J
ag fick en knäpp och orkade ärligt talat inte slutföra utmaningen. När jag bloggar för att jag måste, så smällde bromsen automatiskt på och det blev bara jobbigt att vandra mot datorn och alla utmaningar jag var tvungen att spy ut tråkig information om.
Jag har firat jul som alla andra. Detta år firades i Säfsen med min familj. Vi hade på oss mysbyxor, åkte pulka och åt entrecôte till julmiddag. Opretentiöst.
Jag fick julklappar. De pratar vi om en annan dag. Just nu ska jag bara njuta av att att jag kände för att blogga och att jag jobbar reducerad tid på jobbet under mellandagarna. Vilket liv man skulle leva om man jobbade 9-15.
Fotografiet nedan visar vägen från Norge till Sverige strax före jul. Vi kunde inte förvänta oss något mindre än fantastiska dagar.
En dag skulle jag på konsert i Stockholm. Det var ingen som ville eller kunde följa med så jag hade inget annat val än att åka ensam. Jag tog tåget från Örebro till Stockholm, klev av stationen och bestämde mig för att gå och se om det var något som jag ville köpa för att ha på mig kvällen till ära. Jag vandrade runt i några butiker, köpte mig en tröja och gick sedan för att äta. Jag tror det blev McDonalds. Efter att magen blivit mätt så gick jag till ett internetcafé och satte mig för att läsa lite på Helgon (detta var några år sedan) och satt där tills det var dags att bege sig till konserten, som ägde rum på Debaser.
Jag betalade, gick in och tog mig en öl. Och väntade.
Så kom de, och de spelade och de gick av scenen.
Med en varm känsla i kroppen av att ha sett mitt absoluta favoritband så sprang jag till järnvägsstationen bara för att inse att jag var för sen. Jag hade inte så mycket pengar att jag kunde ta in på hotell, men jag var ju tvungen att vänta tills första tåget började gå igen vid sjutiden på morgonen. Så jag började vandra bort från stationen och såg ett kasino som hade nattöppet. Kasino Cosmopol. Jag gick in och frågade om jag fick sitta i baren tills mitt tåg gick, det var inga problem, men jag var tvungen att skriva in mig först. De tog ett foto av mig och jag gick in och satte mig i baren. Där satt jag resten av natten och pratade med den söta bartendern, gick vilse bland speglarna på vägen till toaletten, och såg hur folk vann pengar.
Sedan åkte jag hem. Utan att ha pratat med någon mer än bartendern på hela resan.
Detta minne lever jag på under svåra dagar. Dagen då jag bara hade mig själv som sällskap, och som också var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag var inte bunden till någon eller något, och var herre (eller dam) över mitt liv.
Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Utmaning dag 04.
Utmaning dag 05.
Utmaning dag 06.
Utmaning dag 07.
Utmaning dag 08.Utmaning dag 09.
Utmaning dag 10.
Utmaning dag 11.
Utmaning dag 12.Utmaning dag 13.Utmaning dag 14.Utmaning dag 15.Utmaning dag 16.
Jag har inga bilder av han jag delade min första kyss med, så det får bli en pussbild av familjen B (fröken K försöker förgäves få namnet fru B, men det tar lite tid [och tid är pengar]). Med första kyss så menar jag inte små löjliga pussar från en pojkvän du hade i två dagar när du gick på lekis, jag menar första kyssen som i tonårstiden.
Min första kyss som jag minns (förutom att jag hånglade i några veckor med en kille som var extremt lik Nick Carter i Backstreet Boys) klart och tydligt var den kvällen jag blev tillsammans med min första pojkvän som man kan läsa om här. Med risk för att avslöja honom för mycket och vad vi gjorde så ska jag hålla detta inlägg simpelt.
Vi satt ute på balkongen på en av alla fester och försökte vinka till hans vän som bodde rätt över gatan. Jag vet inte hur länge vi bara satt där och tittade på varandra och pratade, lite smått stelt. Då kom min allra bästa vän ut på balkongen och sade: "OK, jag ska hjälpa er. Du, fröken K, du gillar herr E, och du herr E, du gillar fröken K. Så, då var det klart. Kyss varandra nu!"
Och det gjorde vi. Lite trevande i början, men han var en av de bättre som jag hittills har kysst.
På första plats kommer såklart min nuvarande sambo. Han kysste mig en kväll för över sex år sedan, och jag får fortfarande små blixtar i pannan när vi möter varandra i en kyss. Och det är goda blixtar.
Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Utmaning dag 04.
Utmaning dag 05.
Utmaning dag 06.
Utmaning dag 07.
Utmaning dag 08.
Utmaning dag 09.
Utmaning dag 10.
Utmaning dag 11.
Utmaning dag 12.Utmaning dag 13.Utmaning dag 14.Utmaning dag 15.
Jag har två systrar. En myndig och en minderårig. Den äldre har planer på att bli läkare, medan den yngre satsar på att bli fotbolls/hockey/vadsomhelstinomsport-proffs, fast bara på fritiden. De är väldigt lika mig, när det gäller humor och telefonröst. Annars har vi inte så mycket gemensamt. De har bägge ett driv i kroppen som jag aldrig kommer kunna få, om jag så övar för resten av mitt liv. De är redan smartare än mig, och ibland undrar jag om det är jag som är yngst, och inte äldst.
Vi är egentligen inte helsyskon, de har en annan far än mig, men jag har aldrig någonsin tänkt på dem som mina halvsystrar.
När artonåringen var liten klippte hon sitt eget hår. Jag lyckades dessutom sparka en skridsko mellan ögonen på henne, och en gång cyklade vi jättefort hem från dagis så hon ramlade och slog ut en tand. Men man förstår fort varför detta hände henne, hon höll oss vaken i fyra hela år i sträck, då hon inte tyckte om att sova på nätterna. Vilken hämnd! (Om ingen förstår att detta är ett skämt, så är det dags att se över sin humor.)
Den yngsta var lite mindre vild, men absolut inte stillasittande. Jag minns henne som ett fartstreck. Tyvärr var jag mitt uppe i tonåren när hon växte, så vi lekte inte så mycket. Jag kan aldrig minnas att hon grät, min lilla vackra syster.
De är de mest fantastiska systrar som finns i hela världen, och i morse så grät jag en tår när jag tänkte på att jag är 40 mil från dem.Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Utmaning dag 04.
Utmaning dag 05.
Utmaning dag 06.
Utmaning dag 07.
Utmaning dag 08.
Utmaning dag 09.
Utmaning dag 10.
Jag är döpt och konfirmerad. Döpt för att jag ville få vatten på huvudet som min lillasyster, konfirmerad för att jag var nyfiken på kristendomen.
Jag har nog gått i kyrkan i genomsnitt lika många gånger som de flesta svenskar som inte praktiserar kristendomen.
När det gäller andra religioner (vilket inte är temat) så känner jag mig inte hemma i någon av dem. Jag har min egen lilla tro.
Jag läste kvällsbön när jag var yngre. Jag ville tro att ju längre jag höll händerna knäppta desto större chans var det att någon hörde mig. Det jag bad om mest av var att bli smal, och slippa magsjuka. Den som tar emot alla böner har inte hört på en av dem, men jag är nöjd så länge jag blir magsjuk vart tionde år.
Häromnatten vaknade jag av att jag var bortdomnad i händerna. De låg knäppta intill bröstet.
Jag läser fortfarande barnens kvällsbön ibland. Min tro är att om man vill något riktigt hårt, så går det kanske i uppfyllelse. Oavsett om det är Gud eller du själv som lyssnar.
Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Utmaning dag 04.
Utmaning dag 05.
Utmaning dag 06.
Utmaning dag 07.
Utmaning dag 08.
Ett ögonblick försvinner så fort. Det är omöjligt att njuta i fullo efteråt. Alla pratar om Carpe Diem, om att man ska fånga dagen. Jag fångar och fångar, men kan inte behålla något i samma form som det var i ögonblicket.
Jag har heller inga speciella ögonblick som fastnat. Det är mer som några minuter eller några timmar (eller dagar för den delen) som finns lagrat i min kropp.
Mitt ögonblick, mitt moment, var när jag födde min son. Oviss om vad som skulle komma var jag glad över att förlossningen var slut, och ovetandes om vad som skulle hända efteråt. Detta lilla ögonblick kommer följa mig livet ut, för evigt. Det är ett ögonblick att minnas, även om kroppen var full med all laglig knark man kan stoppa i en födande kvinna.
Ett annat ögonblick var när jag bestämde mig för att gå på magkänslan. Detta resulterade i ett fast jobb, och stor glädje i familjen.
