Jag har sett många filmer i mitt liv, men säkert inte lika många som någon annan. Jag gillar tydligen Pippi på rymmen, Dumbo, Bewitched med Nicole Kidman och 500 days of Summer, även om den sistnämnda fick mig på obehagligt humör. Coco före Chanel såg jag med ett öga, även om jag faktiskt tyckte att den var fin. Amelie (med samma vackra Audrey Tautou) är nog en av de bästa filmerna jag sett. Detsamma med Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Fast jag gillar egentligen inte Kirsten Dunst. I Am Legend skrämde mig mer än någon annan film. Scream är underhållande och läskig på samma gång, kan det bli bättre?
När sonen (och jag) varit sjuk så har Pippi Långstrump gått varm i DVD-spelaren. Han har suttit som förstenad och sett Pippi rymma med Tommy och Annika, när de flugit som örnar med bilen och åkt ovanpå ett tåg och blivit smutsiga. Han säger vov vov till den lilla räven som filmas, och nam nam när han ser kåldolmarna i fönstret som Annika vill ha. Pippi är alldeles speciellt bra. Hon är verkligen snäll när hon lämnar kvar godiset i fängelset ifall andra barn kanske kommer och är sugna. Hon är också ganska smart när hon läxar upp syskonen i att de faktiskt finns folk i hela världen som inte har några pengar, när de frågar varför hon inte tagit med några guldpengar.
Men det bästa är nog när Pippi ska dansa på lina. Alla som inte betalar måste blunda. Hon basunerar stolt ut:
Efter en vecka utan träning och halva jobbdagar så hoppas jag att jag är redo för en ny vecka, och att jag inte tappar träningen nu som det egentligen borde börja ske något. Det är helt klart mycket mer behagligt att komma hem från jobbet och vara där tills man ska upp och jobba dagen efter igen, så att man får tid med barn och sambo och städning och sådant, men träning är ett nödvändigt ont som jag börjat gilla mer och mer. Det vore dumt om en veckas uppehåll ska tvinga mig ned i "oträningens tid" igen. Jag är trött. Det är konstaterat. Jag såg fem minuter av Disneyklassikern Dumbo för någon timme sedan, där Dumbo är ledsen över en förödmjukande show på cirkusen och får besöka sin mor som sitter inlåst. Stora tårar trillade ned för elefantens kinder när han fick vara nära sin mor, och jag grät så jag hulkade i soffan. Tänk att inte får vara nära sitt barn när man behöver, eller när barnet behöver. Det krossar mitt hjärta att tänka på, och nu kommer det visst ännu en känsloladdad våg över mig...
För några veckor sedan såg jag en film som jag sett många gånger tidigare. Den har fått dålig kritik från både lekmänn och andra, men jag gillar att se den om och om igen då det ger mig en varm och god känsla i magen. Och är det inte en sådan känsla man ska få av en romantisk komedi från Hollywood så vet jag inte hur jag ska känna. Anyhow. Många filmer, ja de flesta, ger mig en annan känsla också. Det är nog alldeles för svårt att förklara, men om någon känner igen sig i den känslan så säg ifrån. Då är vi två! Denna film ger mig ett driv att inhandla ljusa stora möbler (såsom det är inrett i damens hem), jag vill ha skira rosor och vackra pastellfärgade kläder som ser svala och romantiska ut. Jag får inspiration av (nästan) alla filmer, och sitter kvar med en rastlöshet som lägger sig ganska snabbt, så länge jag inte ser filmen snart igen. Jag vill så otroligt mycket, att det inte får plats i min lilla hjärna eller i min agenda som aldrig kan ta emot nya saker. Ekonomin tillåter inte ens ett BH-köp så jag kan ju glömma shopping. När jag då inser (vilket jag gör varje gång) att jag inte kan få det perfekta hemmet/de perfekta kläderna/personligheten/rösten/kroppen/stämplar i passet så blir jag på dåligt humör och vill helst bara tjura. Jag vänder mig inåt och ser bara fel med allt som jag ville förbättra. Detta leder till att jag aldrig kommer att slutföra en dröm, då jag tror att jag är allt för dålig till vad det nu än må vara som ska göras. Självförtroendet behöver en boost, och när jag inte ens får komplimanger på jobbet då jag går i mina finaste kläder och har sminkat mig till knäskålarna, då vet jag inte var jag ska hämta den positiva energin från. Fröken K är väl medveten om att folk har annat att göra än att kommentera min klädstil, fast det verkar som om alla vill fråga om jag är gravid igen. Hm. Kontentan av detta skitpratet är: se denna film om du vill vara varm och inte behöva tänka så mycket.
