Vintersport

Jag bor i Norge. Det har jag gjort i snart sju år. Ännu har jag inte anammat allt av vad det innebär att vara norrman. Jag har knappt förstått att det är VM här i Oslo, men när alla norrmän på jobbet började klaga på att TV:n inte hade några signaler och att det började bli bråttom, så insåg jag att jag är mindre intresserad än vad jag först trodde.
Igår, när detta spektakel äntligen började så stod folk som förstenade framför apparaten, de kunde knappt jobba, och mina fina kollegor är arbetsamma människor som inte drar sig för att lägga i en högre växel.
Jag tittade lite smått, men återgick snabbt till mitt arbete. Jag är nog den person som är mest ointresserad av vintersport av alla här i Norden, och då fick jag alltid se på backhoppning varje gång jag var hemma hos morfar.
Nej, vintersport, eller sport på TV överhuvudtaget är inte min kopp te. Heller inte det som fotografiet ovan föreställer. Cheesecake med röd gelè. Norrmännen älskar detta. Nåja, de flesta i alla fall.

On demand

Här kommer vår nya TV-bänk som jag skrivit om tidigare. Den håller alla våra serier på plats, tillsammans med sonens alla Pippi-filmer.
Några timmar innan bilden togs, så dammsög jag. Jag är noga med dammsugningen och klagar på sambo när han har missat. Smulorna som ligger under bänken har jag inte missat, det har kommit dit efteråt. Jag lovar.

Trippel glädje

Så fantastiskt det är när man har kalla höstkvällar, popcorn på spisen och massor med serier att plöja igenom. Mad Men har jag precis lärt mig att älska, medan vi redan är inne på femte säsongen av Vänner. Medium har jag längtat efter länge, och när både sambo och jag fick fast jobb så kalasade vi lite.
Nu finns det inga ångestkvällar mer, bara mys.

Blank

För någon vecka sedan fick jag fotografera min svägerska igen. Det var alldeles för dåligt väder (läs: soligt) och vi fick gömma oss i tunnlar och fokusera på närbilder.
Det dumma är att jag nu behöver få fotografera oftare än förut, för att jag ska kunna komma längre. Jag sitter fast i att ta likadana bilder och tycker inte att de blir speciellt bra alls. Jag söker på nätet för inspiration, men minns inte vad jag läst om när jag väl står där med kameran i handen och svägerskan redo. Hon kan dessutom inte komma när det passar mig.
Jag behöver frivilliga här i Oslo som vill ställa upp. Någon?

Nu ska jag se på Eurovision Song Contest och skratta.

No money mo' problem

Där var arbetsvecka nummer ett förbi. Swoosh sade det, och jag sitter nu här, fredagkvällstrött som en gnu med grus i ögonen. Det är en helt annan trötthet som smyger sig på under kvällarna. Jag är inte van att sitta drygt sju timmar framför en dataskärm och koncentrera mig till det yttersta för att fakturor och följebrev ska komma till rätt kund. Jag är inte van att åka buss ensam på morgnarna. Jag är inte van att gå på toaletten själv. Det är en lyx jag lätt kan vänja mig vid, men vet att det bara håller tills jag kommer hem, sedan måste jag tänka på mig själv i andra hand igen.
Jag hade sett fram emot löningsdag, för då brukar vi betala massa räkningar som bara legat och skräpat i en hög, men eftersom NAV inte klarar av att betala ut den summan dem ska den dagen det ska ut, så blir det gråt på bussen och sparkar i snöhögarna. Jag är evinnerligt trött på att aldrig ha tillräckligt med pengar. Om något extra måste köpas så blir det ännu mer minus i kassan. Jag kunde inte undvara att handla lite nya kläder till jobbet, för om jag inte hade gjort det, så hade jag varit tvungen att springa runt i t-shirts och gamla noppriga, trasiga tröjor på det nya jobbet, och jag tror inte det hade uppskattats. Det var en väl använd investering som många kanske tycker var onödig.
Idag hatade jag folk som satt på restaurang och glufsade i sig mat de inte behövt lagat, och heller inte behövt diska tallrikarna, medan jag använde min krona som jag hittade på trottoaren för att betala bussbiljetten så att jag kunde komma hem utan att behöva gå en mil. Jag svor åt alla de som hade överfulla matkassar, medan jag och sambo stod och räknade ut hur mycket pasta och blomkål vi kan köpa för 30 kr. Sedan svor jag åt mig själv, för att jag inte kan förstå hur viktigt det är att ha en fast inkomst. Jag tar hela tiden fel val i livet och därmed får alla runt mig straffas för det. Jag förstår inte att jag inte lär mig. Ska jag behöva bli utkastad på gatan för att äntligen förstå?
Som jag hörde på tv en kväll: "Pushing thirty and still being broke is not sexy".