Jag har inte så många ögonblick att bjuda på i mitt liv. De är få, men de varar en livstid.Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Utmaning dag 04.
Utmaning dag 05.
Utmaning dag 06.
Utmaning dag 07.
Jag har fina vänner. De ligger mig varmt om hjärtat. Det är inte många, utan några speciellt utvalda just för mig. Det är som om någon bestämde att just dessa människor ska bli vänner till just den här flickan, för hon behöver precis just dem.
Jag har aldrig haft någon bästa vän. Jag har haft flera.
Men om jag måste välja någon så blir det faktiskt min sambo. Han vet allt om mig, alla mina brister och fel. Han vet precis vad som får mig att skratta, han vet vad som piggar upp mig och han vet vilka knappar man ska trycka på för att få en positiv eller negativ reaktion. Han lyssnar, han pratar, han ger och han tar. Det tycker jag är en bra egenskap som en bästa vän ska ha, och han passar in perfekt.
Han gör allt för mig, och jag gör allt för honom, i den bemärkelse att vi älskar varandra. Men jag tycker att man kan vara bästa vänner för det.
Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Utmaning dag 04.
Utmaning dag 05.
Utmaning dag 06.
Min dag börjar som alla andra dagar i en arbetsvecka. Jag vaknar kl 06:00, smyger upp utan att väcka barnet klockan 06:45. Morgontvätt, hitta kläder, smink och borsta tänder. När sonens matbox ska stoppas full med mandariner, varm mat och smörgås så vaknar han och ropar "mamma". Jag hoppar ner i sängen och myser lite innan blöj- och klädombyte sker. Full fart ur lägenheten, lämna på dagis och få en yoghurtpuss. På bussen läser jag en fototidning och drömmer mig bort bland solskensdagar och reflexskärmar. På jobbet är det full fart fram till lunch, som intas med gamla kollegor i kantinen. Upp och jobba som en tok fram till kl 16:00 då det är allmöte för hela huset. Två bitar pizza ramlar ner i magen och hjärnan koncentrerar sig på att lyssna på vad som sägs.
Efter mötet jobbar jag lite till och irrar sedan mot bussen kl 17:30 som aldrig vill komma. Läsa lite med fototidning, drömma lite mer. Hemma inspekterar jag nya brandalarmet som installerats och inser att jag måste vara hemma kl 08:00 imorgon för information om hur man stänger av larmet. Puss puss på både sambo och barn.
Jag fixar snabbt ihop ett julkort som jag beställer 20 st av, nu ska här skickas julkort!
Pussar sonen godnatt vid 19:10 och ger mig iväg på träning. Väl framme i ombytesrummet inser jag att jag glömt att packa ner astmasprayen. Jag förbannar mig själv och går två kilometer raskt på löpbandet. Vilken katastrof! Motion blandat med kall/varm/kall/varm luft gör mina lungor små som kissekattlungor. Jag släpar mig uppför backen efter att jag frustat mig fram bland alla nakna damer, och inser att jag måste svälja stoltheten och ta trikken (spårvagnen) hem - en enda sketen hållplats.
Hemma äter jag ris med svinfile, sambal oelek och mango chutney och försöker komma på vad jag har gjort under dagen genom att skriva ett blogginlägg.
Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Utmaning dag 04.
Utmaning dag 05.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna definiera kärlek, men när jag fick barn så förstod jag vad det innebar. Kärlek för mig är att älska någon så mycket att man själv är rädd för att dö. Inte för att ens eget liv är så speciellt, men för att man inte vill missa en enda sekund i det andra livet.
Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Utmaning dag 04.
Inte hamburgare, men...
Frukost intogs som vanligt på jobbet. En fralla med ost och ett glas äppeljuice.
Efterrätt till det blev två vitaminbjörnar och ett glas c-vitamin. Jag vill inte bli sjuk igen.
Vatten.
Lunch strax efter 11.30 (då hela förmiddagen var ett enda stort stress) var kalkonbullar med indisk currygryta. Jättegott brunt ris och massor med morötter, minimajs och sockerärter blandat i grytan. Till det ett glas vatten.
Vatten.
Vatten.
Vatten.
Så kom då övertid.
Ett glutenfritt kex som jag fick av grannkollegan. Jättegott.
Gick på Mix och köpte fralla med ost och skinka plus en Coca Cola. När man inte dricker varken kaffe eller the så blir det en riktig kick när koffein blandas med socker, och två timmars övertid gick i ett nafs.
