Rötter

Ett förtydligande innan jag skriver något mer: det är inte jag som tagit bilden, det är min morfar.
Bilden är tagen i Brønnøysund, där min morfar växte upp. Jag vill verkligen åka dit och se allt som han såg när han var liten, men jag är rädd att det inte ser ut som det gör på fotografiet. Han var en utomordentligt bra fotograf, och hade många av sina foton i norska böcker.
Jag tror jag ska tänka lite som honom nästa gång jag vill ta en naturbild, jag ska tänka på det som om det vore ett vykort. Som om jag skulle skicka bilden till en gammal klasskamrat och skriva:

Hej, det var längesedan. Hoppas du har det bra. Visst var skolan urtråkig? Kram.

Noreg

Oh! Oh! Det är någon i Sverige som har sökt på Skogmo på knuff.se. Vem är du?

Jag var på intervju idag. Min vikarieanställning tar slut den 22 december, men de behövde en av vikarierna att jobba ett års vikariat. Jag gick uppför trapporna till min kontaktperson och tänkte att vad jag säger och gör nu kommer att påverka mig kanske så långt som ett år framåt. Oturligt nog stämde det inte. Jag behöver kunna skriva på norska för att kunna ha chans till att få ett kontorsjobb. De är väldigt nöjda med mig och vill ha mig kvar så länge som möjligt, men de tror inte att det är så bra för vare sig mig eller företaget att jag inte kan skriva på norska. Søren!

Min ivrighet att få lägenheten städad försvann på vägen ner från intervjuen. Idag har jag bara diskat, tvättat och hängt tvätt. Magsäcken fick lida den med, för jag orkade bara laga spaghetti och köttfärs. Jämför det med gulasch eller chop suey wok med glasnudlar. Jag har ingen lust att kämpa för att vara kvar på det jobbet när jag vet att de inte kan erbjuda mig mer.

Sedan blir jag förbannad på mig själv! Jag som hade ett högst intressant tal idag framför den andra vikarien om att ingen får någonsin sätta sig på mig mer. Om jag nu behöver ta en kurs i norska, så får jag väl göra det då. Visa dem att jag också kan skriva på norska.

Bare vent og se...

Plask

Jag sitter här i mörkret och känner mig mer ensam än vad jag gjorde när jag var singel. Han har åkt tillbaka till Norge. Försökte flera gånger få honom att förstå varför jag inte kan lämna den lilla incidenten bakom mig. Han förstod och sade att han förmodligen reagerat likadant om det var jag som hade tagit en flörtande kille på låret. Ändå kan han inte förklara varför han gjorde det.
En liten ljuspunkt i tillvaron: målade röda naglar. De är inte bara fina att se på, utan även sköna att ta på. Jag har aldrig lyckats ha målade naglar mer än någon dag, sedan börjar jag pilla loss små bitar av nagellacket. Men eftersom mor och mina älskade systrar kommer imorgon så måste jag imponera lite på dem. Antingen så säger mor att hon gillar dem eller så tycker hon att jag ser ut som en käring.

Zappade lite på TV:n för ett tag sedan. Hittade Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter och såg den. Tyvärr var filmen nästan slut, men jag kom ihåg att jag tyckte att den var väldigt bra sist jag såg den. Att kunna ha en sådan gemenskap med sina vänner att man bildar en klubb som går i generationer. Som ett lapptäcke. Minnen.

Jag vill släktforska. Både på mors och fars sida. Jag är inte bara norskättad, min gammelmormor var dessutom från Ryssland. På min fars sida har några av mina släktingar släktforskat ända tillbaka till Gustav Vasa. Så jag är släkt med honom. Tydligen. Måste få se släktträdet som de har gjort.
Men på mors sida, där finns det många levande. Skogmo. Det finns tydligen två familjer Skogmo och de är inte släkt med varandra alls. Så synd att man inte kan Googla fram sina släktingar. Dessutom verkar det kosta massa pengar också. Det har jag inte råd med ännu.
Vill även byta tillbaka till mitt efternamn Skogmo. Jag är ju ingen Axelsson. Inte ens släkt med dem. Jag bytte efternamn för att mina systrar skulle heta Axelsson och mor trodde att jag skulle bli utanför på något sätt om jag inte bytte jag med. Men nu vill jag byta tillbaka. 1500 kr kostar det.

Fortfarande smärtsamt ensam. Jag är rädd för att börja gråta, för då kanske jag inte kan sluta. Då brister det inom mig och jag blir bara en blöt pöl på golvet som sakta avdunstar. När min älskade kommer tillbaka finns jag inte kvar.
Bara minnet.

(Inte ens OSguld i Hockey kan få mig att bli glad, tyvärr.)