och tillbaka.
Mysigt.

Oh snap!

Förra helgen hade jag äran att få vara med på födelsedagsfest. Det var första gången jag skulle vara från min son under en hel kväll. Det var även första gången på två år som jag skulle dricka alkohol. Visst, jag har tagit en klunk eller två av vin och öl, men alltid suttit nervös dagen efter och undrat hur full min son blir.
Det var förfest först, som det brukar vara. Jag ringde nog bara tre gånger för att höra hur det gick. Min sambo var helcool. Sedan gick vi på en pub och drack Captain Morgan och Cola, och då började nerverna slappna av. Jag sjöng och sittdansade och tog ett par snapshots med kompaktkameran.
Tyvärr är det så att jag är vänner med alltför snygga tjejer. Varenda bild jag är med på ser jag ut som en total loser. Det gör ju inte saken bättre för att damen längst till vänster är sminkös, och är vän med en frisör som fixade hennes hår på förfesten. Hon i mitten ser ut som en modell varje dag. Lyckost.
Men jag är så glad att jag fick vara med och frigöra lite spänningar, även om det inte räcker med en flaska vin eller en utekväll. Jag har kommit ett steg längre fram på vägen, och ser fram emot nästa kväll på dansgolvet.
Kvällens uttryck: Slappa da bass (från I love you man), och oh snap (eller oh no you didn´t med ett finger vevandes i luften).
<3

Jag vill jag vill

Jag såg film igår. Den fick mig inspirerad. Det är sällan jag är oinspirerad när jag stänger av TV:n med filmen fortfarande på linsen. Jag vill så mycket, men orkar så lite. Dessutom är det ont om tid, och pengar om nu det skulle ha betydelse.

Jag vill kunna baka och laga mat. Mest baka. Baka kakor och tårtor som gör folk så galna att de struntar i dieten.
Jag vill ha massor med gröna växter i mitt hem. Det ska kännas frodigt och lite djungelaktigt när man kliver innanför dörren. Men fräscht.
Jag vill kunna sy och sticka. Det ligger ett rosa garnnystan i fönsterkarmen och väntar på att bli stickat. Men jag kan inte sticka första vändan.
Jag vill kunna sminka mig. Jag vill ha en stor väska fullt med smink och nagellack så att jag kan matcha med mina tråkiga outfits.
Jag vill ha en fotografs öga. Och därmed ha vackra fotografier på väggarna, och en vernissage med bara mina bilder som folk blir inspirerade, glada och gråtfärdiga av.
Jag vill kunna dansa. Balett eller jazz, det spelar ingen roll. Breakdancing skulle vara skoj att lära sig.
Jag vill lukta kokos. Fråga mig inte varför. Jag är bara galen i kokoslukt på huden.
Jag vill kunna något som inte många andra kan. Jag vill inspirera andra till att vilja göra någonting bättre för världen. Jag vill göra skillnad!

Frågan är då: varför gör jag ingenting utav detta?
Det kan jag inte svara på. Ärligt talat. Jag är handlingslös. Allt rinner mig bara ur händerna.

Kravstor

Jag sträckte på mig igår, med sambo och son bredvid mig. De tyckte nog att jag såg rolig ut där jag låg på golvet och såg ut att simma.
Idag har jag inte lyckats klämma in ett pass. Var ute och halvsprang i en och en halv timme med sovande sonen i vagnen idag. Gick så fort att det blev ångbastu under jackan. När jag sedan bar sonen upp för alla trappor så var det mycket enklare än vad det var för någon vecka sedan. Kan inte tro att det har hjälpt på mina muskler ännu, men man kan ju hoppas. Bättre det än att sonen har gått ner i vikt.

Jag är tom för ord. Har inget att blogga om längre. Det blir bara bajs av allting.

Scream for a cleaninglady

Detta är fröken K i ett nötskal. Trycker du på bilden så blir den större och du ser bättre alla dammtussar i hörnen.
Jag måste medge att jag är urusel på att städa. Men! Jag har blivit mycket bättre sedan jag fick barn, och bara några minuter efter att denna bild togs så var det mesta borta och min son kunde krypa överallt igen.
Dammsugaren är i full fart. Påslös. Jag hatar min dammsugare och ska byta så fort jag kan till en som kan samla upp skiten i påsar istället för att man ska behöva rensa filtret varje gång man har dammsugit.

Förresten, Scream ska komma i del fyra och del fem. Jag väntar med spänning, så länge det är originalskådisarna.

Snö = jul?

