Titta noga

Jag funderar på tatuering. Tips?

Sex bloggsvar

Hej svejs.
Under denna bloggpaus har jag svarat på era fina frågor som ni ställde mig i ett tidigare inlägg. Jag har också varit fotograf och syster på min äldsta lillasysters student. Jippi! Fotografier kommer senare.
Här kommer svaren, för de som väntat med spänning: 

1) Du verkar ha en ganska djup botten. Dvs när du är nere verkar du vara väldigt nere, och det tar tid för dig att komma upp. Är det så? Och i så fall - varför tror du att det är så? 

Utan att gå in alldeles för mycket på mitt psyke och hur jag mår inombords så verkar det som om jag har en djup botten, ja. Om man jämför mig med min sambo så har jag väldigt djupa bottnar, medan han har ett ganska jämnt humör hela tiden. Han blir aldrig riktigt ledsen men heller aldrig hoppande glad. Så himla tråkigt. Jag vill hellre vara jätteledsen för att så kunna vara riktigt gråtande glad. Anledningen till att jag går ner i djupa svackor ibland är jag inte säker på. Jag vill helst inte prata om sånt här på bloggen då jag vet att några som läser denna blogg känner mig väl, och jag nu har insett att det kanske inte är så bra att dela med sig av allla sina innersta tankar, även om jag faktiskt vill det. Bloggen är terapi för mig, men det funkar visst inte. Kanske en terapeut eller psykolog kan svara på din fråga.

2) Hur trodde du att det skulle bli att vara mamma innan du fick barn, och hur väl har dessa föreställningar stämt med hur det blev? 

Jag visste vad det innebar, men samtidigt så visste jag inte alls vad det innebar. Den frihetsberövringen kan man inte sätta sig in i, hur mycket man än försöker. Man kan heller inte förstå hur man kan älska någon så mycket att man är redo att hugga ut sitt hjärta för att rädda sitt barn.

Jag visste att jag skulle bli en oroande mor, men inte så oroande.

3) Om du skulle kunna göra som i AMF-reklamen, fast tvärtom, dvs besöka dig själv när du var säg 12, vad skulle du säga till Fröken K 12 år då?  

Jag skulle be mig själv att ta upp intresset för fotografi tidigare och fortsätta vara den fina ungen jag var när jag var 12 år gammal. Och be mig själv få skinn på näsan. 

4) Hva var det som fikk deg fotointeressert? 

Vet du, det vet jag faktiskt inte. När jag ser på fotografier så får jag så många känslor, och jag vill själv förmedla något med mina bilder. Jag vill att alla människor ska kunna se hur vackra de faktiskt är, och när jag ändå pratar sanning så skulle jag själv vilja ha ett fotografi där jag tycker att jag är strålande vacker. Men den som väntar på något gott... 

5) Har Norge blitt ditt nye hjem, eller kommer du til å dra tilbake over grensa en dag? 

Jag kallar Norge mitt hem. Jag har funderat på att flytta tillbaka till Sverige innan min son ska börja skolan, för att han ska kunna få behålla sina vänner under studietiden, men just nu är jag osäker på hur det ska gå till. Jag älskar mitt jobb och vill inte förlora det just nu. Jag har sagt till mig själv att jag kan vara självisk i några år så får vi se hur det blir med flytt. Men jag älskar Norge och ser på det som mitt hemland nu.

6) Hvorfor skriver du på norsk i kommentarfeltet på min blogg og på svensk her ;) 

Jag har bott i Norge i ca sex år nu, och anser mig själv kunna skriva helt ok norska, men inte tillräckligt bra för att jag ska kunna uttrycka mig själv speciellt bra. Du kanske har sett att jag inte är så duktig på att formulera mina kommentarer på din blogg, jag skulle kunna skriva mer än det jag gör, men då jag gärna vill skriva på norska så hindrar det mig lite. Vem vet, snart kanske det blir några norska blogginlägg här.

Tack så mycket för alla frågor. Det var roligare än jag anat!