Gräsänka. Såg en film som jag tidigare skrivit om att jag velat se. 500 days of Summer. Jag visste från början att detta var en film som skulle få mig att bli illa till mods, tack vare "taglinen" som beskrev filmen. This is not a love story. This is a story about love. Detta borde ha fått mig att inte hyra filmen, men jag är väl lite av en självplågare. Mannen i filmen är väl egentligen kvinnan i det så kallade förhållandet, även om man i slutet på filmen får veta varför de båda valde att bete sig som de gjorde under tiden de spenderade tillsammans. Det som gjorde mig nedstämd är egentligen en ganska fånig sak. Jag är medveten om att jag är en extrem egoist som kan vilja stå i centrum av helt fel orsaker. Jag hoppas bara att min dumsnällhet väger upp det lite, så jag inte anses som en subba. Tänk om jag hade betytt så mycket för någon att han hade betett sig som herren i filmen. Tänk om någon hade sett på mig med öppna ögon och älskat allt det han såg, att jag var perfekt. Jag önskar ingen människa hjärtesorg, men att tappa fotfästet en stund över mig hade gett mig det självförtroendet jag så väl behöver. Jag har tappat fotfästet några gånger, det är inte att rekommendera, så läs inte mellan raderna nu. Jag vill ingen något ont. Min sambo är fantastisk. Han ställer alltid upp, han har gett mig det mest underbara barn, och han kan laga mat. Mer än så borde jag inte kräva. Jag ger honom ingenting i gengäld, mer än mitt hjärta. Men jag önskar att han kunde se mig. Göra ett blandband till mig och stryka mitt hår bakom örat. Bilden ovan föreställer min äldre lillasyster i ett hopp, kanske med hopp om kärleken.
Jag längtar till sommaren. Våren åtminstone. Men då måste man klä av sig, och gå i kjolar om man inte ska bli uttittad där man går på stan i långa jeans och tröjor som döljer bingovingarna. Jag har börjat träna. Men eftersom jag varit borta från träningen en vecka med lapp från doktorn så känns sommar och baddräkt långt borta. Så jag hyrde filmen Coco före Chanel och åt en näve chips. Fröken K i ett nötskal.
Denna film vill jag se. Den kom på bio 30 oktober i år, jag förstår inte hur jag har missat den. Nu sover mina pojkar sött, så jag ska ta tillfället i akt och duscha och sedan städa som ett djur, eller ska jag städa först? Det är alltid ett problem med städning. Innan min son kom till världen tyckte jag att städning var ett nödvändigt ont, ungefär som att skotta snö eller äta frukost. Nu diggar jag faktiskt att städa (när jag är pigg det vill säga), men det är mäkta svårt när ungen sitter fast i ena benet när man springer mellan rum och dammar. Det blir alltid att jag städar när sambo kommer hem från jobbet, men då är det alltid massa annat som ska göras. Mat, betala räkningar, få ungen att sova. You name it. Och, även om jag säger emot mig själv nu, så hade det varit skönt om någon annan städade för en gångs skull. Mammaledigheten är slut nu, så då blir det jag som får ligga på golvet med min son medan sambo springer runt och gillar att städa. Nej, dusch. Nu! Förlåt för tråkigt inlägg.
Packade upp en låda häromdagen med VHS-filmer, och kom över några gamla favoriter. Amelie har jag på DVD, men har inte sett den på minst tre år. Jag brukade alltid se den när jag var bakfull, för den gav mig en stämning som ingen annan film kan. Några filmer verkar det inte som om de finns på DVD här i Norge, och heller inte i Sverige. Tråkigt nog. Jag klarar mig utan undertexter, men eftersom vi alltid ser film när Emil sover så måste vi ha ganska lågt ljud, och då är texterna bra så man slipper sitta på helspänn hela tiden. Klart att vi kan ha lagom högt när vi ser film, vi trippar inte på tå bara för att sonen lagt sig, men ibland är det jävligt lågt ljud i vissa scener, och när jag ser film så har jag ingen lust att sitta med fjärrkontrollen och trycka. Det sparar jag till zappningen av tv-kanaler. Av alla 50 filmer jag hade, så valde Emil ut tre filmer att leka med. Amelie är en av dem. Och för de som väljer att läsa min blogg, så kommer de andra två filmerna också upp här. Man måste ju ha ett dragplåster till sin blogg. Eller hur?
