Man tar bara studenten en gång.
Själv så skulle jag vilja göra det igen. Att vara fotograf på en "event" alltså. Jag är alltför osäker på mig själv, så jag satsar alltid på inställningen Av på min simpla Canon, för att få så mycket ljus in i bilden som möjligt. Nästan alla bilder blir dåliga, men några tycker jag själv att jag har lyckats med. Denna bild ser jag massor av fel med, som till exempel den avkapade handen, men jag verkar aldrig lära mig av mina misstag.
Tur att min syster är så vacker att man skiter i kompositionen.
Som utlovat, här kommer tre av min systers balbilder. Jag skulle kunna visa upp allihopa, men då det är flera personer med på många bilder och jag inte vet om de tycker att det är speciellt roligt att vara med i min blogg, så då respekterar jag det och lägger inte upp någon annan än min vackra exponerade (och säkert uttråkade) syster.
Balklänningen har ni redan sett.
Fluga på balkavaljer.
Grattis på 19-årsdagen kära syster. Hoppas du får en riktigt fin dag.
Idag har jag tänkt på döden. Hur personlig kan man egentligen vara i en blogg utan att det går ut över de närmaste. Vad är okej att berätta och vad ska man hålla för sig själv. Jag lämnar gärna ut mig själv, men när det kommer till vänner och familj känner jag ett visst sting när jag till exempel lägger upp bilder. Vill de verkligen ligga på internet för all evighet.
Anledningen till detta fundersamma kalas är min mormors bror, som somnade stilla in idag. Personalen hade bytt kläder på honom, och gått ifrån honom en stund. När de senare kom tillbaka låg han och log i sin säng. Och så dog han.
Han har levt ett långt liv, inga barn, och frun dog för många år sedan. Han var ofta och hälsade på oss när vi hade kalas och festligheter med släkten, och när jag var liten så brukade jag åka dit innan jul för att klä julgranen med alla fina julkulor som han hade. När jag hälsade på honom i hans sommarstuga så fick jag alltid läsk att dricka, ur fina glas. Han luktade gammal, tobak och trygghet.
Jag grät lite i smyg idag, för min mormors bror. Jag hade egentligen inga tårar att ge honom, men när jag tänkte på mormor och hur glad hon nu måste ha blivit när han äntligen kommit för att stanna, så kunde jag inte låta bli att gråta några glädjetårar blandat med små sorgtårar.
Tiden går fort. Det känns som om det inte var längesedan jag tvingade mina kära systrar att pussas framför kameran.
Vänta nu, det var ju bara ett år sedan.
I brist på andra bilder så rebloggar jag fotografier som är tagna för länge sedan.
J
ag fick en knäpp och orkade ärligt talat inte slutföra utmaningen. När jag bloggar för att jag måste, så smällde bromsen automatiskt på och det blev bara jobbigt att vandra mot datorn och alla utmaningar jag var tvungen att spy ut tråkig information om.
Jag har firat jul som alla andra. Detta år firades i Säfsen med min familj. Vi hade på oss mysbyxor, åkte pulka och åt entrecôte till julmiddag. Opretentiöst.
Jag fick julklappar. De pratar vi om en annan dag. Just nu ska jag bara njuta av att att jag kände för att blogga och att jag jobbar reducerad tid på jobbet under mellandagarna. Vilket liv man skulle leva om man jobbade 9-15.
Fotografiet nedan visar vägen från Norge till Sverige strax före jul. Vi kunde inte förvänta oss något mindre än fantastiska dagar.
Ett förtydligande innan jag skriver något mer: det är inte jag som tagit bilden, det är min morfar.
Bilden är tagen i Brønnøysund, där min morfar växte upp. Jag vill verkligen åka dit och se allt som han såg när han var liten, men jag är rädd att det inte ser ut som det gör på fotografiet. Han var en utomordentligt bra fotograf, och hade många av sina foton i norska böcker.
Jag tror jag ska tänka lite som honom nästa gång jag vill ta en naturbild, jag ska tänka på det som om det vore ett vykort. Som om jag skulle skicka bilden till en gammal klasskamrat och skriva:
Hej, det var längesedan. Hoppas du har det bra. Visst var skolan urtråkig? Kram.
Först och främst, tack så mycket för alla fina ord angående förra inlägget. Det var allt från ris, ros, komplimanger och skäll. Jag har nog aldrig fått så många kommentarer på en och samma gång. Ni får inte skämma bort mig. (Jo, gör det, snälla!)
Systrar med familj var och hälsade på i helgen. Vi åt entrecote och handlade massor med barnkläder. Fotografering blev det inte så mycket av med, även om syster nummer två hade ett nytt objektiv som jag kanske vill ha. Jag är tydligen sliten efter nästan tre veckor med sjukskrivning, när jag inte ens orkar med en fotosession. Kan det vara hösten?
På fredag börjar jag nytt jobb. Jag hade planerat att skaffa en tjusig garderob till det tjusiga jobbet, men då dator gått sönder och barn ska ha varma kläder, så får det bli en annan gång. Ny frisyr får vänta det också.
Jag är tydligen släkt med Angelina Jolie. Men det är en annan historia.
Se upp Ronaldo. Här kommer kvinnan som ska bräda dig! Hon spelar bollen som Ronaldinho, och är faktiskt bara 14 år. Det du!
