Öron

Efter en vecka utan träning och halva jobbdagar så hoppas jag att jag är redo för en ny vecka, och att jag inte tappar träningen nu som det egentligen borde börja ske något. Det är helt klart mycket mer behagligt att komma hem från jobbet och vara där tills man ska upp och jobba dagen efter igen, så att man får tid med barn och sambo och städning och sådant, men träning är ett nödvändigt ont som jag börjat gilla mer och mer. Det vore dumt om en veckas uppehåll ska tvinga mig ned i "oträningens tid" igen.
Jag är trött. Det är konstaterat.
Jag såg fem minuter av Disneyklassikern Dumbo för någon timme sedan, där Dumbo är ledsen över en förödmjukande show på cirkusen och får besöka sin mor som sitter inlåst. Stora tårar trillade ned för elefantens kinder när han fick vara nära sin mor, och jag grät så jag hulkade i soffan.
Tänk att inte får vara nära sitt barn när man behöver, eller när barnet behöver. Det krossar mitt hjärta att tänka på, och nu kommer det visst ännu en känsloladdad våg över mig...

Barn

Ibland när jag har tid att tänka, vilket inte är så ofta, så överanalyserar jag som vanligt.
I fredags var jag ute med jobbet efter jobbet. Vi drack vin och åt italienskt, och det var hur trevligt som helst. Efter att vi slutat för dagen och väntade in taxin så stod alla damer utanför i solen och njöt av värmen. Chefen kommenterade då en av mina kollegors väska, att den var så fin. De flesta nickade instämmande. Jag likaså, men skulle ändå skämta (vilket jag alltid skäms över efteråt, det är som om man varit otrogen och ska tvätta bort den andres parfym efteråt, med skam... tror jag i alla fall) om min väska, och lyfte upp den trasiga matkassen som jag hade med mig för att lägga regnjackan i. Mina kollegor skrattade lite smått när jag sade att jag hade köpt väska till min son, och därför fick nöja mig med en påse.
Efter den lilla lustigheten så började jag självklart analysera. Tror folk att jag ångrar mitt barn? Jag menar, jag var glad (och självklart lite ledsen) över att jag skulle få vara ensam på fredagen då sonen och sambon for till vänner och sov där, vilket innebar att jag fick komma hem när jag ville och sova hur länge jag ville. Det är ett privilegium som jag inte önskar för ofta, men när det kommer så blir jag glad. Det känns som om de mesta som hoppar ur min mun är sådant som låter som om jag skulle vilja vara barnlös. "Jag har ingen tid att passa, då sonen är borta - så skönt!" "Idag fick jag gå och handla mat utan barn." "Jag får en hel dag till mig själv när han är på dagis, gud vilken lyx!" "Jag får aldrig shoppa till mig, för ungen växer så mycket att han ska ha kläder."
Detta är ju inte saker jag säger varje dag, och om jag säger det så är det med en humoristisk ton.
Jag hoppas att många mammor och pappor känner igen sig, annars har jag nog ett problem...

Färglös

Dagar då sonen är sjuk och vädret är alldeles för varmt för en feberunge så stannar vi inne och lusläser alla böcker (fast bara framsidan för det ska hela tiden bläddras tillbaka till omslaget), har picknick med glass på vardagsrumsgolvet och får mamma ett steg närmare psykhuset. Det lustiga är att sjukdomar alltid inträffar samtidigt som jag känner att detta blir en dag då jag egentligen skulle få behöva vara själv, och stirra in i en vägg i några timmar. Sjukdomen känner igen detta på lukten av tröstlös mor, och sätter genast fart. Detta var i alla fall vad som hände idag. Jag ville bara gå hemifrån och tänka på fotografering, målade naglar och ett glas vitt i solskenet som jag inte sett på länge. Då har plötsligt ungen 39 graders feber bara pang bom.
Jag kanske är alltför ärlig i mina tankar om att ha barnfria dagar, då det kan verka på mig som om jag ångrar att jag fick barn. Det är så fel det bara kan bli. I 28 dagar av 31 så är jag så lycklig att jag spricker lite mer för varje dag som går, och de resterande tre är mitt huvud funtat så att jag behöver få gå på toaletten själv och inte behöva oroa mig för mer än att jag ska slå stortån i stolen.
Tyvärr så vet jag inte när dessa dagar inträffar, men som sagt... de kommer alltid före en sjukdom.
För att råda bot på detta så har jag lovat mig själv att ta med matlåda på jobbet (eller inte äta alls, vore nog bättre för allt daller) och istället kasta pengarna på smink som jag billigt klickat hem på internet.
Shopping är lycka på svarta dagar. Det behövs lite färg!