Påminnelse

Jag vill bara påminna om att imorgon är det slut på den lilla fåniga frågestunden hos mig. Än så länge har jag fått tre frågor, och det ska jag väl kunna klara av att svara på.
Fyr løs som vi säger här i Norge.

Bildfråga

Nu har jag en fråga igen.
Vad händer om man till exempel vill tipsa om en bok eller tv-serie här på bloggen, men inte har någon bild att visa fram. Jag som läser massa bloggar ser hur folk använder sig av andra bilder, och ibland har de med källan av bilden, andra gånger skriver de bara att den kommer från Google. Är det lagligt? Får man göra så? Jag tror jag har använt mig av en annan bild en enda gång, och jag är fortfarande lite svettig över att någon ska komma och "ta mig"för det.
Så. Får man ta bilder från Google och bara hänvisa till hemsidan den är tagen ifrån, eller är det också ett brott som straffas med döden eller vad det nu är man får för slags böter?

Fråga fröken K

Det känns som om jag ställer frågor i denna blogg ganska ofta. Ibland får jag svar, ibland inte.
Men är det kanske något ni vill veta om mig? Någonting ni aldrig vågat fråga, men klurar på om nätterna. Vilket jag finner högst troligt. Icke.
Men sätt igång, fråga mig någonting så kanske jag kommer med ett riktigt klokt svar. Jag kan förvåna mig själv ibland.
Kommentera i detta inlägg för att fråga. Jag sätter ett slutdatum den 6 juni, så får jag gå med svansen mellan benen när inboxen gapar tom. Eller göra fiktiva människor och fråga mig själv.

Barnkalas 2.0

Snart fyller min son två år. Då är det dags för kalas.
Förra året hade vi tårta, bullar och kakor. Min sambo var pappaledig (läs: arbetslös för vi hade inget dagis och han kunde inte tacka ja till jobb) och hade lite tid att förbereda.
Detta år jobbar vi bägge två. Häromdagen, när jag stod och kopierade kvantum med papper på jobbet, så kom jag på att det är mindre än en månad till kalaset. Jag fick en lätt dos av panik, för det ska ju förberedas så mycket. Bakas, städas, folk ska bjudas in (annars blir det ett tråkigt kalas), presenter ska köpas. Det är bäst att jag börjar nu.

Är det någon som har bra tips på vad man kan bjuda på till barn och vuxna när en tvååring har kalas? Märk väl att det är ytterst få sittplatser, och där matsalsbordet en gång stod finns det en säng.

Kanelbullar är en klassiker, men de ser ju så tråkiga ut. Eller hur?

Naturligt ljus

Jag hade planerat att inte göra mycket alls i helgen, men så kom sambos ena gravida syster på besök, så då var vi ju tvungna (på ett bra sätt) att åka och hälsa på. I dagarna två.
Eftersom det blir ganska mörkt väldigt fort så hade jag otroliga problem med att få fina bilder. Jag hade på högsta ISO:n (1800), största bländare (f1,8) och hade alla lampor tända. Ändå så blev nästan alla bilder lite suddiga. Jag vill helst inte använda blixt, för det stör dem som blir fotograferade. Meningen är ju att jag ska kunna fånga barn i lek, vuxna som samtalar över en kopp kaffe i varsin fåtölj.
Min fråga är då: Vad ska jag göra mer för att få skarpare bilder? Tyvärr har jag inte råd att köpa en ny kamera eller bättre objektiv just nu. Alla som kan hjälpa mig får en puss i påsk. Hihi.

Bilden föreställer matbordet som det såg ut efter att tio personer hade mumsat på både grönsakssoppa och supergoda pannkakor stekta av ingen annan än fröken K.

Hur preserverar man?

Nu var det längesedan jag ställde en fråga, nyfikna fröken K försvinner aldrig.
Jag sitter och ser på bilderna från helgens natt på hotell och drömmer mig lite bort. Jag vill inte bo där det ser ut som ett hotell, men jag skulle önska att det gick att möblera så att man slipper gå runt och över saker hela tiden.
Min kamera används flitigt (ibland) och när den inte används så ligger den i kameraväskan. Men var ska jag göra av väskan? Och alla sladdar som tillhör kameran?
Ser ni var jag vill med saken?
Jag behöver inspiration på hur man får bort vardagsliga saker från boytan så man kan leva utan att drunkna i ting, men som kan plockas fram snabbt och smärtfritt.

