Frukosttips

Jag har fått privilegiet att få smaka en grekisk frukostyoghurt som inte har kommit ut i butikerna ännu. Den är gjord på grekisk yoghurt och sylt av antingen jordgubbar eller persika. Den är inte överdrivet söt, och har en ganska tjock konsistens. När man ska ta första smakprovet så tror man antingen att det ska smaka surt eller alldeles för sött, men kombinationen av yoghurt och sylt gör smaken riktigt god. Sen att det är 8 % fett i yoghurten gör väl inte så mycket. Det finns ju andra vanliga yoghurts som har minst lika mycket fett och säkert ännu mer kalorier. Denna innehåller 183 kalorier. Gå en promenad på 30 minuter så har du gjort av med yoghurten och säkert mackan du åt också.
Köp den när den kommer ut i butiken, eller kom hem till mig och smaka lite. Jag har kylskåpet fullt.
Nom nom.

Vem är fröken K?

Här kommer (i brist på annat) tre saker ni inte visste om mig:

1. Jag går alltid runt i samma kläder hela dagen. När jag kommer hem från jobbet så sätter jag alltså inte på mig mys-kläder, utan går runt och nöter på arbetskläderna ifall det skulle komma någon och ringa på, kanske ett modereportage (fast vad skulle de göra hemma hos mig?), nån kändis eller viktig person. Jag är alltid beredd, alltid redo att se normal ut.

2. Jag väjer alltid först på trottoaren för andra människor när det inte finns plats. Jag flänger och far som en svettig idiot för att alla ska kunna gå rakt fram. Detta är något som ligger inbyggt hos mig, jag gör det automatiskt. Men när jag går med barnvagn så plöjer jag. Då njuter jag inombords. Mig först!

3. Jag har ett jättebra luktsinne. Jag minns också dofter, och kan placera dem i barndomsminnen. Ibland är det jobbigt att känna alla dofter, det gör inte bara att jag framkallar ljuva minnen, jag får också känna dofter som luktar lite mindre bra. Men just nu har jag varit täppt i näsan i flera veckor, så nu går jag på gatan som vilken annan person som helst.

Bilden är från helgens intag av äppelpaj hemma hos svärmor. Den var god den!

Home sweet home

Nu har jag äntligen kommit hem igen, och sömnen sitter där den ska. Det har varit alltför mycket att göra, så lördagen kommer att spenderas hemma. Men först ska jag hämta ut skolböcker och köpa present till en söt liten flicka som var med i samma mammagrupp (barselgrupp) som min son. Vi ska nämligen på tvåårskalas imorgon.
Skolböckerna ska jag ha till min nya kurs som jag genomför tack vare jobbet. Jag har redan gått en grundkurs och nu kommer alla fortsättningskurser. Jag hoppas att jag får gå många kurser, så jag kan känna mig värdig att få jobba på mitt jobb.
Detta inlägg gjordes endast i syfte med att informera alla mina trogna läsare (hahahahah, så rolig jag är) om att jag fortfarande lever och inte ligger med brutna ben uppe i norska fjällen.

Bilden ovan föreställer min sambos hemgjorda pasta med basilikaköttfärssås. Jag tror han är sugen på att börja jobba som kock igen, när han gör sig besväret att garnera sonens tallrik.

