Så kombinerat

Jag önskar att jag kunde skriva att livet är så fantastiskt att jag bara måste dela med mig, men sanningen är att jag ligger hemma med sjukskrivning och studerar till kommande examen. Jag hade hellre varit på jobbet och lärt mig allt detta genom erfarenhet, istället för att ligga i sängen och hosta ner alla sidor med paragrafer och uträkningar. Inte heller har jag några fina bilder att bjuda på, men när vi nu är över i mars så måste det ju snart vara dags för ljusa kvällar och ljumma morgnar. Så fort jag får en chans så ska jag bege mig ut och öva.
I helgen ska jag öva fotografering på två vackra kvinnor. Ni har sett dem förut. Den som väntar på något gott...

Vuxen

Jag har nu påbörjat min andra universitetskurs genom jobbet. Nu ska jag läsa fem poäng, den förra kursen var "bara" tre. Jag har fyra böcker, och tre (eller egentligen fyra) obligatoriska inlämningsuppgifter på denna kurs, bara en bok och frivilliga uppgifter på den förra.
Det är med handen på hjärtat jag erkänner att den förra kursen var tung nog. Jag fixade den galant (vilket jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra) och har planer på att vara lika smidig denna gång. Cudos till mig.
Men det är hårt. Heltidsjobbet tar på krafterna, och när eftermiddagens/kvällens bestyr med mat, röj av lägenhet, lek och mys med son är över så kan jag knappt hålla ögonen öppna. Bara idag har jag somnat med boken på näsan två gånger.
När man är vuxen så ska man ju klara av skolan, man ska få godkänt på alla högskoleexamen och göra bra ifrån sig. Jag minns att min styvfar studerade till att bli brandman vid sidan av jobb och tre barn (fast jag var nog ganska självgående), och han klarade varje tenta, varje uppgift med glans.
Vad händer om man inte består? Om man inte får godkänt på examen? Då måste man göra om den, med de förnedrande blickarna i bakhuvudet.

Jag är inte vuxen förrän jag får godkänt på första försöket.

Home sweet home

Nu har jag äntligen kommit hem igen, och sömnen sitter där den ska. Det har varit alltför mycket att göra, så lördagen kommer att spenderas hemma. Men först ska jag hämta ut skolböcker och köpa present till en söt liten flicka som var med i samma mammagrupp (barselgrupp) som min son. Vi ska nämligen på tvåårskalas imorgon.
Skolböckerna ska jag ha till min nya kurs som jag genomför tack vare jobbet. Jag har redan gått en grundkurs och nu kommer alla fortsättningskurser. Jag hoppas att jag får gå många kurser, så jag kan känna mig värdig att få jobba på mitt jobb.
Detta inlägg gjordes endast i syfte med att informera alla mina trogna läsare (hahahahah, så rolig jag är) om att jag fortfarande lever och inte ligger med brutna ben uppe i norska fjällen.

Bilden ovan föreställer min sambos hemgjorda pasta med basilikaköttfärssås. Jag tror han är sugen på att börja jobba som kock igen, när han gör sig besväret att garnera sonens tallrik.

Fläka ut sig

Jag måste skriva om en pinsam sak som hände mig idag. Ingen såg mig, men det hade nog inte varit mer pinsamt om jag hade publik. Egentligen var det inte en speciell sak som var pinsamt, utan hela eftermiddagen som gick i rodnadens tecken.
Jag skulle egentligen träna idag, men valde att stanna hemma för att jag skulle studera efter att min son lagt sig. Saken är den att om jag tränar så försvinner hela eftermiddagen och kvällen. Jag kommer hem och bara måste umgås med mitt barn och måste vänta tills han sover innan jag går och tränar, och så kommer jag hem typ 20.30. Då måste jag äta eftersom jag inte ätit sedan lunch, för att inte glömma duschen. När jag väl kan sätta mig med näsan i boken så är klockan 21.30 och då finns det inga hjärnceller kvar.
Nåväl, det var en parentes. Jag stannade hemma för att jag skulle studera. När sonen badade så turades jag och sambo om att prova kläder inför middagen vi ska på imorgon hemma hos chefen. Min sambo fann finfina kläder och då ville inte jag vara sämre, så jag drog på mig ett par svarta leggings som jag tänkte ha något fint till. Då de är lite tajta så fick jag åla mig in i dem, och så var jag tvungen att flaxa lite med benen så att de skulle åka längre upp. Riiiiv sade det då, och byxan gick sönder mitt i fettvalken på låret.
Jag tröstade mig med ett glas Coca Cola och lösgodis som sambo köpt hem.
Visst är det jävligt idiotiskt att skippa träning för trasiga kläder på grund av fett och i stället proppa (fast jag proppade inte) i sig socker? Jag är en dålig människa.

Ur skalet

Jag har fått äran att gå en grundkurs i försäkring genom jobbet som betalar för hela kalaset. I gengäld får de en nöjd arbetare med mer i ryggsäcken. Tyvärr har jag inte så god tid på mig, men det är ju "bara" 250 (tvåhundrafuckingsfemtio!) sidor som jag ska få in i skallen på två veckor.
Det kommer säkert att ordna sig på något sätt, för det säger alla till mig när jag berättar om mina problem (vilket jag kanske gör för ofta). Vanligtvis ordnar det sig, även om jag kanske inte behöver svettas över det, eller så svettas jag alltför mycket.
Men denna gången är jag verkligen orolig. Någon kanske skulle säga att jag borde resa mig från bloggandet och sätta igång och läsa. Det finns en gräns för hur mycket man kan studera under en dag, verkar det som. Jag har läst ungefär hela dagen, till och med på jobbet. Nu går ögonen i kors när jag öppnar boken, och jag kommer nog svimma mot sängen efter att jag har borstat tänderna.
Men jag är orolig ändå. Jag har ingen studieteknik och måste erkänna att jag verkar ha både lägre IQ och vett, då det verkar som om ingenting fastnat.
Jag måste använda oroligheten så att det omformas till studieverksamhet.
Men hur? Jag känner mig själv, och vet att jag inte är kapabel till sådana saker.