Norska språket i Sverige

Nu kan du äntligen lära dig norska!
SVT1 ska sända ett svenskt program med en norsk programledare vid namn Fredrik Skavlan som är ganska känd här i Norge. På hemsidan till SVT finns det en ordbok där de allra vanligaste missförstånden är uppställda. Guleböj finns tyvärr inte med, men det kan jag varna er svenskar för: det heter faktiskt banan här borta också. Men gurka stavas med slutet först, agurk. Kom ihåg det.

Det jag tyckte var lite tråkigt med inlägget i Dagbladet var alla dessa kommentarer från norrmännen angående hur dåliga vi svenskar är på det norska språket. Journalisten skriver dessutom att han undrar om vi svenskar kommer att klara av att lära oss dessa glosor. Är vi tillräckligt smarta? Eller ska vi fortsätta "roa oss på deras bekostnad" genom att inte förstå vad de säger.

Jag har ännu inte stött på en norrman som hittar på svenska ord för att han tycker att de låter roliga, men däremot så verkar norrmän tro att vi ibland är lite dumma i huvudet. Det är först nu, efter ca fyra år i Norge som folk inte längre försöker prata svenska med mig, för att de inte tror att jag förstår. Det hoppar in norska ord med en slags svensk brytning, eller tvärtom, då de förklarar att jeg har bodd i Sverige så jeg skjønner alt du sier, og jeg snakker svensk også. När jag sedan pratar svenska i mitt tempo så ser de ut som fågelungar allihopa. Och nickar lite försiktigt.
Om det är ett norskt ord jag inte förstår så frågar jag om dess betydelse. Jag låtsas inte förstå.
Så finns det ju förstås svenskar som pratar svorska. De som tror att de pratar norska, men bara låter fåniga för att de försöker lite för mycket. Men jag hyllar dem för att de försöker.

Det kanske är bra att norrmännen underskattar oss, så att de blir överraskade när vi faktiskt förstår all skit de snackar om oss, och kan bita tillbaka. Ett tips: de gillar tydligen inte att bli kallade norrbaggar.

Och vi svenskar har minst lika många Norgevitsar som ni har Sverigevitsar.

Filmtips - Rear Window

Åh, alla lyckliga svenskar. Köp denna film med Aftonbladet idag! Det är en fantastisk film som slår vilken rysare som helst. Grace Kelly är strålande vacker och du kommer inte kunna slita dig från tv:n.

Twinky Peaksy

Jag såg nyligen första episoden av Twin Peaks. Nu har jag bara fem episoder kvar. Har även sett filmen Fire, walk with me. Den skrämde mig mer än TV-serien.

Så nu drömmer jag om Special Agent Dale Cooper blandat med Jack Sparrow (såg sista filmen från Pirates of the Caribbean) och Stan The Man från American Dad (köpte första säsongen i Sverige). Det ska bli spännande och se om de får fatt på Windom Earle, innan han mördar några fler.
Oh, är som ett barn på julaftonsmorgon.

The owls are not what they seem.

En dag kvar på jobbet. Sedan är jag en fri kvinna.

Hit and run

Jag såg precis en dokumentär på TV Norge om föräldrar som agar sina barn. "I smack and I´m proud" hette den. Fem familjer i England berättar om hur bra det är att diciplinera sina barn med lite smisk när de har varit olydiga.
Jag blev så frustrerad och arg att jag inte klarade av att sitta still i soffan. Vad är de för slags föräldrar som inte klarar av att diciplinera sina barn utan att behöva använda våld? De har inte rätten att slå sina barn.

En mor satt vid köksbordet när hennes tre barn gjorde läxan och smiskade dem med en stekspade när de var "olydiga" - dvs när de inte koncentrerade sig på läxan, utan på något annat. Hennes äldsta dotter som hade fått barn berättade hur illa hon tyckte om sin mor när hon själv fick smisk, men att hon sedan lärde sig att det gjorde henne till en bättre människa, så hon överförde det till sina barn. Smisk smisk.
Jeez.

