Citat

Color me love

Gräsänka. Såg en film som jag tidigare skrivit om att jag velat se. 500 days of Summer. Jag visste från början att detta var en film som skulle få mig att bli illa till mods, tack vare "taglinen" som beskrev filmen. This is not a love story. This is a story about love. Detta borde ha fått mig att inte hyra filmen, men jag är väl lite av en självplågare.
Mannen i filmen är väl egentligen kvinnan i det så kallade förhållandet, även om man i slutet på filmen får veta varför de båda valde att bete sig som de gjorde under tiden de spenderade tillsammans.
Det som gjorde mig nedstämd är egentligen en ganska fånig sak. Jag är medveten om att jag är en extrem egoist som kan vilja stå i centrum av helt fel orsaker. Jag hoppas bara att min dumsnällhet väger upp det lite, så jag inte anses som en subba.
Tänk om jag hade betytt så mycket för någon att han hade betett sig som herren i filmen. Tänk om någon hade sett på mig med öppna ögon och älskat allt det han såg, att jag var perfekt. Jag önskar ingen människa hjärtesorg, men att tappa fotfästet en stund över mig hade gett mig det självförtroendet jag så väl behöver.
Jag har tappat fotfästet några gånger, det är inte att rekommendera, så läs inte mellan raderna nu. Jag vill ingen något ont.
Min sambo är fantastisk. Han ställer alltid upp, han har gett mig det mest underbara barn, och han kan laga mat. Mer än så borde jag inte kräva. Jag ger honom ingenting i gengäld, mer än mitt hjärta. Men jag önskar att han kunde se mig. Göra ett blandband till mig och stryka mitt hår bakom örat.
Bilden ovan föreställer min äldre lillasyster i ett hopp, kanske med hopp om kärleken.

Back to the sixties

Jag tror att de flesta håller med mig om att det börjar bli "inne" med 40-50 och 60-talsmöbler, kläder, musik och levnadsstil igen. Eftersom jag var helt väck 2009 så har jag inte nappat på denna kvarvarande trend förrän nu. Jag läser massa bloggar som inspirerar mig till att springa till Myrorna och shoppa loss, eller springa på loppmarknader (som tyvärr inte börjar förrän i mars här i Oslo) och fynda.
Jag följer inte serien Mad Men, men jag blir mer och mer sugen på det varje gång jag ser en reklam på tv. Oprah hade idag ett helt avsnitt dedikerat till 60-talet och då självklart till serien Mad Men också. Det riktigt kliade i fingrarna, och de små få skruvarna jag har kvar i huvudet bara spratt till. Jag vill sticka, laga mat, röka sådär coolt som de gör på film samtidigt som de sippar Martinis och ha så himla snygga kläder på mig hela tiden. Att gå i högklackat är inte min grej, som ni ser ovan. Mina fötter skriker av fasa när jag närmar mig klackar som är över en cm. Det som lockar mig mest är att de i serien och de på alla tjuuusiga bloggar jag läser verkar vara så himla feminina. Missförstå mig rätt, inte underkuvade som man var på den tiden, utan kvinnliga och svala. Graciösa och sexiga med en gullig underton.
Jag är manhaftig och grov, och när jag har klänning på mig så känns det som om jag ska på cirkus och leka clown. Jag har några kilo för mycket, och en röst som skulle kunna få vilken tonårskille som helst att blekna i jämförelse.
Kanske nästa liv, så ska jag vara sval och kvinnlig.

Sex F, eller sju

Jag var på 40 årskalas i lördags. T:s farbror fyllde år och vi hjälpte till med maten. Jag gjorde räkpaj och en annorlunda tacospaj. Turligt nog var det gott. Alla åt, men det blev ändå mat över. Efter maten så lekte vi lite charader och sjöng med Singstar. Sedan satte festen igång. Vin och salsa.
Tog inte så många kort. Jag tar inte så många kort nuförtiden. När jag väl tar kort så tycker jag inte att de bli något bra alls. Min kamera är inget bra hjälpmedel, även om man aldrig ska skylla på instrumentet. Jag kanske är dålig på att ta bilder? Kanske jag ska sluta?