Hur förvarar man saker utan att det ser ut som ett plastigt IKEArum fullt med olika backar (och utan att bli ruinerad)?

Professionell

Jag har fått fast jobb, om det nu är någon som inte har hört talas om det. Jag har fått fast jobb. Fast jobb betyder mer frihet, mer ansvar och mer möjligheter. Det betyder också att jag måste inhandla nya kläder, för man vill ju se professionell ut när man sitter bland kollegor med många arbetsår (läs: erfarenhet) på nacken. Nya kläder kommer inte få mig att bli mer erfaren, eller låta mig klättra i karriären. Det kommer däremot få mig att må bra och se bra ut.
Men, jag behöver tips och råd på vad jag ska inhandla. Kommentarer mottages tacksamt!!!

Nya kläder, och ny frisyr kommer snart. Kanske en helt ny fröken K.

Fröken K 2.0.

Omöjlig fråga

Blommor i svägerskans hår

Jag längtar efter mitt objektiv. Samtidigt sliter jag mitt hår. Min kära mor kom med ett påstående som jag inte tänkt på förut. Mödrar är bra att ha ibland.
Jag ska ha två veckors semester, varav en vecka är inskolning på min sons dagis. Den andra veckan spenderas hemma i Sverige så familjen får umgås med plutten.
Men! Vi hade inte tänkt ha mer semester än de två veckorna då vi inte får betald semester, men om vi gör det så kommer vi hamna i samma ekonomiska dumma situation vi varit i nu i några månader. Både jag och min sambo var helt överens om att inte ha mer semester, och så kommer då bomben. Vår son behöver semester. Jag har varit helt självisk och tänkt att jag inte behöver semester så att vi slipper gå utan pengar. Jag har då inte alls tänkt på att min son kanske behöver vara ledig och ta det lugnt innan han börjar på dagis.

Hur faan gör vi nu?

Kläderna gör... kvinnan?

Eftersom detta är en blogg om absolut ingenting, så vill jag gärna få med en bild i varje inlägg. Det börjar dock bli svårt, då jag har bilder av andra människor, men inte så många på mig själv, och eftersom man inte får publicera en bild utan medgivande så sitter jag i en tråkig situation. Jag har så många fina och roliga bilder på folk, men det känns dumt att ringa och fråga om jag får blogga om dem. Därför blir det inte många andra bilder än de på mig, så det får vi leva med.

Jag har en fråga. Jag har många frågor. Jag har ställt frågor här på bloggen som inte har blivit besvarade. Men jag ställer en ny fråga ändå.
Är det bara jag som har samma kläder på sig två dagar i rad? Då menar jag inte underkläder, utan tröja och byxor. När jag gick på gymnasiet så lade jag märke till att klasskamrater hade nya kläder på sig varje dag. Jag började fundera på detta, och ville gärna komma i nya kläder jag också, men varken budgeten eller tvättmaskinen tyckte att det var en bra idé. (Dessutom blir ju kläderna himla noppriga om man måste tvätta hela tiden.)
På mitt nuvarande jobb är det ganska viktigt att man ser hel och ren ut, men man måste inte komma i de finaste kläderna varje dag. Men jag ser på damerna att de har nya plagg för varje dag. Då får jag ångest. Varför gör de så? Är det för att de är svettiga och måste byta? Är det för att de har så mycket kläder i garderoben att de inte får plats om allt skulle vara rent, så de måste byta kläder ofta?
Jag ser och luktar alltid på mina kläder innan jag tar dem på för dag två. De luktar ingenting, de är inte smutsiga. Varför ska jag då inte kunna ha dem på?

Det var dagens fråga. Nu kan jag sluta tänka på det när jag sitter på bussen och våndas.