En annan mor berättade att hon hade blivit slagen några gånger när hon var ung, av hennes militärfar. Hon rosade honom och sade att hon hade blivit en fin och lydig flicka tack vare aga. Sekunden senare berättar hon att hon suttit i fängelse i sex månader för väpnat rån, våld och något annat som säkerligen hade med hennes ilska att göra. Fin och lydig? Skulle inte tro det. "Jag var tvungen att få ur det på något sätt."

Jag förstår inte. Hur kan man sitta och säga att man älskar sina barn och sedan sekunden senare slå dem för att de leker som barn gör.
Jag blir så arg att jag inte kan tänka eller skriva rätt.

Inblick

Se det framför er:
En oduschad, otränad, osminkad ful svensk i kotofflor och mysdress sittandes framför TV:n i en ostädad lägenhet. Hon zappar mellan kanalerna men hittar inget att se på. Så börjar hon tänka på saker som gör henne ledsen. Ångesten kommer krypandes. Så hon häller upp ett glas med Coca Cola och dränker sina sorger.
Hon har ett jobb som hon inte har gått till på två dagar för att hon är yr och svimfärdig så fort hon står upp.
Hon har pengar för att köpa ett gymkort.
Hon har en telefon att ringa sina vänner.
Hon är någolunda frisk.
Hon har kärlek.
Ändå sitter hon kvar i soffan och hatar sig själv. För hon är inget annat än värdelös.
Värdelööööööös!

Hon har inte mött någon annan person än sig själv som är så otacksam för det hon har.
Hon borde dö.
Jag ska mörda henne. Hon förtjänar inte att leva.
Dö, bitch!

Touch me

För lite mer än två år sedan var jag och min sambo på vår första date. Vi hade bestämt via SMS att vi skulle gå och ta en fika på Farbror Melker i Örebro, där jag bodde på den tiden. Sedan skulle vi se vad vi hade lust till. Det var ganska bra att bara bestämma en sak, för då kunde vi skiljas åt efter fikat om vi inte skulle trivas i varandras sällskap.

Så vi fikade på Farbror Melker. Jag tog en varm choklad och han tog en kaffe. Så satt vi där i några timmar och bara pratade. Jag pratade mest, han lyssnade. Vi trivdes rätt bra i varandras sällskap så vi bestämde oss för att spela biljard på Videobiljarden. Jag trodde kanske att jag hade övertaget då han sade att han inte hade spelat på många många år, jag hade ju heller inte spelat på många år, men kanske inte lika många år som han.

Efter en runda började jag förstå att han antingen hade ljugit eller så hade han bara lätt för att minnas hur man gjorde. Han vann två rundor.

Mitt i runda två började jag känna ilningar i ryggen när han gick bakom mig. Sköna ilningar. Jag kunde knappt vänta innan han skulle lägga armen på min svank och hjälpa mig att sikta ordentligt. Det gjorde han aldrig. Då kom jag på den briljanta idéen att jag skulle stryka min kind mot köns ände och på så sätt få en liten blå fläck som han kunde torka bort. Ni vet, så där som de gör i filmer.

Jag fick vänta en stund innan han upptäckte det och kommenterade att jag hade fått krita på kinden. Jag torkade med handen på andra kinden och överallt där inte kritan fastnat. Han pekade och pekade, men nuddade aldrig vid mig. Tillslut gick jag till spegeln för att låtsas hitta den blåa fläcken och torka bort skiten! Han fattade verkligen inte hintet.

Igår gjorde jag samma sak, fast med lite kol som hade fastat på min fingertopp när jag hade rengjort en ljusstake. Först ser fanskapet inte den stoora fläcken, sedan kommenterar han att jag har något på kinden och ser sedan tillbaka på TV:n. Då gick jag och torkade bort den.

När jag kom tillbaka från spegeln så flinade han och frågade mig om han ändrats någonting sedan den dagen.

Nej, sade jag då och så skrattade vi gott.

Lustigt hur fina minnen kan glömmas och sedan komma upp när man minst anar det.

Helt ointressant

Jag vet att vi har en Fuglesang uppe i rymden. Vad jag däremot inte förstår är hur Norge och Sverige sliter i honom för att få honom att vara norsk eller svensk. I svenska tidningar står det om den förste svensken i rymden. I norska tidningar är han helt plötsligt norsk-svensk. Jag har ett svagt minne av att hans far flyttade till Sverige eller något liknande och så blev allas vår Christer svensk.
Jag har dock inte följt med lika hysteriskt som andra, men är det inte så att Fuglesang har en svensk flagga på sin dräkt? Blir han inte uppringd av svenska skolor? Jag tycker att vi kallar honom för skandinaviern i alla tidningar så blir alla nöjda.