Denna bild får mig att tänka på julen. Förra året gick jag med bebis i magen och längtade och trånade efter jul, i år har jag missat den känslan. Det är ju bara lite mer än en månad kvar till jul, och känslan är inte där ännu. Lustigt.
Vi firar vartannat år hos min familj, och vartannat år hos min sambos familj. I år blir det Norge, till min mors stora besvikelse. Jag måste medge att jag tycker att det ska bli lite småtråkigt att sitta i Norge hos sambos föräldrar (även om de är supermysiga) när ingen av hans andra syskon ska dit. Det är liksom därför vi har valt vartannat år. Så min sons första jul firas utan tomte, utan andra barn, och utan köttbullar.
Vi får helt enkelt se till att det blir både tomte och köttbullar, andra barn har han ju ingen glädje av ännu.

Men jag tror detta blir en fantastisk jul, för jag har världens bästa unge att fira med!

Ät upp det

Jag får säkert äta upp det här, men jag tycker faktiskt att pilatespasset jag gör har blivit lite lättare sedan första gången jag gjorde det. De säger på skivan att olika saker är olika jobbigt på olika dagar, och det har dem rätt i. Fast idag var det lätt att göra allt.
Men det kan förstås bero på att far och son låg och sov djupt i sovrummet medan jag fick sträcka mig hur mycket jag ville åt alla håll.
Idag ska vi äta sallad och när sonen har lagt sig så ska vi moffa lösgodis och dricka dricka. Oh, så jag längtar.

Det blev Herkules

Idag har jag varit ensam med min son hela dagen. Sambo har jobbat dubbelt, och det innebär att jag också måste göra det. Jobba som mamma alltså.
Så jag glömde helt enkelt bort att göra lite pilates idag. Dumt nog. Gick istället lång promenad med fisen som sov i barnvagnen i exakt 28 minuter. Han sov alltid en halvtimme förut, och ibland sov han en timme eller två i barnvagnen. Synd för mig som fick vänta tills han vaknade, jag kan inte bära vagnen tre våningar upp själv. Så det är rätt skönt att han sover 28 minuter, då slipper jag frysa röven av mig varje dag vi trillar tur.
Nej, det får bli pilates imorgon istället. Då ska jag schasa ut alla manliga personer ur lägenheten och visa grannarna hur man viftar med armar och ben.

Working out

Jag vet inte om jag ska låta bilden tala för sig själv eller inte. Detta är naturligtvis en bild som är tagen samtidigt som den jag hade i blogginlägget igår. Jag har utövat pilates idag igen, med en grinig son på ryggen och benen. Han fick kex och satt sådeles tyst och tittade på mamma som vevade med armarna så diskret som det bara går att göra när man ska sträcka ut armarna så mycket man kan. Det är nämligen så att det är ganska god insyn i denna lägenhet. Det vet jag bara för att jag ser väldigt bra in i andra lägenheter, och om jag ser dem så ser dem nog mig. Jag får bara hoppas att hela raden av lägenheter sitter tryggt på jobbet medan jag viftar och sträcker.
Detta med tio gånger som jag har fixerat mig på betyder inte att jag ska sluta med pilates om sju dagar, nej, det betyder bara att det ska bli lite lättare då och att den inre styrkan ska bli lite starkare. De säger på filmen att det ska gå lite lättare efter tio dagar, man ska se resultat efter 20 och efter 30 gånger har man en ny kropp. Jag tror så mycket jag vill på det, men det skulle ju vara kul att testa om det verkligen fungerar.

När det gäller det där frisyrtipset som jag skrev om i förra inlägget, så gjorde jag nog fel. Jag duschade på kvällen och lade mig med frisyren, men när jag tog ut det på morgonen så var det fortfarande lite fuktigt, och därmed var frisyren ingen frisyr.
Så kan det gå när inte haspen är på!

Skriva av sig lite

Min son fick sova i sängen i natt, vilket resulterade i "sova nästan hela natten, i alla fall (med små sparkpauser i mammas ansikte) från 1 till 6". Jag däckade tillsammans med honom under förmiddagsluren och var sedan seg hela dagen. Bestämde mig för att leta rätt på min älskade pilatesDVD och sträcka mig lite.
Sagt och gjort, det gick bra. Fick avbryta några gånger då Emil var på väg uppför ryggen på mig och jag inte klarade av att balansera oss bägge.
Ska hem till Kungsör nästnästa helg och stanna där i en hel vecka. Har lust att träffa gamla vänner, så jag ska samla energi så jag orkar flänga runt varje dag. Och så ska jag gå på begravning.
Intresseklubben antecknar.
Felicitas tipsar om frisyr i ett inlägg som jag inte kan länka till, men jag tänkte prova och se om jag klarar av att få det lika fint som henne. Håll tummarna för att det blir lockar i håret imorgon.

Och håll tummarna för ett vettigare inlägg nästa gång.