På genomresa i bloggvärlden

Det händer inte så mycket nuförtiden. Min sambo har haft semester och börjar jobba imorgon, så vi har varit hemma och tagit det lugnt, försökt få små rutiner gällande vår son. Det resulterar i händelselösa dagar och väldigt lite bloggande från mig.

Vi har fått sålt lägenheten nu. 1 november måste vi vara ute från radhuset. Jag undrar var vi ska ta vägen. Vi ser på lägenheter i Oslo, jag har varit och pratat med en studievägledare på Oslo Universitet och vi förbereder oss egentligen mentalt för att flytta dit. Vad gällande min KY-utbildning i Sverige, så tror jag inte att den blir av. Vi kan inte flytta till Sverige nu, med så hög arbetslöshet och brist på andrahandskontrakt. Jag har ringt ansvarig för utbildningen i tre dagar, och får inget svar, om jag kan bo kvar i Norge och plugga på distans ändå. Ärligt talat vill jag hellre bli socionom än läkarsekreterare, även om sistnämnda är två år kortare utbildning.
Det är vid sådana här tillfällen jag vill att någon ska säga åt mig vad jag ska göra.

Eller ännu bättre, säga åt mig att jag ska följa mitt hjärta och göra precis det jag vill.

Fröken K i oändliga telefonköer

Noll poäng

En gammal väninna till mig blev intervjuad och förklarade att hon hade valt att sterilisera sig. Detta ganska samtidigt som jag fick barn. Tänk att vi kunde gå så skilda vägar när det gäller fortplantning. Vi som var som lera och långhalm när vi var yngre. Vi åkte till och med på språkresa till Hastings tillsammans på det glammiga nittiotalet. 1997 för att vara exakt. 14 år gammal och ensam i ett annat land. Så spännande!

Så jag beter mig. Jag kan ta ett ämne att diskutera och så efter en stund så pratar jag om något helt annat. Därför lägger jag in en bild som jag aldrig kommer använda till något annat än ett sådant här inlägg där jag byter riktning hela tiden.

Katt som spyr i buskarna.

Fotovecka i Smögen

Jag har varit en vecka i Smögen med min familj. Där fick jag utnyttja mitt minneskort till fullo. Sista dagen strax innan vi åkte hem så fick jag meddelande om att minnet var fullt, så jag var tvungen att gå igenom alla bilder lite snabbt för att ta bort några stycken, så jag kunde fotografera mera. Mina systrar fick stå fotomodeller varje dag, och när den ena blev fotograferad fick den andra agera assistent. I brist på reflexskärmar använde vi vita handdukar, och jag använde en vit papperslapp som diffusor till blixten. Man tager vad man haver.

Har hittat en fotokurs för 1290 kr. Då får man ett diplom efter 12 månader som ett examensbevis. Jag undrar om det antingen kan hjälpa mig vidare som amatör (vill inte kalla mig för amatörfotograf ännu) eller om det för en gångs skull får mig att inse att jag ska lägga ner drömmarna om att få en fin bild.

Min lille Emil har fått en tand. Den har kommit upp ur tandköttet och förstör allas nattsömn. Vi hade precis kommit in i ett fint mönster med sovande både på dagen och natten, och så kommer det där riskornet och förstör. Jag undrar hur lång tid det tar innan vi får sova igen.

Översättning

Jag har suttit och översatt min blogg till olika språk; norska, engelska, spanska, franska och italienska. Det är riktigt roligt, även om det inte blir flyt i språket. Det verkar heller inte som om översättaren kan översätta ordet kiropraktor. Inte på något språk. Det kan väl inte heta kiropraktor på alla de språken?
Sen kanske jag inte skriver helt grammatiskt korrekt, och att det därför ser ut som en femårings verk.

Hursomhelst, roligt har jag haft. Ska nog översätta detta inlägg också, så jag har något att fnittra åt.

Gällande flytten, så blir den inte av på några år verkar det som. Finanskrisen i Sverige har påverkat arbetsmarknaden så mycket, att det är omöjligt att finna jobb. Det visste jag från början, men jag trodde allvarligt talat att det inte var så svårt.
Så vi funderar på att flytta till Oslo. Där kan min sambo få nytt jobb, jag kan gå en utbildning på några år, och när jag är färdig, så kanske det har bättrat sig i Sverige och vi kan flytta tillbaka igen. De utbildningarna jag tittade lite snabbt på och föll för var fotojournalistik, eller arkivarie. Två helt olika jobb, men lika spännande. Fast fotojournalistiken var lite mer spännande. Jag tror dock att det är svårt att komma in där, man ska ha med sig prover för att få en plats. Dessutom tror jag att man måste ha ett öga för fotografering innan man hoppar på något liknande. En vän till mig sade att man inte alls ska kunna någonting innan man börjat, det är ju meningen att man ska lära sig när man går utbildningen. Jag vet inte vad jag ska tro.

Suck.