Omöjlig fråga

Blommor i svägerskans hår

Jag längtar efter mitt objektiv. Samtidigt sliter jag mitt hår. Min kära mor kom med ett påstående som jag inte tänkt på förut. Mödrar är bra att ha ibland.
Jag ska ha två veckors semester, varav en vecka är inskolning på min sons dagis. Den andra veckan spenderas hemma i Sverige så familjen får umgås med plutten.
Men! Vi hade inte tänkt ha mer semester än de två veckorna då vi inte får betald semester, men om vi gör det så kommer vi hamna i samma ekonomiska dumma situation vi varit i nu i några månader. Både jag och min sambo var helt överens om att inte ha mer semester, och så kommer då bomben. Vår son behöver semester. Jag har varit helt självisk och tänkt att jag inte behöver semester så att vi slipper gå utan pengar. Jag har då inte alls tänkt på att min son kanske behöver vara ledig och ta det lugnt innan han börjar på dagis.

Hur faan gör vi nu?

Jag är hindu

Rädda Barnen har nu en kampanj där man får födas på nytt, och utforska sin nya värld genom att dra en lott och se var man hamnar. Endast 300 av alla barn som föds varje dag i världen är svenska, bara för att ta ett exempel.
Jag är född i Indien där barnarbete, barnaga och barnäktenskap är en del av vardagen. Klicka på länken och läs mer om hur Rädda Barnen arbetar för att förbättra livet och världen för barn i alla länder.

Klick

Jag är så sugen på att fotografera igen. Har inte gjort det sedan den dagen jag började jobba. Man blir trött av att jobba och sedan komma hem och vara mamma tills ungen går och lägger sig. Jag är fullt medveten om att det är så alla mammor gör, om inte ännu mer (tänker på alla ensamstående föräldrar), men det ger mig inte mindre rätt att vara sliten.
Jag har också lust att stå framför kameran. Strika lite poser så att säga. Kanske det hjälper mig att tänka bättre under fotograferingarna med svägerska. Då vet jag ju hur hon kan stå.
Synd att sambo inte vill stå modell, han hade kunnat få många fina bilder. Jag tänkte mycket i början på förhållandet, hur modellsnygg han var. Nu, tio kilo tyngre (och alla är mitt fel) och lite tunnare i håret är han lika vacker som dag ett, men kanske inte för agenturerna.

Ingen fredag utan fylla

När jag kom hem från jobbet i fredags, så väntade denna dam på mig. Hon var barnvakt åt min son då sambo var tvungen att jobba han också. Allt gick som smort, sonen var trevlig och snäll. Svägerskan skulle på date, men då daten var tvungen att lämna återbud så bestämde vi oss för att gå på Jekylls, vilket var meningen förra gången vi var tillsammans med lite alkohol. Sagt och gjort. I samma sekund som vi kliver in genom dörren så hugger en kollega tag i min svägerska, och vi blir bjudna till deras bord. För att göra en ointressant lång historia kort, så hade vi supetrevligt. Jag blev bjuden på drinken Fjällbäck, som var otroligt god, med tanke på att jag inte tycker om Aquavit. Vi dansade hela kvällen tillsammans med sällskapet som bjöd oss till bordet, och blev bjudna på två efterfester. En hemma hos en kollega, och en annan hos en av herrarna i sällskapet. Det känns bra att vara "populär".
Innan vi tog taxi hem så bevittnade vi ett bråk mellan två fulla norrmän som inte ville annat än att puckla på varandra. De drog med sig en kille i rullstol på köpet och jag sprang och larmade en vakt som inte verkade förstå allvaret i situationen. De slogs så det flög sidospeglar på bilar, och vakten larmade polisen med ett oansvarligt lugn.
Men det gick nog bra.
Nu väntar jag med spänning på om jag får fortsätta på det fantastiska jobbet. På måndag smäller det. Om jag får ett positivt svar så ska jag bjuda alla som läser detta på en öl, eller en kanelbulle om så vill. Det är ditt val.