Nej

Det har varit lite torftigt med inlägg den senaste tiden. Jag kan inte säga att jag har haft mycket att göra, för det har jag inte. I söndags var det kalas för min lilla ettåring, som fick paket och åt korv och tårta. Under natten spydde han upp allt, och så var jag också igång. Idag är första dagen jag kan gå några meter från toaletten utan att behöva smygspringa tillbaka fort som fan.
När man är sjuk och inte kan sova så far det många tankar runt i huvudet som kanske annars inte skulle funnits där. Feber? Nej, men eftersom det inte finns annat att göra än att sova eller tänka så är det inte så mycket jag kunnat göra.
Och det jag har kommit fram till, är att jag tyvärr... Hm. Hur ska jag förklara detta?
Jag läser massa bloggar, har många favoriter, och tänker mig att jag kanske en dag har en läsare som är som jag är mot andra bloggar. Nu är jag fullt medveten om att jag inte skriver om någonting, och att de bloggar jag läser för med sig ett syfte. Många av de bloggar jag läser har faktiskt blivit (eller är redan) kändisar som får gå på coola fester och får goodiebags hela tiden. De ställer upp i tv, radio och skriver böcker.
Jag är så ledsen att jag inte får vara en av dem. Jag är så trött på att vara mig själv. Fröken Clara eller fröken Elsa skulle aldrig skriva ett liknande inlägg.
Men jag har kommit på att jag är efterbliven. Lite bakom. Alla höns är inte hemma. Hissen går inte ända upp.
Det var det jag var rädd för, och nu har det äntligen gått upp för mig varför jag inte beter mig som andra.
Vad gör jag nu?
Delete eller publicera...

Men jag har ju gått vidare

Nu har jag i två nätter drömt om mina ex. Igen! Det påverkar mig ganska markant, mer än jag vill tro, och jag går runt med en lustig känsla resten av dagen. Det är frustrerande att inte kunna bestämma över sina egna drömmar, och dessa "expojkvändrömmar" börjar så smått likna mardrömmar. Under dagen det vill säga.
Jag är en ganska analyserande person, har svårt för att glömma gamla samtal som har gått djupt inpå mig, och överanalyserar gärna, men utan att jag vill det förstås.
Den första frågan jag ställer mig efter att jag vaknat från en sådan dröm är: Hur hade mitt liv sett ut om jag hade stannat kvar i det förhållandet?
Jag ser på min sambo och son och konstaterar att jag inte kan bli lyckligare än detta, men någonstans långt inne i mig så sitter frågetecknet kvar, och det går inte att räta ut.
Hur hade mitt liv sett ut om jag stannat i förhållandet med min första förälskelse, han som studerar till läkare? Hur hade det blivit om jag lyckats hålla kvar den man som idag är i Kosovo och dokumentärfilmar? Eller han som ägt en sushibar? Eller han som jag inte har en aning om vad han gör? Eller Mikael Persbrandt look-a-liken som valde innebandyn framför mig (vilket jag skäms över)?
Det är juvenila tankar, jag känner mig alldeles barnslig som går i dessa tankar, även om jag aldrig haft en tanke på att lämna min nuvarande. Det är ju han jag ska spendera resten av mitt liv med, och förhoppningsvis dö med.
Det är tur att jag har ett ex kvar som det går att prata med, även om vi pratas vid ytterst sällan.

Tillbaka till verkligheten. Jag har ju allt jag drömt om.

