Tiden går alldeles för fort. Stanna! Jag tar tillbaka de sömnlösa nätterna med grymma påsar under ögonen.
Om min son växer en meter till, så blir han mycket längre än mig. Vad hände med den tiden då man kunde lyfta den lilla kroppen med en bärande hand?
Jag vill gärna tro att detta var den lyckligaste tiden i mitt liv. Det var det också, men det förstod jag inte då. Det är säkert samma sak som att jag om några år ser tillbaka på dagen idag och tänker att jag då borde ha varit lyckligast på denna jord.
Det är dags att stanna upp och njuta av att kunna plocka disken ur diskmaskinen, en vacker dag kanske du inte kan göra det längre. Kyss dina barn godnatt en gång för mycket, du vet aldrig när du inte får lov att göra det längre. Och hetsa för guds skull inte upp dig över små bagateller, välkomna dem som en liten prövning, lägg dem bakom dig och omfamna istället det som komma skall. En vacker dag är du död och kan inte sortera strumpor. Då önskar du säkert att du hade gjort det lite oftare.
... kvar till påsk. Jag minns när jag räknade 15 veckor till påsk, det var en avlägsen tid.
Fönstren är putsade, solen skiner på kvällarna och blommorna måste söka skydd längre in i lägenheten, undan den stygga solen. Härligt!
Jag hoppas alla meteorloger tar fel när det gäller snö imorgon. Då tror jag att jag måste vårskrika lite så att vitsipporna ploppar fram.
Aftonbladet skriver om vändpunkten för den hemska vintern med ekonomiska hinder, magsjuka och kyla. Nu kan vi äntligen fokusera på det goda livet, njuta av guld och brons i VM och inte minst håva in pengar för att sätta dem på sparkonto istället för att bränna dem på elräkningar. Jag vet inte hur dyrt det är i Sverige med el, men vår räkning gick på drygt 4 000 kr i bara el. Det är säkert inte så mycket, men när man är van med ca 2 000 kr var tredje månad, så svider det i plånboken.
Själv ser jag fram emot att slippa våndas över magsjuka och den kalla luften som gör mina lungor mindre än en kattunges. För även om det mumsas blåbär ganska ofta i denna familj så blir vi sjuka ändå.
För att glädja folket ännu mer så är det bara sju veckor kvar till påsk och ledigheten! Jippi!
I januari var jag nervös för att gå på intervju för ett nytt jobb (som jag nu är fast anställd på).
I februari saknade jag min lillasyster.
I mars ville jag ha sällskap på bussen och fick oväntat besök.
I april var jag på konfirmation och lät kameran lufta sig.
I maj längtade jag efter att fotografera så jag fick ont i magen.
I juni fotograferade jag massor, och hade hemma-hos reportage.
I juli tipsade jag om billigt och bra smink.
I augusti fotograferade jag mina vackra systrar, gick på hårdrocksklubb och var på rollspel.
I september fotograferade jag ett sminkuppdrag
I oktober var jag på Hurts i Stockholm, och bodde på femstjärnigt hotell.
I november antog jag en utmaning som jag inte gjorde färdigt.
I december tittade jag på Pippi som åt godis tills det sprutade ur öronen.
2011 blir ett bra år, ett bättre år.
Gott nytt år!
Den här blonde herren är världens bästa sambo, far och vän. Han är inte bara snygg och söt, han är snäll och artig också. Att han trivs framför spisen är inte fel det heller.
Han berömmer mig för den jag är. Han hjälper mig genom svåra dagar. Han skrattar med mig, och åt mig - tills det blir roligt. Han är kärvänlig mot sin son och älskar honom högre än något annat, till och med fotboll och öl kombinerat en solig dag i en park.
Tyvärr så är han upptagen, och ska så förbli för evigt. För jag ska gifta mig med honom. Någon gång. Inte än, men någon gång.
Det finns dagar då jag inte har lust att göra någonting. Och det finns dagar då jag har lust att fotografera allting. Det som försvårar min lusta är att jag har ett barn att ta hand om. Hans behov går självklart först, och när jag ändå har kameran tillgänglig så blir det mycket bilder på honom. Det betyder att jag inte lär mig något nytt, för att jag inte försöker. Jag har inte tid att sätta mig in i barnfotografering eftersom jag inte har tid att rigga upp lampor och sätta ungen på plats. Det får bli spontana bilder i lägenheten som inte har så mycket naturligt ljus. Nu låter det kanske som ursäkter, men eftersom jag inte har öga för detta med fotografering, så måste jag kanske lära mig först.
Jag vill ha modeller, jag vill ha mer ljus, jag vill ha stativ och fjärrutlösare. Jag vill så mycket, men det känns som om jag kastar bort tid på detta. Jag kommer aldrig bli en fotograf, så why bother?
Jag fotograferar för att ha något att sätta upp på väggen. Än så länge sitter det bara en bild uppe i lägenheten. Och den har inte ens jag tagit.
Bummer.
Idag var vi i Oslo och skrev kontrakt på lägenheten på Torshov. Vi betalade depositionen på 27 000 kr också. Det var stressigt i slutet då bankerna inte riktigt ville samarbeta, men till slut hade allt gått enligt planerna.
Vi gick genom parken som ligger bredvid lägenheten. Jag fick syn på en lustig gunga, som jag hoppade upp på. Det var skönt att få släppa loss lite, efter massa stress och grubblande. Min son satt och såg på mig, medan jag släppte lös mitt inre barn.
Nu när det börjar närma sig natt, så sätter hjärnan igång igen. Jag kan inte sluta analysera, tänka och grubbla, fantisera och dagdrömma. Jag blir inspirerad av andra människor jag ser på gatan, av filmer jag ser och av musik jag hör. Med hjälp av den inspirationen lagar jag mig en ny framtid. Som alltid går i kras, för att jag är samma person som jag alltid varit.
En förlorare.
Jag satt och tittade igenom mina bilder som jag har tagit det senaste halvåret. Det är egentligen inte så konstigt att jag nästan bara har bilder av Emil.
Emil som badar, Emil som äter, Emil som ligger på golvet och gör olika miner. Jag tycker egentligen ganska synd om honom. Han får stå ut med kamerans blixt varje dag. Det är inte konstigt att han (som bilden ovan visar) blir trött på det.
Jag vill fotografera någon annan, mer än Emil. Han gör som sagt inte så mycket, och det hade varit kul att ha en modell som står upp och kan le på beställning. Det behövs någon som är tålmodig och kan stå ut med mig som ändrar vinkel hela tiden. Jag behöver öva mycket om jag ska kunna drömma om att ha fina fotografier på väggarna i vardagsrummet.
Någon som ställer upp?
Är jag ensam om att ha en blogg som är menad som en framtida bok till min son? Kära Emil är mitt sätt att minnas vad min son har gjort och en lite mer utvecklad "Min första bok" som man skriver framsteg i.
Jag har sökt på internet, men har ännu inte lyckats hitta något liknande. Om jag fick bestämma, så hade jag velat ha en blogg som var menat till mig och mig endast med mina framsteg och hyss. Jag hade några hyss för mig när jag var liten, mor berättar om dem ibland. Det hade ju varit roligt att göra en bok av det, som jag har planerat att göra med Emilbloggen. Solentro har en bra sida.Någon som vet om något liknande projekt?