Jag måste också få förklara mig, varför jag valde just den titeln på detta blogginlägg. Om man läser några meddelanden längre ner, så verkar det som om jag bara går ut och festar hela tiden. Jag får påminna er om att jag var gravid i nio månader (vilket de flesta kvinnor är) och drack inte en droppe alkohol förrän tre månader tillbaka. Jag måste erkänna att det kanske blivit en öl/ett glas vin/en sliskig drink under helgen, även om det inte varit fest, men det är ju så förbaskat trevligt med ett glas vin och trevligt sällskap. Det är också förbaskat trevligt att äntligen få tänka liiite på sig själv för ett par timmar, och släppa alla orosmoln och funderingar kring mitt första och enda barn. Jag är förstagångsmor och har hjärnan på högvarv hela tiden.
Så på helgerna så tar jag mig ett glas vin, eller badar fotbad medan sambon tar en öl eller två. Eller jobbar, som han gör denna helg. Det måste ju finnas flera mödrar som glider på fest ibland, för att få en smak vad det som en gång var. Dessutom så händer det inte ett förbaskat dugg i veckorna, vilket gör att min blogg gapar tom.

Vakna

Jag kan inte låta bli att lägga ut roliga (och självklart vackra) bilder på mina systrar och min svägerska som egentligen inte har någonting att göra med inlägget, men jag tycker att bilderna väger upp för det skitsnack jag pruttar ur mig i varje inlägg.
Sambo är nu sjuk i feber och ont i hela kroppen, och sonen har min magsjuka, men är glad som en liten sol ändå. Han ville inte sova idag, så han är fortfarande uppe och klockan är 21.30. Vi får se hur rolig han blir imorgon. Han är precis som damen på bilden ovan, full av energi som de bägge måste utnyttja till max. De reser sig upp ur sängen innan de har fått upp bägge ögonen, själv kan jag ligga och dra mig i flera timmar innan jag kan tänka mig att kliva upp.
Imorgon ska jag sova länge. Hoppas jag.

Anpassning

Nu är vi äntligen färdiga med allt vad gäller flytten. Den gamla lägenheten är urtvättad, nycklarna är levererade och vi väntar bara på eventuell vinst på den. Jag har fokuserat på att få bort mest möjligt skit från den nya lägenheten, men det finns ingenstans att kasta gamla saker, så vi får vackert vänta tills det är dugnad. Alla möbler står huller om buller än så länge, det är svårt att möblera när man han ett barn som hänger i de alldeles för stora byxorna hela dagarna. Min sambo har jobbat massa övertid och hämtat fler lådor som inte fick plats under flytten, så jag har nästan varit ensamstående dessa dagar. Min son har varit extra jobbig och inte velat sova, så det har tärt lite. Men jag är glad att vi äntligen flyttat, och snart så är väl energin tillbaka på det normala igen.

Någon som vill ha en gratis garderob? Bara komma och hämta. Jag har flyttlådor också. Gratis gratis. Only for you, only today.
Nä. Men jag vill gärna bli av med dem. Take it!

På riktigt

Idag var vi i Oslo och skrev kontrakt på lägenheten på Torshov. Vi betalade depositionen på 27 000 kr också. Det var stressigt i slutet då bankerna inte riktigt ville samarbeta, men till slut hade allt gått enligt planerna.
Vi gick genom parken som ligger bredvid lägenheten. Jag fick syn på en lustig gunga, som jag hoppade upp på. Det var skönt att få släppa loss lite, efter massa stress och grubblande. Min son satt och såg på mig, medan jag släppte lös mitt inre barn.
Nu när det börjar närma sig natt, så sätter hjärnan igång igen. Jag kan inte sluta analysera, tänka och grubbla, fantisera och dagdrömma. Jag blir inspirerad av andra människor jag ser på gatan, av filmer jag ser och av musik jag hör. Med hjälp av den inspirationen lagar jag mig en ny framtid. Som alltid går i kras, för att jag är samma person som jag alltid varit.

En förlorare.

L day (L som i lägenhet)

Jag kan inte låta bli att gå och "inreda" lägenheten på St. Hanshaugen i huvudet. I det rummet kan vi ha datorn, och dammsugaren får också plats där, så slipper alla se den när man kommer innan för dörren. Jag resonerar med mig själv, och min son tror nog att jag har blivit galen, som pratar med mig själv, och inte med honom.
Idag är dagen D. Jag måste erkänna att jag drömmer om att de ska ringa och säga att vi får den. På något konstigt vis så tror jag att vi faktiskt får den bara för att jag går runt och är så himla nervös. Det som kommer att hända då är att jag blir kaxig och tror på mig själv för mycket, och när de då ringer och förklarar att vi inte kan få den, så kommer jag bryta ihop och må dåligt många dagar. Jag kommer tro att det hela är mitt fel och att jag inte skulle tänkt så mycket på lägenheten, för man blir ju alltid besviken ändå.

