Släktforskning är så himla spännande. Jag kan drömma mig bort i dåtiden och undra hur mina förfäder hade det. Hur de såg ut. Vilka framtidsutsikter de hade, och om de förverkligade dem. Och om jag är lik dem på något sätt.
Än så länge så har jag bara släktforskat på mammas sida, då morfar kommer från Norge och jag hade lust att veta mer om släkten Skogmo från Brønnøysund. Att det sedan är gratis att släktforska i Norge gör ju inte saken sämre.
För att få en bättre översikt över alla gamla släktingar har jag öppnat ett konto på Geni. Det är gratis att använda, men om man vill ha tillgång till allt så kostar det några dollar. Än så länge är jag bara gratismedlem, och har klarat mig väldigt långt på det. Jag kan koppla ihop träd med andra som har samma släktingar som mig och utbyta information om dem.
Det var vid en sammanslagning som jag fick se att jag var släkt med Angelina Jolie. Nu har jag då inte köpt medlemskap så jag kan inte se hur vi är släkt, men det finns en lång länk mellan oss. Det jag kan tänka mig är att vi är släkt vid ingifte. Alltså att vi inte är släkt via blod (om än långt borta) utan vid att någon som är släkt med ms Jolie har gift sig med någon ur min släkt. På mycket långt håll. I informationen som jag fick när jag upptäckte släktskapet så står det att hon är min 28th cousin. Det betyder inte att hon är min tjugoåttonde kusin, men jag vet egentligen inte vad det betyder.
Jag rekommenderar starkt att börja släktforska. Du har ingen aning om vem du är släkt med. Kanske det blir en trevlig överraskning.Kanske vi är släkt?
Först och främst, tack så mycket för alla fina ord angående förra inlägget. Det var allt från ris, ros, komplimanger och skäll. Jag har nog aldrig fått så många kommentarer på en och samma gång. Ni får inte skämma bort mig. (Jo, gör det, snälla!)
Systrar med familj var och hälsade på i helgen. Vi åt entrecote och handlade massor med barnkläder. Fotografering blev det inte så mycket av med, även om syster nummer två hade ett nytt objektiv som jag kanske vill ha. Jag är tydligen sliten efter nästan tre veckor med sjukskrivning, när jag inte ens orkar med en fotosession. Kan det vara hösten?
På fredag börjar jag nytt jobb. Jag hade planerat att skaffa en tjusig garderob till det tjusiga jobbet, men då dator gått sönder och barn ska ha varma kläder, så får det bli en annan gång. Ny frisyr får vänta det också.
Jag är tydligen släkt med Angelina Jolie. Men det är en annan historia.
Detta inlägg ska inte läsas om läsaren blir provocerad av fåniga egoistiska negativa tankar. Nu när jag avrått er så kan ni inte klaga. För det är nämligen jag som ska klaga i detta inlägg. Jag ska klaga så mycket på allt jag kan komma på, så att jag inte har något att klaga på längre. Jag behöver få ut alla elaka monster som tuggar sönder min kropp inifrån.
Så läs inte då!
Jag är trött på att vara så utseendefixerad. Man kan inte tro det, men jag tänker varje vaken sekund på hur jag ser ut och hur ful jag faktiskt är. Jag analyserar också andra hela tiden (det ni, det får ni tänka på nästa gång vi ses) och förundras över hur vackra de är. Varför är inte jag lika vacker? Det är ingen som vill fotografera mig, och vad kan det bero på? Jo, en sekund av fröken K är inget man vill spara på.
Jag är trött på att vara snäll. Enda anledingen till att jag är snäll är för att jag är för ful och fet för att vara elak. Jag vågar inte säga ifrån, för då kanske folk upptäcker hur grotesk fröken K är. Jag får aldrig ragg på krogen och det har inte med snällheten att göra, men det faller mer in på första punkten. Jag vill inte vara snäll. Jag vill inte gråta när jag ser gamla människor skaka, jag vill inte få ett sting i hjärtat när jag ser någon behandlas orättvist. Jag vill skita i det, och bry mig om mig själv! Sköt dig själv, och skit i andra.
Jag är trött på mina monsterarmar, mitt äckliga hår som jag aldrig får tid att klippa, jag hatar min forna rumpa som ser ut som två fläskiga apelsiner, varför är mina tuttar så små när jag är så tjock?
Jag är trött på att mina blommor dör.
Jag vill vara en bättre fotograf.
Min musiksmak suger, och det har den gjort hela mitt liv. Vid fester så tog folk med sig sin egen musik, för att min sög! Söööög!
Jag kan inte städa, jag kan inte träna, jag kan inte dansa eller sjunga. Jag kan ingenting, och jag kommer aldrig tillföra världen någonting!