F to the motherfucking O T O

Det finns dagar då jag inte har lust att göra någonting. Och det finns dagar då jag har lust att fotografera allting. Det som försvårar min lusta är att jag har ett barn att ta hand om. Hans behov går självklart först, och när jag ändå har kameran tillgänglig så blir det mycket bilder på honom. Det betyder att jag inte lär mig något nytt, för att jag inte försöker. Jag har inte tid att sätta mig in i barnfotografering eftersom jag inte har tid att rigga upp lampor och sätta ungen på plats. Det får bli spontana bilder i lägenheten som inte har så mycket naturligt ljus. Nu låter det kanske som ursäkter, men eftersom jag inte har öga för detta med fotografering, så måste jag kanske lära mig först.
Jag vill ha modeller, jag vill ha mer ljus, jag vill ha stativ och fjärrutlösare. Jag vill så mycket, men det känns som om jag kastar bort tid på detta. Jag kommer aldrig bli en fotograf, så why bother?
Jag fotograferar för att ha något att sätta upp på väggen. Än så länge sitter det bara en bild uppe i lägenheten. Och den har inte ens jag tagit.

Bummer.

Avtryckarfingret ler

Jag har fotograferat igen. Denna gång var vi ute hos mina svärföräldrar och plåtade. Vi hade begränsat med tid då solen gick ner kl 16.26 och modellen inte klev innanför dörren förrän kl var närmare solnedgång. Det var inte hennes fel, jag skyller på vinterhalvåret.
Resultatet blev inte så bra utomhus som jag hoppats, men lite bättre inomhus även om det var kolmörkt ute. Jag fick improvisera med lampor från husets alla hörn, men ljuset var inte perfekt ändå.
Modellen hade med sig sin son, som inte vill bli fotograferad, men som inte kunde hålla sig borta tillslut. Vi hade jätteroligt, som vanligt. Jag längtar tills nästa gång. Har fått tips från en fotograf på vad man ska och inte ska göra, så jag ska skärpa mig och ser fram emot ett lite bättre resultat nästa gång.

Show me the money

Det blir en himla massa tips på denna blogg just nu, men det är bara för att jag saknar inspiration själv.
Min favoritfotograf ska börja med lifestylebilder! Han har ett julerbjudande som nog är lite skonsammare för plånboken såhär runt juletider. 1 timme för 2500 kr, och då får man en cd-skiva med på köpet med alla bilder.
Åh, jag önskar att jag hade 2500. Då hade jag inte bara fått fina bilder på mig och min söta familj, utan också en inblick i hur en professionell fotograf arbetar. Två flugor i en smäll.
Jag avundas de som beställer en session i detta nu.

Någon som känner sig extra givmild idag?

Read my friend

Jag måste ju tipsa om några nya bloggar som jag snubblat över. Nu när det snöar och barnvagnsdäcket har punka så blir det inomhus för min del. När sonen sover så städar jag med ena halvan av kroppen och vilar med den andra.
I skuggan av ett världsarv fotograferar små gubbar i "vardagssituationer" med en humoristisk ton. Jättebra att se på när man är på humör för att le.
Underbaraclara lever ett skönt liv med hund och man ute i ett torp ( rätta mig om jag har fel) med sina stök i köket och fina kläder. Jag vill lära mig baka hennes bullar och ha hennes pelargoner i köksfönstret.
Bloggrecension skriver recensioner om andra bloggar. Jättebra att ha om man är på utkik efter nytt läsmaterial.
Osamlade tankar och Brolings bebis har barn som är födda under samma månad som min son. De skriver faktiskt lite om utveckling, vilket är jätteintressant för mig.

Inga antihistaminer här inte

Under bloggpausen har det hänt något mirakulöst! I alla fall för min del. Jag har varit allergisk mot praktiskt taget alla frukter sedan jag var typ tio år. Den enda frukt jag kunnat äta var apelsin, och det var inte alltid det gick bra det heller. Dessutom är ju apelsiner bara goda under vinterhalvåret.
Men igår tog jag mig i kragen och åt en halv banan då min son inte ville ha mer, och jag blev inte allergisk! Halleluja!
Så jag åt en till. Och en till.
Och idag har jag ätit en banan och siktar in mig på den halva som sonen inte ville ha efter lunchen. När jag blev gravid så skedde det något med min kropp. Det var inte bara en Emil i magen, men jag slutade vara allergisk mot katter och min astma blev avsevärt mycket bättre. Graviditet är som världens bästa huskur.

Tänk dig att du velat äta en sak i typ 15 år men inte kunnat. Du kan lukta och äta sådant som bara innehåller essenser, men inte "the real deal". När du sedan äter det så smakar det himmelskt.
Bananer är det godaste som finns.

Hur många får man äta per dag?