Fatso

Suuuuck. Jag hade tänkt att sluta gnälla i blogginlägg, för ingen gillar väl någon som gnäller och aldrig gör något åt det. Det är typiskt mig. Jag kan bli så sur och arg att jag kokar inombords, men inte gör jag något åt det. Jag surar i smyg och vänder ut och in på mig själv, så analyserande är jag.
Men tyvärr blir detta ett litet gnäll idag igen. Så sluta läs om du blir irriterad.
Jag har fått nytt jobb som jag stortrivs i. Saken är bara den att min kropp inte verkar trivas. Jag är supertörstig och superhungrig hela tiden på jobbet. Då dricker jag massa vatten och får springa på toaletten minst en gång i timmen. Jag vet inte hur ofta andra kollegor går på toaletten, men det är avsevärt mindre än mig, det kan jag nästan garantera. Jag har löst problemet med torra händer efter all handtvätt med handkräm, så där klagar jag faktiskt inte. Men det är lite smått pinsamt att gå på toaletten hela tiden. De borde ju märka något?
Men det störta gnället är nog superhungern. Jag äter en smörgås till frukost vid sjutiden, och är superduperhungrig vid halv tio. Då tar jag en banan. Vid halv tolv är det lunch. Då äter jag en sallad. Vid tvåtiden blir jag hungrig igen (!) och äter en apelsin (aldrig något annat än frukt vid mellanmål har jag lovat mig själv). När jag kommer hem vid kvart i fem så lagar jag eller sambon mat, och sedan blir det inget mer på resten av dagen. Kanske några glas vatten framför tv:n innan jag somnar av utmattning. Det ska tilläggas att jag tar trapporna upp till jobbet, ner till lunchen och hem. Jag rör inte hissen.
Tro fan att jag gått upp två kilo! Är det möjligt!?!
Gnäll gnäll. Trodde jag skulle gå ner i vikt av att äta sunt, ofta men i små mängder och röra mer på mig än vad jag gjort de senaste två åren.
Grr.
Men min kropp är konstig, för när alla andra bli mätta av gröt så är jag vrålhungrig efter en timme. Det är bakåtvänt för mig. Dumma dumma kropp.
(Fast jag är glad att jag är frisk.)

Burp

Jag trotsar nu alla sköna bloggar med att lägga in en bild på mig själv med alltför mycket bagage på kroppen. Jag packade upp ett stativ till systemkameran och bilden förevigades av min sambo. Jag ser lycklig och fet ut. Hade jag haft Photoshop så hade jag kunnat skona er från denna klump, men eftersom jag printar ner mina tankar helt utan censur så hade det egentligen varit oärligt att försköna bilden av mig själv. Så här har ni en fullproppad glad fröken K som ska använda sitt stativ (och alla andra julklappar hon och sonen fått förstås) så ofta hon kan.
Kan man kanske vara både lycklig och fet, eller hör de två adjektiven inte tillsammans?

Ät upp det

Jag får säkert äta upp det här, men jag tycker faktiskt att pilatespasset jag gör har blivit lite lättare sedan första gången jag gjorde det. De säger på skivan att olika saker är olika jobbigt på olika dagar, och det har dem rätt i. Fast idag var det lätt att göra allt.
Men det kan förstås bero på att far och son låg och sov djupt i sovrummet medan jag fick sträcka mig hur mycket jag ville åt alla håll.
Idag ska vi äta sallad och när sonen har lagt sig så ska vi moffa lösgodis och dricka dricka. Oh, så jag längtar.

Inga antihistaminer här inte

Under bloggpausen har det hänt något mirakulöst! I alla fall för min del. Jag har varit allergisk mot praktiskt taget alla frukter sedan jag var typ tio år. Den enda frukt jag kunnat äta var apelsin, och det var inte alltid det gick bra det heller. Dessutom är ju apelsiner bara goda under vinterhalvåret.
Men igår tog jag mig i kragen och åt en halv banan då min son inte ville ha mer, och jag blev inte allergisk! Halleluja!
Så jag åt en till. Och en till.
Och idag har jag ätit en banan och siktar in mig på den halva som sonen inte ville ha efter lunchen. När jag blev gravid så skedde det något med min kropp. Det var inte bara en Emil i magen, men jag slutade vara allergisk mot katter och min astma blev avsevärt mycket bättre. Graviditet är som världens bästa huskur.

Tänk dig att du velat äta en sak i typ 15 år men inte kunnat. Du kan lukta och äta sådant som bara innehåller essenser, men inte "the real deal". När du sedan äter det så smakar det himmelskt.
Bananer är det godaste som finns.

Hur många får man äta per dag?

Persea americana

Jag var nyss och vägde Emil på BVC, för att se om han gått upp något i vikt. Han har växt 1,5 cm på två veckor och gått upp 230 g. Det var helt ok, enligt barnmorskan. Men jag frågade ändå om det fanns något annat jag kunde ge honom, istället för bara potatis och morot. Hon föreslog avocado, världens godaste stenfrukt. Jag är lite allergisk mot den, men äter den ändå, för jag skulle inte klara mig utan den i alla sallader jag gör.

Hittade en jätterolig video där det visas hur man planterar en avocado - det ska jag göra när jag får mer energi.