De norska handbollstjejerna ska tacka och ta emot sitt svenskdesignade pris tycker jag. Fast det var ju inte guld. Men de kostade ju över 300 kr så...

Och Robert Gustavsson spelar maffiaboss i den norska julkalendern Jul i Tøyengata.

Nu har jag skrivit av mig lite om "Svorge" och kan återgå till att klaga på hur jävligt mitt liv är och hur bra alla andra har det.

Nu ska det väl gå

Jag knäppte på teven för att ha lite bakgrundsljud när jag sitter framför datorn. Men på varenda kanal var det otäcka ljud. Jag vill ha en kanal med glada ljud.
Har gjort en tredagarslista på vad jag ska göra efter jobbet. Allt ifrån träning, städning och fritid. När jag tänker efter så är det inte så svårt att få tid övers när man tränat och städat. Bara man gör det i normal takt. Har så lätt för att fastna framför datorn eller teven när jag väl satt min röv där.
Vet dock inte hur många gånger jag startat med något som jag avslutat några dagar/veckor senare. Jag är helt enkelt en person som gör saker så enkelt som möjligt. Inga utmaningar. Å ett sådant tråkigt liv jag har. Jag bor i en huvudstad och har inte ens gått på en av alla de biograferna som finns en gång. Men nu får det bli ändring. Jag hoppas att det är min "jävlaranamma" som suger i magen och inte den där chokladen som jag fick av min babe innan han åkte till jobbet. Det är ju massa enorfiner i chokladen som gör mig superlycklig.

Imorgon ska jag på möte efter jobbet och sedan skulle det visst bli middag. Härligt att få se alla på jobbet i det civila, utan tusen jobb som hänger över ryggen på dem och mig. Vi får se hur det artar sig.

Plask

Jag sitter här i mörkret och känner mig mer ensam än vad jag gjorde när jag var singel. Han har åkt tillbaka till Norge. Försökte flera gånger få honom att förstå varför jag inte kan lämna den lilla incidenten bakom mig. Han förstod och sade att han förmodligen reagerat likadant om det var jag som hade tagit en flörtande kille på låret. Ändå kan han inte förklara varför han gjorde det.
En liten ljuspunkt i tillvaron: målade röda naglar. De är inte bara fina att se på, utan även sköna att ta på. Jag har aldrig lyckats ha målade naglar mer än någon dag, sedan börjar jag pilla loss små bitar av nagellacket. Men eftersom mor och mina älskade systrar kommer imorgon så måste jag imponera lite på dem. Antingen så säger mor att hon gillar dem eller så tycker hon att jag ser ut som en käring.

Zappade lite på TV:n för ett tag sedan. Hittade Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter och såg den. Tyvärr var filmen nästan slut, men jag kom ihåg att jag tyckte att den var väldigt bra sist jag såg den. Att kunna ha en sådan gemenskap med sina vänner att man bildar en klubb som går i generationer. Som ett lapptäcke. Minnen.

Jag vill släktforska. Både på mors och fars sida. Jag är inte bara norskättad, min gammelmormor var dessutom från Ryssland. På min fars sida har några av mina släktingar släktforskat ända tillbaka till Gustav Vasa. Så jag är släkt med honom. Tydligen. Måste få se släktträdet som de har gjort.
Men på mors sida, där finns det många levande. Skogmo. Det finns tydligen två familjer Skogmo och de är inte släkt med varandra alls. Så synd att man inte kan Googla fram sina släktingar. Dessutom verkar det kosta massa pengar också. Det har jag inte råd med ännu.
Vill även byta tillbaka till mitt efternamn Skogmo. Jag är ju ingen Axelsson. Inte ens släkt med dem. Jag bytte efternamn för att mina systrar skulle heta Axelsson och mor trodde att jag skulle bli utanför på något sätt om jag inte bytte jag med. Men nu vill jag byta tillbaka. 1500 kr kostar det.

Fortfarande smärtsamt ensam. Jag är rädd för att börja gråta, för då kanske jag inte kan sluta. Då brister det inom mig och jag blir bara en blöt pöl på golvet som sakta avdunstar. När min älskade kommer tillbaka finns jag inte kvar.
Bara minnet.

(Inte ens OSguld i Hockey kan få mig att bli glad, tyvärr.)