Nåväl. Flyttar vi till Oslo så kommer jag faktiskt sakna Moss. Som bilden ovan visar, så är det faktiskt en fin stad. Den har många stränder och är en av de soligaste städerna i hela Norge. Det finns många pizzerior, en stor biograf och många små inredningsbutiker.
Jag kommer såklart sakna mammaträffarna, de är ju mina enda vänner här i Norge som verkligen är mina egna. Alla andra vänner känner jag ju genom min sambo, och även om de är mina vänner lika mycket som hans, så har jag ju inte gjort mig förtjänt av dem. De har bara fallit i mitt knä, så att säga.

Nej, nu ska jag ordna lite inför mammaträffen som ska hållas här hemma hos mig.
Skoj skoj. Söndagar är inte lika tråkiga längre.

Fel sida

Idag vaknade jag definitivt på fel sida. Fel sida av dygnet det vill säga.
Min son vaknade en gång i timmen inatt, och jag fick springa upp och ge honom nappen och stryka honom på huvudet innan jag kunde krypa tillbaka till sängen. Sedan bestämde han sig för att vakna kl 6.20 för att inte somna om. Det förstör hela tidschemat jag har byggt upp. Nu vet jag inte när han ska sova, eller äta. Suck. Rutiner är skönt, men det går tydligen inte alltid att följa dem.

Så dagen idag blir nog rätt jobbig. Jag har varit sur hela dagen, och min stackars son vet inte alls vad han ska tro.
Men det är svårt att vara sur länge på ett sådant sött ansikte. Han har nu vaknat från sin förmiddagslur. Då ska han få pussar tills han inte orkar längre.

Snart får vi veta om vi får lägenheten. Jag har fjärilar i magen och har ingen lust att vänta längre. Bara slå mig i ansiktet hårt, riv av plåstret fort och låt mig slippa lida!

Jag tänker på framtiden.

Är jag ensam om att ha en blogg som är menad som en framtida bok till min son? Kära Emil är mitt sätt att minnas vad min son har gjort och en lite mer utvecklad "Min första bok" som man skriver framsteg i.
Jag har sökt på internet, men har ännu inte lyckats hitta något liknande. Om jag fick bestämma, så hade jag velat ha en blogg som var menat till mig och mig endast med mina framsteg och hyss. Jag hade några hyss för mig när jag var liten, mor berättar om dem ibland. Det hade ju varit roligt att göra en bok av det, som jag har planerat att göra med Emilbloggen. Solentro har en bra sida.

Någon som vet om något liknande projekt?

Ego

Meningen med en ny blogg till min son är för att jag ska kunna fokusera på andra saker än Emil Emil Emil på denna blogg. Jag har ju faktiskt andra tankar och åsikter om annat också, men jag kan inte lova att det inte kommer ett inlägg då och då om hur det är att vara mor till den bästa bebisen i hela världen. Jag umgås ju fortfarande mest med honom just nu.
Var på café med min svägerska idag och pratade lite om sömn och egentid. Jag börjar nu känna att jag skulle kunna pumpa mig för att vara borta från Emil mer än en halvtimme (han äter ju inte en gång i halvtimmen, men man kan aldrig vara helt säker). Jag behöver få vara mig, inte bara mor hela tiden. Vi får se hur bra det går, jag kan ju inte riktigt slappna av varken utan eller med min son på armen.

Imorgon ska jag till doktorn och försöka få en remiss till DPS här i staden. Vi får se om jag lyckas, eller om han ska leka psykolog och försöka behandla mig med kognitiv beteendeterapi. Har precis läst en bok om det, så jag vet vad han försöker med. Sluta leka, var doktor istället!

Mig mig mig mig mig mig mig... äsch. Jobbigt att tänka på mig hela tiden.

No doubt

Men det finns inga tvivel. Jag älskar min son.

Uäääh!