Tänk om

Jag känner att jag måste vara övertydlig när jag skriver blogginlägg så att den (dem?) som läser detta (samt andra inlägg) verkligen inte missförstår mig.
Jag har aldrig varit med om varmare, starkare och mer intensiv kärlek när det gäller kärleken till min son. Jag gör allt för honom och jag skulle inte kunna leva en dag till på jorden om han inte fanns kvar.
Men... Det finns alltid ett men.
Jag önskar innerligt att jag hade tagit vara på min tid som fri kvinna utan barn innan jag klämde fram min gosse. Det finns så många idétankar som far i mitt huvud nu, så mycket jag önskar att jag gjort innan jag fick barn. Nu är det svårt att vara impulsiv (även om jag måste medge att jag var rätt impulsiv innan, det var mest bara småsaker dock) och bara göra något för att man kan eller tycker att det är kul.
Vilken tur att jag har min blogg så jag får lufta lite idéer. Om det finns någon som läser detta som skulle vilja göra slag i saken så tveka inte att kontakta mig, jag behöver en lagkamrat eller två.
Tänk att kunna ha maskerader lite hipp som happ, istället för förfester som man längtar tillbaka till när man tagit ett glas vin för mycket på krogen och bara längtar hem till sängen med en mils snö att pulsa hem i efteråt. Så roligt att dokumentera det och skratta gott åt det efteråt. Haha, tänk att jag kunde klä ut mig till Elvis/Marilyn Monroe/Einstein/Sylvester och ha så roligt åt det efteråt.
Vad med att skicka presenter till varandra? Att ta 100 kr och köpa något roligt till en vän och skicka det och vänta på något fint tillbaka. Något som man förmodligen aldrig skulle köpa själv. Nej, jag har aldrig varit med på julklappsbyte.
Att inleda ett projekt hade varit spännande. Detta år lär vi oss breakdance, nästa gång blir det drejning och glasblåsning. Att ha något att sträva efter, att se fram emot.
Arbeta som volontär då? Kanske besöka ett asylmottag och lära dem språket för att de lättare ska kunna komma ut på arbetsmarknaden så att om 30 år så är invandringen ett varmt välkomnande?
Filma en dokumentär? Skriva en bok? Resa dit tärningarna visar? Skotta snö med sked?!? Aaah!
Alla de andra idéerna som jag hade för några minuter sedan försvann. Jag förstår inte att jag har ett sådant kort minne nuförtiden.

Jag ska fokusera på studier, jag ska inte sväva ut. Suck.

Listo

Nu är jag äntligen färdig med att tagga alla bilder. Såg till min fasa att jag har över 15000 bilder och videor på denna datamaskin. Kanske dags för en extern hårddisk. Någon som har tips på en bra och billig?
Vad ska jag göra nu? Huset städat, ungen nöjd med pappa. Inga bilder kvar att ordna. Hm. Jag kan inte ens komma på något att fotografera. Kanske har med att göra att jag inte har fotografens öga, och måste ta bilder på allt för att få kanske en cool bild. Jag behöver träna på sånt. Fotokurs, var är du?
Lyxproblem igen.

Kort minne

Jag ligger sömnlös varje natt (även om jag har sömbrist) och tänker på sådant som jag inte hunnit tänka på under dagen, och det visar sig vara ganska mycket. Många frågor poppar upp i huvudet, och igår fick jag den briljanta idéen om att jag skulle ställa frågorna jag vill ha svar på här, ifall någon vänlig själ vill svara. Nu har jag ju inte några trogna läsare som verkar vilja svara mig, jag har försökt att fråga frågor förut. som den gången jag sände ut en efterlysning på en novell jag ville ha tag i. Det var ingen som hade funnit den, antar jag.

Grejen är bara att jag glömt vad det var som var så himla viktigt att jag ville fråga internet och hela världen om. Så pinsamt. Jag får återkomma om det, och ställer istället en annan fråga.
Vilken är din favoritblogg? Jag behöver nytt läsmaterial.

Jag vill jag vill

Jag såg film igår. Den fick mig inspirerad. Det är sällan jag är oinspirerad när jag stänger av TV:n med filmen fortfarande på linsen. Jag vill så mycket, men orkar så lite. Dessutom är det ont om tid, och pengar om nu det skulle ha betydelse.