Jag var på väg hem från 7 eleven med en chokladbit i fickan (PMS) då jag började tänka på skräckfilmer. Jag funderade på vilken sorts skräckfilm jag skulle vara i, vilken film skulle göra mig mest rädd. Jag gillade verkligen inte "I am Legend", pga ödsligheten och de där läbbiga muterade människorna som vrålade hela nätterna. Jag gillade inte "Zombieland" heller, där det var tomt på folk och fullt med läbbiga grejer. Jag minns inte så mycket från "28 days later", men jag minns att det var blodtörstiga folk där, samt massa ödslighet. Så jag kom fram till att om någon skulle vilja göra mitt liv till ett rent helvete så skulle det vara i en film där jag är lämnad helt ensam. Mobilen kan fungera, men ingen svarar. Ingen människa så långt ögat och bilen kan nå. Sambo, sonen och hela familjen är borta. Hu. Då skulle jag vara rädd.
Detta är fröken K i ett nötskal. Trycker du på bilden så blir den större och du ser bättre alla dammtussar i hörnen. Jag måste medge att jag är urusel på att städa. Men! Jag har blivit mycket bättre sedan jag fick barn, och bara några minuter efter att denna bild togs så var det mesta borta och min son kunde krypa överallt igen. Dammsugaren är i full fart. Påslös. Jag hatar min dammsugare och ska byta så fort jag kan till en som kan samla upp skiten i påsar istället för att man ska behöva rensa filtret varje gång man har dammsugit.
Förresten, Scream ska komma i del fyra och del fem. Jag väntar med spänning, så länge det är originalskådisarna.
När vi var i Smögen så fick jag låna en bok av min syster för att jag skulle ha något att läsa i solen. Det skulle hon inte ha gjort. Jag har inte läst en bok på jag vet inte hur länge, och jag brukade sluka böcker. Det slutade med att jag läste ut boken så att hon kunde få tillbaka den och läsa den. När jag kom hem så beställde jag böckerna så jag kunde läsa fortsättningen. Det tog inte många dagar innan alla tre böckerna var utlästa, och nu väntar jag på den fjärde. Fast jag vet inte vad jag väntar på, det är ju bara att köpa den. Jag gillar pocket, och den finns inte i pocket ännu. Jag är snål som inte vill köpa den inbunden.
Det som är pinsamt med detta är att det är Stephenie Meyers vampyrböcker jag har läst. Böcker skrivna för kärlekssugna tonåringar, som förälskar sig i huvudpersonerna. Fjortisar som går och ser filmen och sedan drömmer om att Edward Cullen ska ta sig in genom fönstret och se på dem när de sover. Så illa är det inte för mig, men... jag bara måste se filmen!
Jag har precis sett färdigt filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den är så fantastiskt bra. Om jag fick önska en sak i livet, så hade det varit att vara en del av den filmen. Tänk att komma på den idèen, eller att få spela Clem. Kate Winslet är så vacker.
Åh, alla lyckliga svenskar. Köp denna film med Aftonbladet idag! Det är en fantastisk film som slår vilken rysare som helst. Grace Kelly är strålande vacker och du kommer inte kunna slita dig från tv:n.
Bara två dagar kvar nu. Har fått lite smått spänningshuvudvärk nu när jag sitter bland kartonger och känner att det är alldeles för mycket kvar. Det känns som om någon kommer bli arg på mig när de kommer och ser hur lite jag egentligen packat. Och nu känner jag att jag inte orkar mer.