Palt på nytt sätt

Jag har erfarat att man inte äter så mycket blodpudding här i Norge. Folk nästan ryser när de får höra att vi äter det i Sverige. (Iallafall med lingonsylt. Hörde talas om att det fanns norrmän som åt det som dessert, med kanel och socker på.) Fast jag måste erkänna att jag ryser när jag luktar på tran eller får höra talas om folk som äter rå köttfärs. För det gör de i Norge. Äter rå köttfärs rätt från förpackningen och sköljer ner med tran.

Jag köpte blodpudding i Sverige, som jag skulle laga till idag. Tänkte på familjemiddagarna med blodpudding, lingonsylt och kanske en skiva knaperstekt bacon. Och så juice till maten, vilken lyx! Det var inte ofta man fick juice. Då blev blodpuddingen extra god, eftersom det inte är någon idè att dricka mjölk till blodpudding för att järnet inte tas upp i kroppen då man äter kalcium eller något sådant konstigt.

Satt och skar upp blodpuddingen i lagom tjocka skivor, men de föll sönder och samman. Varenda en. Jag provade en större kniv, men de bara smulade ihop sig. Det slutade med att jag satt och hamrade med kniven på blodpuddingsskivorna så det flög bitar runt i hela köket, och det blev spaghetti med köttbullar till middag istället.

Ännu ett utbrott i köket. Vi skyller på graviditetshormonerna.

Har jag blivit norsk?

Jag bor i en stad där det är tradition att äta korv i våffla (pølse i vaffel) på 17 mai, födelsedagar eller kanske på en Mossekamp där hela Moss ställer upp och sjunger kampsånger tillsammans med Kråkevingen. (Ok, Moss har 30 000 invånare, och stadion rymmer 9 000, överdrev lite där.) Var på min första Mossekamp förra året, och fick då smaka på denna delikatessen. Jag var då ytterst tveksam till att korv inte kan passa bra med våffla. Så ska man ju ha senap och ketchup på också.
Lägg märke till att fröken K inte är speciellt förtjust i korv, och våfflor ska vara hemmagjorda frasvåfflor med grädde och jordgubbsylt. Inga slemmiga våfflor som mer liknar på lompe som bara hänger i handen. För det är sådana som våfflorna är här i Norge.

Efter två tuggor med slutna ögon så upptäckte jag att det faktiskt inte var så illa som jag egentligen hade hoppats på. Våfflan höll ju också in senapen och ketchupen som vanligtvis sprutar åt alla håll när du äter korv med bröd. Jag stod med våfflan i ena handen och hytte med den andra näven ut mot spelarna och skrek: Svart o gule kæller går i svart o gule klær.

Nu är jag den som står först i korvkön när det är kamp på Melløs, och jag längtar tills mitt barn blir stort nog att ha barnkalas, så jag kan få bjuda på korv i våffla.

Gott nytt år

Nyårsafton firas hemma hos sambos bror med fru och barn. Vi ska äta entrecote med potatisgratäng och sallad. Så blir det väl glass till dessert. Jag får nöja mig med Coca Cola medan sambo har tre sexpack med öl och lite Aquavit att suga i sig under kvällen.

2008 har gått så fort. Jag har fått nytt jobb, köpt mig ett hus och blivit med bebis. Jag antar att 2009 kommer att gå ännu fortare då jag ska vara mammaledig.

Gott nytt år alla vänner. Vi ses 2009!

Söndagsmiddag

Idag var vi i Halden för släktbesök hos min sambos farmor. Hon hade lagat äkta norsk husmanskost, kjøttkaker i brunsaus med ertestuing og poteter. Det är precis vad det låter som. Typ köttbullar fast mer som pannbiffstorlek med brunsås (kjøttkakene ska stekas och sedan värmas i brunsåsen med lite lök). Så är det ärtstuvning, smakar som en väldigt tjock ärtsoppa.
Väldigt gott.

En av släktingarna sade att jag hade en guttemage, och att pojken kommer bli ljushårig och stor. Eftersom vi har tänkt oss namnet Emil om det blir en pojke, så passade det ganska bra, med tanke på lille lintotten Emil i Lönneberga. Men stor, jag undrar vad hon menade med det. Vi är ju inte så långa, varken jag eller sambon, och SÅ feta är vi inte.

Söndagskvällen ska avnjutas med ett stort glas kallt vatten framför tv:n.