Jag vill kunna baka och laga mat. Mest baka. Baka kakor och tårtor som gör folk så galna att de struntar i dieten.
Jag vill ha massor med gröna växter i mitt hem. Det ska kännas frodigt och lite djungelaktigt när man kliver innanför dörren. Men fräscht.
Jag vill kunna sy och sticka. Det ligger ett rosa garnnystan i fönsterkarmen och väntar på att bli stickat. Men jag kan inte sticka första vändan.
Jag vill kunna sminka mig. Jag vill ha en stor väska fullt med smink och nagellack så att jag kan matcha med mina tråkiga outfits.
Jag vill ha en fotografs öga. Och därmed ha vackra fotografier på väggarna, och en vernissage med bara mina bilder som folk blir inspirerade, glada och gråtfärdiga av.
Jag vill kunna dansa. Balett eller jazz, det spelar ingen roll. Breakdancing skulle vara skoj att lära sig.
Jag vill lukta kokos. Fråga mig inte varför. Jag är bara galen i kokoslukt på huden.
Jag vill kunna något som inte många andra kan. Jag vill inspirera andra till att vilja göra någonting bättre för världen. Jag vill göra skillnad!

Frågan är då: varför gör jag ingenting utav detta?
Det kan jag inte svara på. Ärligt talat. Jag är handlingslös. Allt rinner mig bara ur händerna.

Inga antihistaminer här inte

Under bloggpausen har det hänt något mirakulöst! I alla fall för min del. Jag har varit allergisk mot praktiskt taget alla frukter sedan jag var typ tio år. Den enda frukt jag kunnat äta var apelsin, och det var inte alltid det gick bra det heller. Dessutom är ju apelsiner bara goda under vinterhalvåret.
Men igår tog jag mig i kragen och åt en halv banan då min son inte ville ha mer, och jag blev inte allergisk! Halleluja!
Så jag åt en till. Och en till.
Och idag har jag ätit en banan och siktar in mig på den halva som sonen inte ville ha efter lunchen. När jag blev gravid så skedde det något med min kropp. Det var inte bara en Emil i magen, men jag slutade vara allergisk mot katter och min astma blev avsevärt mycket bättre. Graviditet är som världens bästa huskur.

Tänk dig att du velat äta en sak i typ 15 år men inte kunnat. Du kan lukta och äta sådant som bara innehåller essenser, men inte "the real deal". När du sedan äter det så smakar det himmelskt.
Bananer är det godaste som finns.

Hur många får man äta per dag?

Vem vet?

Det finns så mycket viktigare saken än att sitta och blogga och titta på usla bilder som man tagit med sin superhäftiga kamera. Jag börjar faktiskt fundera på om jag ska lägga ner det här med fotografering, och bara fota när det är kalas eller när kameran verkligen måste komma fram från sin dammiga gömma. Tråkiga bilder med alldeles för mycket information i dem. Jag kommer aldrig bli en fotograf, för jag har verkligen inte ögat för det, och dessutom så får jag inte till det med tid. Jag förstår inte hur folk klarar av att ha ett rent hem samtidigt som de vårdar sin hobby, sina barn och sin respektive samtidigt. Jag lägger inte av mycket tid framför datorn längre, heller inte framför TV:n, eftersom vi inte har en.
Så frågorna är då, var tar tiden vägen och slösar jag för mycket energi på det här med att försöka bli en bättre fotograferande amatör?

Fråga

Jag gick till frisören för att få lite färg i håret, bli lite finare. Jag gick dit med hopp om ljusa slingor, men frisörskan och jag pratade lite om vad jag ville göra, och det slutade med att vi bestämde oss för att göra två olika färger. En färg var en ljusare form av det jag redan har, och en lite rödaktig färg. Hon använde folie, vilket jag aldrig har använt förut. Det var mycket skonsammare för hårbotten i alla fall, men jag vet inte om det var bättre. För det första så ser jag nästan ingen skillnad nu, och jag tycker egentligen inte att jag fick något mer än lyster i håret. För det andra så kostade det en jävla massa pengar. Betalade 940 kr för de två olika slingorna, och så sade hon att hon var tvungen att klippa bort en hårtuss och göra håret lite rakare. 150 spänn till.

Missförstå mig rätt, jag gillar färgen, men jag hade velat ha något mer markerat. Mer färg. Så jag får väl gå tillbaka dit och färga håret istället för att slinga det. Då blir det i alla fall lite bättre, och jag slipper min råttfärg.

Frågan är då, slängde jag pengarna i sjön på något som jag i slutändan inte är nöjd med?