Jag önskar att någon ville ta bild av mig. Det fotograferas vilt på fester, men jag ser sällan kort på mig. Det måste bero på att ingen vill ha kort på mig. Jag måste vara så ful alltså. Finnig och fet och fett hår och ful och fräknig och fel.
Finnig.
Fet.
Fett hår.
Ful.
Fräknig.
Fel.

Fotogenisk? Jag? Nä.

Spegel spegel på väggen där...

Varifrån kommer dåligt självförtroende? När börjar det? Finns det någon som har triggat mig att tänka illa om mig själv? Vem i så fall? Varför? Har jag varit elak mot någon? Kanske i ett tidigare liv? Får jag igen nu?


Stora salta tårar trillar ner i disken. Jag har börjat gilla hela diskproceduren. Då hinner man tänka väldigt mycket. Jag kan sönderanalysera hur mycket jag vill utan att någon stör mig. Ingen vill stå och underhålla någon som diskar. Det är nästan ännu tråkigare att se på någon som diskar.


Ändå ger mig bubbelvattnet inget svar. Det spelar ingen roll hur ful eller fet man är, vattnet gör ändå att man får russinfingrar. Jag läste någonstans någon gång att man får skrynkliga fingertoppar för att hudens proteinkeratin suger upp vattnet och sväller. Ytterlagret på huden får därför större volym och voilá - russinfingrar.


Diskvattnet gör ingen skillnad på någon. Den behandlar alla lika. Jag kan stå i galadress eller i mysbyxor och ändå få samma respons. Dessutom behöver jag inte hålla in magen eller skämmas för min dubbelhaka när jag står där. Det är ändå ingen som dömer mig. Som skrattar åt mig i tystnad.



Det är jag och min disk.

Boing

Näej, fy fan vad tråkigt jag har. Jag sitter framför datorn en kvart, går sedan till TV:n och zappar lite, ut i köket och funderar på om jag ska packa lite glas eller inte. Jag hittar inget i kylskåpet som kan få tiden att gå lite fortare så jag går till datorn igen. Så där håller jag på.
Tänkte skriva något provocerande för att se hur många det egentligen är som läser min blogg, men eftersom jag använder all min fantasi när jag drömmer så finns det ingen fantasi kvar när jag är vaken. Så det blir inget för er att kommentera, jag kommer aldrig få veta vem som läser min blogg.

Det här vill jag syssla med. Bilden är tagen i somras av min älskling när jag stod hela dagarna på studsmattan och voltade och snurrade. Jag var faktiskt lite smalare då än vad jag är nu. Kan bero på en kombination av ett frenetiskt studsande och ett lågt intag av endast proteiner. Jag gick ner sju kilo på tre veckor. Sedan tog pengarna slut, det är svårt att leva billigt på bara kött. Men jag ska ge mig in i det igen. Jag vill väga 60 kilo igen. Det var några år sedan. Nuförtiden blir jag bara trött när någon tar kort på mig, jag måste stå på ett visst sätt för att det inte ska se roligt ut med alla bullar och bollar som sticker ut lite här och var på kroppen. Det skulle kunna vara skönt om jag kunde ha linne (hade det när jag var litet barn senast) eller om jag skulle kunna sitta ner utan att behöva gömma mina extrakilon som inte bara sitter på magen.
Mitt självförtroende är det inget fel på: jag har hatat mitt utseende ända sen jag blev medveten om att jag hade ett utseende. Det hindrar inte bara min framfart att försöka skaffa nya vänner, det hindrar sexlivet och min inre lilla människa som vill komma fram och bevisa för allt och alla att hon kan hon också. Men det tar stopp. Fett är fan ogenomträngligt.

Så! Nu vet ni det!