Lillasyster har blivit med kamera. Hon har även införskaffat ett objektiv som jag inte har, samt två uv-filter. Åh så avis jag blir! Jag vet inte många som är bra både framför och bakom kameran, men jag tror hon har det greppet.
Det finns nu två saker med fotografering som jag önskar mig för tillfället.
1. Jag vill ha ett vackert porträttfoto på mig själv, så jag slipper ha halvtaskiga profilkort att se på. Vissa dagar när man känner sig superduperful så behövs det en vacker bild på sig själv.
2. Jag vill fotografera mera. Nu! Jag måste lära mig! Idag! Det är min sista semesterdag.
Galen hippie i Kungsör fiser bubblor och kramar träd. Hippien har efterlysts i alla lokala tidningar, men eftersom ingen har anmält galningen så måste vi gå globalt. Bifogat ett urklipp från lokalblaskan.OBS! Hippien kamouflerar sig med iPod full med In Flames samt joggingbyxor när hon smyger runt allmänheten.... och där tog min humor slut. :)
Det finns oändligt med bilder på mina två systrar. Hur ska jag kunna välja ut de bästa när alla är bra på sitt sätt?
När min son fick syn på denna bild på sin moster så skrattade han av glädje och ropade "hajjåå?" efter henne ut i hallen.
Sista sommardagar i Sverige. Då är det tur att det är så här fint och att man umgås med så här fina damer.
En veckas semester hemma i gamla hemstaden gör alla gott. Jag har plåtat och fotograferat och svettats och druckit massa gott vin. Hur ska jag kunna välja bland alla bilder jag tagit av mina systrar och vänner. De är ju så vackra allihopa. Damerna alltså. :)
Snart är det semester. Då ska jag pussa extra mycket på min son och på mina systrar.
För övrigt är jag trött på att höra käften glappa, och skulle vara mycket tacksam om någon förbarmade sig över mig imorgon då jag inte har någon agenda efter jobbet utan bara får gå hem och stirra ut över en tom lägenhet. Sambo och son har nämligen utsikten ovan att se på de närmsta dagarna. Jag saknar dem, och det var 14 timmar sedan jag såg dem sist.
Det blev visst en ofrivillig bloggpaus. Först så fungerade inte fotouppladdaren här på blogger och sedan så åkte jag hem till mor och åt påskmat och godis i dagarna fyra. Så nu rullar jag runt på det nya jobbet och försöker komma ihåg all kunskap de proppar i mig.
Jag försökte mig på en photoshoot med mina fantastiska systrar. Jag ville ha lite motljusbilder, men eftersom jag inte har något linsskydd för motljus så blev många bilder lite ljusa. Vi kan kalla dem sommarbilder. Ni vet, under sommaren så går man bara och kisar för att det är så ljust ute och allt verkar se lite ljusgult ut.
Några bra bilder fick jag knäppt i alla fall.
Denna bild är en av mina favoritbilder. Det är usel skärpa och bilden är lite för mörk, men känslan väger upp för allt det negativa. Modellen är återigen min kära syster som mer än gärna ställer upp framför kameran. Vi var på väg hem från en promenad på bryggan i Smögen då hon vände sig om och skrattade högt. Jag lyckades ta denna bild innan ögonblicket försvann och aldrig kom tillbaka. Fotografiet ser ut att vara hämtat från en Ray-Ban reklam, om den hade varit skarpare och ljusare så hade jag lätt förstorat upp den och satt den på väggen med alla andra framtida fotografier jag vill förstora upp.
Sonen har haft sönder min kamera. Han smög sig till matbordet och lyckades få tag i remmen som kameran sitter på och drog ner den i golvet så autofokus på objektivet gick sönder. Vilken tur att jag har försäkring. Tyvärr tar det nog några dagar innan jag får lämnat in den och den blir ordnad.
Usch, flera dagar utan kamera. Hur ska jag klara mig?
Denna lilla donna är alldeles för långt bort. Det var meningen att hon och resten av hennes familj skulle komma på min sons födelsedagskalas, men då snön bestämde sig för att vräka ner just den helgen, så blev besöket uppskjutet.
Men jag längtar så jag tror jag blir galen! Sist jag fick krama henne så var det bara få timmar innan vi skulle åka hem tidigare än förväntat, då Mr. Magsjuka bestämt sig för att härja även där.
Jag ska kramöva på min son och sambo så jag har starka krammuskler tills hon kommer. Lilla snärtan kommer att gå av på mitten. Så går det när man har en andra syster som inte kan följa med på Norgebesök, då får man ta alla kramar själv. Vilket jobb.
Jag kan inte låta bli att lägga ut roliga (och självklart vackra) bilder på mina systrar och min svägerska som egentligen inte har någonting att göra med inlägget, men jag tycker att bilderna väger upp för det skitsnack jag pruttar ur mig i varje inlägg.
Sambo är nu sjuk i feber och ont i hela kroppen, och sonen har min magsjuka, men är glad som en liten sol ändå. Han ville inte sova idag, så han är fortfarande uppe och klockan är 21.30. Vi får se hur rolig han blir imorgon. Han är precis som damen på bilden ovan, full av energi som de bägge måste utnyttja till max. De reser sig upp ur sängen innan de har fått upp bägge ögonen, själv kan jag ligga och dra mig i flera timmar innan jag kan tänka mig att kliva upp.
Imorgon ska jag sova länge. Hoppas jag.