Varför fiser jag inte parfym? Och varför ser jag inte så där mysig ut när jag vaknat?
Jag hatar mitt skratt. Min humor. Mina nysningar, mina hostningar, min lukt.
Jag har fått fast jobb, men inte fan kan jag njuta av det då jag är sjukriven för lite fjantig vertigo. Jag kan fan inte jobba för att det snurrar så mycket! Förtjänade inte jag det jobbet? Vad har jag gjort för att förtjäna denna kropp, denna inskrumpna hjärna och detta liv?
Det enda i mitt liv som jag är glad över är min son och min sambo, mina vänner (som alla är gudinnor och jag förtjänar dem inte) och min familj (som alla är smala och smarta - var är mina gener?)
Jag är inte frisk, men jag vill inte ha cancer heller. Fast det kanske jag borde när jag är så otacksam.
Jag vill skrika rätt ut att jag hatar! Bara rent hat.
Men jag har lov att klaga hur mycket jag vill, jag varnade dig för att läsa.
Jag behöver inspiration. Jag behöver Photoshop. Jag behöver min egen dator som jag kan lägga in bilderna på.
Men mest behöver jag inspiration. Jag läser massor av fotobloggar och gillar det mesta, men när jag försöker efterlikna ett foto så blir det inte samma sak. Det är inte meningen att jag ska apa efter någon, men det är mycket lättare att lära sig något genom att härma. Se bara på barn. De lär sig när de ser hur andra beter sig.
Jag vet att jag helst fotograferar människor. Det som är synd är att det inte är tillräckligt med folk som jag känner som vill stå framför kameran, och dessutom har jag lite svårt för att fråga dem också.
Jag får heller ingen konstruktiv kritik för mina bilder, då jag mest fotograferat en enda person som jag tycker är vacker i alla lägen. Det är dessutom endast kommentarer som "åh den blev fin" för att personen på bilden blev väldigt vacker. Jag behöver någon som säger vad den menar i ett fotografmässigt perspektiv. Och om det ens är någon mening med att fortsätta drömma om att få fotografera mera...
Jag lägger in denna widget på sidan av bloggen så alla kan rösta. :)
Jag roar mig med att läsa bloggar från olika länder, och har nu gjort det i några år tack vare bloglovin'. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan det verktyget, då jag inte har tid att sitta och leta upp alla inlägg.
De flesta bloggar jag läser har med tiden blivit ganska stora, och med makt kommer ansvar. Jag förstår inte hur de klarar av att ha ett spännande liv samtidigt som de bloggar om det.
Några utav skribenterna har under den senaste tiden skrivit inlägg där de berättar att de ska gå från sin respektive. Det har säkert ingenting med bloggarna att göra, det är bara livets gång.
Gulp, tänker jag. Det kunde lika gärna ha varit jag.
Jag vädrade mina tankar för sambo igår, som svarade mig att kärleken inte är något som man bara kan bestämma över. Han har absolut rätt, men det jag helst ville höra då var att vi aldrig skulle gå från varandra. Någonsin. En klypa romantik till min sambo, så skulle han bli perfekt i mina ögon. Ja, han kanske skulle kunna bli lite bättre på att plocka upp efter sig, men jag har hellre någon att städa efter, än ingen alls.Fotot är från fotograferingen för några veckor sedan. Jag har som sagt varit sjukskriven, så prioritet nummer ett har definitivt inte varit kameran.
Men snart så.
Då jag är sjukskriven en vecka till så roar jag mig med att läsa vackra bloggar. Hos Ensamma Mamman lottas det nu ut två vackra tavlor. Allt du behöver göra är att kommentera för att ha chansen att få en fin tavla att hänga på väggen.
Då vår dator är trasig (och jag inte har ork att fotografera) så blir det dåligt med inlägg fram tills ny dator har kommit och vertigon har gett sig. Jag vill helst inte blogga utan att ha ett foto med, för jag har egentligen inget att skriva om, och min blogg utan bilder är ingen blogg alls.
Med en sjukskrivning bredvid mig i sängen kan jag lyssna på Hurts hela veckan.
I söndags fick jag glädjen av att vara med på ett uppdrag där Makeup artist Bente Limmesand skulle efterlikna en vacker sminkning i en tidning. Jag dokumenterade det som skulle dokumenteras, och efteråt var jag alldeles svettig av glädje och jobb. Hon var verkligen fantastiskt duktig, och modellen (och kollegan) likaså.
Förhoppningsvis behövs det en "fotograf" vid flera tillfällen, och jag sade att jag gärna ställde upp. De funderar på att förvandla lilla Daisy til en geisha. Det hade varit otroligt spännande.
Nu ligger jag i sängen och är ynklig. Doktorbesök om en halvtimme.
Strike a pose