När jag kom hem så åt jag upp min son, för han var så söt och ropade på mig inifrån sovrummet.Utmaning.
Utmaning dag 01.
Utmaning dag 02.
Utmaning dag 03.
Mina föräldrar är skilda. De separerade när jag var ungefär tre år, av samma orsak som många separerar sig. Orden mamma och pappa fungerar inte i samma mening för mig. Jag kan heller inte säga farmor och farfar utan att behöva tänka innan jag talar.
Min mamma jobbar med hemliga saker och gillar att träna och äta god mat. Min pappa äger en däckfirma, gillar inte att sjunga inför andra och älskar djur (fast i hemlighet). De har inte så mycket kontakt med varandra, även om det inte skiljer mer än någon kilometer mellan deras hus. Jag antar att det är så de vill ha det, och det är ju så det är mellan människor som inte har något gemensamt mer än ett utfluget barn.
Att vara skilsmässobarn kan vara svårt. För mig var det egentligen bara svårt när jag hörde sirener. Jag mådde fysiskt illa när jag var hos mamma och hörde ambulansen, för då undrade jag om det var pappa som inte var frisk. Samma sak när jag var hos min far, när sirenen tjöt ville jag bara springa hem till mamma och se om hon fortfarande var hemma och inte på sjukhuset.
Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig, de har kämpat för att jag ska få ha det så bra som jag har det idag.
Tack mamma.
Tack pappa.
Utmaningen.
Utmaningen dag 01.
Utmaningen dag 02.
Min första kärlek var min första pojkvän. Vi var tillsammans i två år och elva månader. Han var den vackraste pojken jag någonsin sett, och vi hade gått i samma klass i nästan nio år innan jag blev störtförälskad. Turligt nog var han också förälskad i mig. Vi kysstes på en balkong efter att han hade cyklat några mil under dagen, så vi hade båda darriga ben. Så var vi helt plötsligt tillsammans.
Han var romantisk. Han gav mig en ros varje månad, den 25:e, som jag sparade och lade på min garderob. Han gav mig små lappar i mitt skåp i skolan där han skrev att han älskade mig, och han tog hemliga bilder med min kamera där han höll i meddelanden. När vi hade varit tillsammans i ett år så hade han klippt ut och klistrat hjärtan i ett helt rum, och jag fick en fin present (som jag tyvärr inte minns vad det var). När vi firade två år så lagade han massa mat, men blev magsjuk så han åt ingenting. Maten var förövrigt väldigt god.
Han hade framtidsutsikter som jag aldrig sett någon annan ha. Det hade dem alla i familjen Pojkvän. Jag trivdes gott hemma hos hans fina familj, och saknar dem än idag.
Jag krossade han hjärta, men det är nog helt nu.
Min första kärlek var en perfekt kärlek, och jag ångrar inte en dag med honom.Utmaning.Utmaning dag 01.
Jag kommer från en liten by i Västmanland men flyttade hemifrån efter studenten. Innan jag vid 22 års ålder bosatte mig i Örebro var jag på språkresa i Hastings och i Malaga, samt en weekend i Rom, nu reser jag inte längre än till Köpenhamn, eller ännu närmare, jobbet och tillbaka.
Sedan jag flyttade hemifrån så jag jag flyttat en gång varje år fram till 2010. Jag gillar att förnya mig, och tror att gräset är grönare på andra sidan.
Jag har en mamma och en pappa och en extrapappa. Jag har två systrar och en katt som jag inte kan klappa. Jag har en sambo och en son som är alldeles för lik Emil i Lönneberga.
Nu bor jag i Oslo och jobbar med försäkring, och det är så spännande att jag vill springa på jobb varje morgon, vilket jag gör och blir alldeles för svettig och går runt och luktar illa hela dagen.
Jag har alltid haft dåligt självförtroende, och det kommer nog aldrig försvinna, utan bli värre med åren.
Trots mitt dåliga självförtroende så bjuder jag på mig själv, jag kan konsten att se skönhet i alla. Jag är också naiv och lite dumsnäll, men jag kan ryta till ibland (ganska sällan).
Jag kan skratta som personen jag skrattar med, och jag skrattar ofta. Det blir mycket skratt, och massa ångest innanför hemmets väggar.Jag ser kanske onormal ut, men när man lär känna mig så är jag precis som alla andra. Livrädd för att folk ska se mina brister.Utmaning.