Sex F, eller sju

Jag var på 40 årskalas i lördags. T:s farbror fyllde år och vi hjälpte till med maten. Jag gjorde räkpaj och en annorlunda tacospaj. Turligt nog var det gott. Alla åt, men det blev ändå mat över. Efter maten så lekte vi lite charader och sjöng med Singstar. Sedan satte festen igång. Vin och salsa.
Tog inte så många kort. Jag tar inte så många kort nuförtiden. När jag väl tar kort så tycker jag inte att de bli något bra alls. Min kamera är inget bra hjälpmedel, även om man aldrig ska skylla på instrumentet. Jag kanske är dålig på att ta bilder? Kanske jag ska sluta?

Jag önskar att någon ville ta bild av mig. Det fotograferas vilt på fester, men jag ser sällan kort på mig. Det måste bero på att ingen vill ha kort på mig. Jag måste vara så ful alltså. Finnig och fet och fett hår och ful och fräknig och fel.
Finnig.
Fet.
Fett hår.
Ful.
Fräknig.
Fel.

Fotogenisk? Jag? Nä.

Pang, nytt år

Jul och nyår gick fortare än jag hade förväntat mig. När inte julstämningen infann sig så gick julafton ganska fort. Jag och T fick nästan mer paket än barnen. Det var dock många saker som vi aldrig kommer att använda eller har nytta av. Men vi tackar och bockar.

Nyårsaftonskvällen blev mer lyckad än julafton. Tre par och en singel plus ett barn och en hund firade in nyåret i ett stort hus med massa mat och dricka. Jag poffade cigarr och jublade åt alla raketer som vi kunde se från vårt hus. Röken och alla raketerna gjorde att det såg ut som ett nystartat krig (fast det vet jag ju inte hur detser ut, jag gissar bara) men stämningen var på topp. Lille J sov igenom hela timmen med raketer. R blev som de flesta hundar mycket rädd och kissade i ett hörn för att sedan vara helt apatisk resten av kvällen/natten.

Inga nyårslöften. Men jag kan lova mig själv att detta år ska bli ännu bättre än det förra. För det ska jag se till att det blir.

Oslo by night

Idag är jag sådär skönt smått bakfull. Lagom trött och sugen på fet och salt mat. Jag hade en överraskande trevlig och rolig kväll igår. Min sambo skulle jobba så jag hade bestämt mig för att bara vara hemma och pyssla. När jag som bäst satt och såg nyinköpta Corpse Bride så ringde min "svåger" som skulle hämta sin fru i Oslo några timmar senare, så han undrade om han kunde få komma upp och vänta hos mig. Eftersom jag har varit så duktig att städa och diska den senaste veckan så tog jag emot honom med öppna armar. Det var ju så fint hemma hos mig och ingen har ju sett hur rent det verkligen är.

Han kommenterade faktiskt att det var mysigt hos mig, och berättade sedan att hans fru, min sambos syster skulle ut med sina väninnor på lördagskvällen. Jag frågade om jag också fick följa med, och det fick jag absolut.

Sagt och gjort. Jag och H gick till Scandic hotel för att möta upp de andra flickorna, två svenskar, en svorsk och en dansk. Vi promenerade till en libanesisk restaurang vid namn Al Chouf där de hade reserverat ett bord åt oss. Ingen av oss hade varit där, så vi beställde Meza special, som var tio smårätter. Det var bland annat hoummus, sötsur kyckling, inbakad fetaost i piroger och självklart tzatsiki. Det var som tapas, spanskgrekisk influerad mat. Och det var såå gott! Tyvärr var varje portion bara en munfull, och två av damerna var gravida, så det blev inte så mycket mat till alla. Men gott var det.

Mitt i maten stängde personalen av musiken och fram kom en magdansös. Hon dansade för oss tre gånger. Tyvärr hade jag den allra sämsta platsen av alla, så när hon kom bort till vårt bord så slet hon upp mig till dans. Jag fick sådeles dansa magdans inför hela restaurangen. Som tur var så hade jag fått i mig ett glas rödvin, så det var inte hela världen.

Resten av kvällen spenderade vi på hotellets bar, där vi drack mer vin och drinkar. Alla hade verkligen jätteroligt, vi skrattade och fick otroligt bra service av personalen som satte på discomusik ifall vi ville dansa.

Nu vill jag bara att mina vänner också ska komma hit så vi kan göra Oslo osäkert vi också. Hint hint.