Besöket hos morfar gick stålande. Jag lät honom prata om Andra Världskriget och om mormor. Något jag inte visste var att mormor läste på Folkhögskolan i Fellingsbro när de träffades och att morfar heter Julian i mellannamn. Det kanske man kan döpa något av sina barn till. Julian efter morfar och Valentin efter farfar. Linnéa efter mormor ocheeeehhhm, Birgit efter farmor. Måste ta reda på vad hon hette i mellannamn. När jag sedan skulle gå till tåget så slank jag förbi far och pratade lite med honom. Han sade att tåget till Arboga mot Örebro alltid går kvart i och tågen mot Eskilstuna går kvart över.Jag såg till min fasa att klockan var 20 i fem och jag kutade till tåget. Tyvärr hann jag inte med tåget som stod på stationen, men det gjorde ingenting, för det var nämligen tåget mot Eskilstuna. Far hade sagt helt fel. Han ringde upp mig strax efter och asgarvade i telefonen. "Jag ljög visst för dig." Nähä, svarade jag och hotade med att aldrig lita på honom igen. Han hoppades iallafall att jag skulle återfå tilliten till sin gamla far. Jag sade att det inte skulle vara några problem.
I morgon när jag vaknar så kommer min älskade hem. Jag hoppas att han väcker mig. Det är så jobbigt att vakna i normal tidig tid och se att han inte är hemma än. Då går tiden sakta, den står nästan still. Undrar om jag skulle ta och gå och lägga mig. Jag kommer inte somna på några timmar dock. Kanske lika bra att sitta här och tycka att det är tråkigt när livet går långsamt när man så gärna vill att det ska gå fort.
Såg Fun with Dick and Jane idag hemma hos vän som fyllde år igår. Eller i förrgår blir det ju nu. Jag tyckte den var rolig, men inte så rolig som jag hade hoppats på. Kul att veta att Jane Harper egentligen skulle spelats av Cameron Diaz. Tänk om filmen hade blivit roligare då. Eller tvärtom. Det får vi aldrig veta. Men jag tycker att Diaz och Carrey hade personkemi i filmen The Mask.
Oj! Led Zeppelin på P3. Det är sällan. C: "Jag vill ha holländska löv." Och... jag kommer aldrig bli så åksjuk igen. Ska vi inte ta en semester ihop igen? Det är så roligt. Love ya.
Jag sitter här i mörkret och känner mig mer ensam än vad jag gjorde när jag var singel. Han har åkt tillbaka till Norge. Försökte flera gånger få honom att förstå varför jag inte kan lämna den lilla incidenten bakom mig. Han förstod och sade att han förmodligen reagerat likadant om det var jag som hade tagit en flörtande kille på låret. Ändå kan han inte förklara varför han gjorde det. En liten ljuspunkt i tillvaron: målade röda naglar. De är inte bara fina att se på, utan även sköna att ta på. Jag har aldrig lyckats ha målade naglar mer än någon dag, sedan börjar jag pilla loss små bitar av nagellacket. Men eftersom mor och mina älskade systrar kommer imorgon så måste jag imponera lite på dem. Antingen så säger mor att hon gillar dem eller så tycker hon att jag ser ut som en käring.
Zappade lite på TV:n för ett tag sedan. Hittade Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter och såg den. Tyvärr var filmen nästan slut, men jag kom ihåg att jag tyckte att den var väldigt bra sist jag såg den. Att kunna ha en sådan gemenskap med sina vänner att man bildar en klubb som går i generationer. Som ett lapptäcke. Minnen.
Jag vill släktforska. Både på mors och fars sida. Jag är inte bara norskättad, min gammelmormor var dessutom från Ryssland. På min fars sida har några av mina släktingar släktforskat ända tillbaka till Gustav Vasa. Så jag är släkt med honom. Tydligen. Måste få se släktträdet som de har gjort. Men på mors sida, där finns det många levande. Skogmo. Det finns tydligen två familjer Skogmo och de är inte släkt med varandra alls. Så synd att man inte kan Googla fram sina släktingar. Dessutom verkar det kosta massa pengar också. Det har jag inte råd med ännu. Vill även byta tillbaka till mitt efternamn Skogmo. Jag är ju ingen Axelsson. Inte ens släkt med dem. Jag bytte efternamn för att mina systrar skulle heta Axelsson och mor trodde att jag skulle bli utanför på något sätt om jag inte bytte jag med. Men nu vill jag byta tillbaka. 1500 kr kostar det.
Fortfarande smärtsamt ensam. Jag är rädd för att börja gråta, för då kanske jag inte kan sluta. Då brister det inom mig och jag blir bara en blöt pöl på golvet som sakta avdunstar. När min älskade kommer tillbaka finns jag inte kvar. Bara minnet.
(Inte ens OSguld i Hockey kan få mig att bli glad, tyvärr.)