Jag måste bara säga att ibland är tålamodet kort. Det finns dagar då man inte orkar någonting, och det märker ungen och börjar genast trilskas.
Var på mammaträff idag. Mitt i träffen så ringer de från BVC och undrar vart jag var någonstans, det var ju idag Emil skulle på femmånaderskontroll. Jag visste att jag skulle dit den 3 augusti, men var helt säker på att den 3 var på onsdag. Då känner jag ett sting i magen, och har svårt att koncentrera mig på vad de andra mammorna säger.
Emil ville inte ligga på golvet, han skrek och grät massa stora tårar när jag lade han ned, så jag fick gå runt och bära på honom och hoppa för att han skulle sluta gråta. Jag ammade, han kräktes upp allt, för han var inte hungrig, och var bara allmänt sur och vresig. Han försökte krypa upp på axeln när jag försökte få honom att sova. Vagnen var dyngsur, för det regnade in i den, och då kunde han inte sova där. De andra mammorna satt med sina älsklingar och pratade och skrattade, medan jag gick runt och svettades och försökte få Emil att bli lugn och tyst.
Så har det varit varenda träff. Jag får inte ut något av de träffarna, för hela träffen går ut på att få Emil lugn och tyst. Han beter sig inte så hemma.
Då har jag lust att sparka honom rätt i soptunnan och springa därifrån.
Jag grät bort all mascara i bilen istället, och ignorerade Emils krumbukter i bilstolen. Jag är på gränsen till ett sammanbrott tror jag. All brist på sömn gör att jag inte har energi nog att orka med en hel dag.

Persea americana

Jag var nyss och vägde Emil på BVC, för att se om han gått upp något i vikt. Han har växt 1,5 cm på två veckor och gått upp 230 g. Det var helt ok, enligt barnmorskan. Men jag frågade ändå om det fanns något annat jag kunde ge honom, istället för bara potatis och morot. Hon föreslog avocado, världens godaste stenfrukt. Jag är lite allergisk mot den, men äter den ändå, för jag skulle inte klara mig utan den i alla sallader jag gör.

Hittade en jätterolig video där det visas hur man planterar en avocado - det ska jag göra när jag får mer energi.

Noll poäng

En gammal väninna till mig blev intervjuad och förklarade att hon hade valt att sterilisera sig. Detta ganska samtidigt som jag fick barn. Tänk att vi kunde gå så skilda vägar när det gäller fortplantning. Vi som var som lera och långhalm när vi var yngre. Vi åkte till och med på språkresa till Hastings tillsammans på det glammiga nittiotalet. 1997 för att vara exakt. 14 år gammal och ensam i ett annat land. Så spännande!

Så jag beter mig. Jag kan ta ett ämne att diskutera och så efter en stund så pratar jag om något helt annat. Därför lägger jag in en bild som jag aldrig kommer använda till något annat än ett sådant här inlägg där jag byter riktning hela tiden.

Katt som spyr i buskarna.

Stopp!

Jag har ett halvår kvar av min mammaledighet, och som så många andra mammor spenderar jag hela tiden med mitt barn. Det betyder att jag inte har så mycket annat att prata om, mer än Emil Emil Emil. Han har bajsat si och så mycket, och han får tänder. Han kan vända sig från rygg till mage, bla bla bla. De som verkligen känner mig vet att jag ibland kan ha intressanta saker att prata om, men för mig så känns det som om jag bara är inställd på en enda sak.
Det händer att jag lägger upp bilder på gossen här på bloggen, det gör jag inte på Facebook, då de tar upphovsrätten. Jag vill inte att någon annan ska äga bilder på mitt barn.
Men så undrar jag om jag hade velat att min mor lade upp gulliga bilder på mig som barn, för hela världen att beskåda. Så varje gång en bild på Emil kommer upp så har jag dividerat länge med mig själv om det faktiskt är ok att lägga upp den. Jag trodde jag hade en anonym blogg, men bara för att jag har en "psedonym" så betyder inte det att de som läser denna blogg fort kan lista ut vem jag är.
Jag fantiserar om att Emil läser detta om 20 år, skakar på huvudet åt sin tossiga mor, och ringer hem och lugnar ner mig. Mamma, det går bra.

Du får gärna ringa.

Vi är inte lika va?

Mamma kan inte låta bli att lägga upp bilder på sin son. (Jag har en son, helt sjukt!) Det verkar som om detta blir en blog med skrytbilder på Emilgossen. Eller en plats för mig att skriva av mig om hur mycket bajsblöjor han har på en dag, hans dagliga framsteg och lite inlägg där jag kan få vara fröken K och inte fröken mor.

En tredje växadag. Det börjar bli bättre dock. Han sover i soffan för tillfället, fullproppad med mjölk. Mina ögon börjar bli grusiga, men tar jag upp honom och bär till sängen så vaknar han. Och då ska han ha mat igen. Bättre att jag och han får vila mest möjligt, så tar vi nattmaten när han själv känner för att vakna.

Jag längtar till den dag jag får köpa min kamera. Min Canon EOS 450D. Då blir det fotografier i massor här.