Lacrimis

Idag har jag varit nära gråten kanske tusen gånger. Alla var det gånger efter att jag blev lämnad ensam hemma med min son när sambo skulle på mässa. Jag och sonen hade det fint och mysigt, så det var inte anledningen till att tårarna knackade på innanför ögonlocken.
Just nu är det för mig en gåta. Men jag antar att det har med att göra att jag aldrig kommer att bli friad till.

Jag ber om ursäkt för alla inlägg med en käftsmäll till bild på mig, men just nu finns det inget annat att publicera.

Ensam

Idag fick jag ett glatt besked på jobbet, ett besked som jag har lust att dela med mina vänner, även om man ska vara försiktig med att skryta om bravader eller vad det nu än måtte vara. Mitt i all dämpad glädjeyra insåg jag att jag inte har någon att dela det med. Jag ringde sambo strax efteråt, och på vägen hem från jobbet ringde jag mor och sedan far för att berätta den lilla nyheten.
Nyheten är inte det som är mest viktigt i detta inlägg, det som är viktigt är att vänner inte växer på träd. På mitt träd är det mäkta glest, och jag tror att de flesta löv fallit av, om inte alla. Inte heller växer det något av de frön jag planterat för att gro nya vänner. Jag har haft otaliga konversationer med min sambo om huruvida man ska bete sig för att få vänner, för det sättet jag rör mig på fungerar i alla fall inte.

Jag vill bara ha någon att ringa, utan att behöva ha något att säga och utan att behöva känna att jag stör. Jag vill få sms och samtal från folk som jag tycker extra mycket om. Jag vill fika, gå på bio, resa och skratta med mina vänner.

Jag har blivit en av de vuxna människor som inga vänner har.

Inget ljus i mörkret

När penicillinet har hjälpt mig komma på fötter i några minuter så har jag haft annat att tänka på under kvällarna. Det har varit mindre "aj, fan så dåligt jag mår" och lite mer "aj, fan så ensam jag känner mig". Låt mig förklara.
Jag är absolut inte ensam, jag har både sambo och barn närmare än vad jag har något annat, men känslan kvarstår ändå. Igår somnade sambo väldigt tidigt då han var trött efter en tuff vecka på jobb och sonen som djupt i sitt eget rum. Idag ska sambo ut med vän och dricka några öl, och sonen sover förhoppningsvis djupt på sitt rum ikväll också.
Då känner jag mig ensam. Jag har ingen jag kan ringa och prata med och det är ingen som ringer för att prata med mig. Messenger är tyst, ingen på Facebook. Då känner jag mig ensam, även om jag vet att jag egentligen inte är det. Jag har ju ingen att konstatera det för, därför måste jag ju vara ensam, när jag faktiskt känner mig ensam. Eller?
Det är farligt att lämna mig ensam med mina tankar, jag kan sönderanalysera allt och bli tokig och klättra på väggarna.

Jag får titta på den fina ljusslingan som jag lagt i fönstret, och fantisera om en familjespäckad jul så jag inte känner mig ensam. Det lyser upp kvällens trista tristhet.

Nuolla perse

Det här med att slicka röv är något jag funderat över. Man kan göra det för att få vänner, pengar och arbete. Sedan måste man fortsätta slicka röv tills den människan kommer på att man inte är ärlig, utan bara är ute efter något. Då sitter man där med rövsmak i käften och luktar illa.
Fan, vad jag hatar folk som slickar röv. Det är aldrig någon som slickar min. De kanske borde prova och se att jag är precis som alla andra, vare sig jag är svensk/norsk eller kan vicka på öronen. Nästa gång ska jag tatuera in "jag är precis lika mycket värd som alla andra och ska respekterar och talas med" i pannan och "headbutta" alla som inte läser och gör som det står. För en tatuering är respekt, och det ska respekteras.
Livet känns så respektlöst. Jag förstår inte varför folk inte respekterar mig. Jag kräver respekt, men samlar ändå ihop mig i en dammig liten låda i något hörn efter första ignorerande blicken. Det är som lock för öronen, som skygglappar för ögonen och som tjock gröt i munnen.

Inte konstigt att ingen vill slicka min röv.

Bussvett

Jag tar bussen varje dag till jobbet fram och tillbaka. Jag har pendlat med buss till alla jobb jag har haft, såvida de inte är tillräckligt nära för att gå eller cykla till.
Buss är ett bra medel att använda sig av när man ska ta sig från en plats till en annan. Det är trevligt på morgnarna, att tillsammans med andra morgontrötta norrmän kliva in i en varm buss och åka tillsammans till slutdestinationen som oftast betyder jobb.
Men det som gör mig fundersam är detta med sittplatser. Ofta finns det inte tillräckligt med sittplatser till alla, och många måste stå upp. Jag sitter gärna ner när det finns möjlighet eftersom jag ska ganska långt med bussen, och det verkar som om andra delar min åsikt. Man vill slappa på bussen innan jobbet.
När det då är halvfullt på bussen och jag lyckas sätta mig där det finns en ledig plats bredvid mig så är jag rätt nöjd. Man är ju supersvensk och vill inte tränga sig på andra sin morgonodör, tandkräm blandat med sömniga ögon. Men när bussen blir fullare och fullare så är det fortfarande ledigt bredvid mig. Jag har under många bussresor haft erfarenheten att inse att sittplatsen bredvid mig är den sista på bussen, och att folk hellre verkar vilja stå upp.
När detta scenario inträffar så samtalar jag med mig själv. Vad är det som gör att ingen vill sitta bredvid mig? Jag flyttar in mot väggen för att liksom visa att jag inte är så fet att jag behöver ta upp två sittplatser, jag luktar fräsch tandkräm i munnen om jag skulle behöva andas med öppen mun och jag luktar alltid godast på morgonen eftersom jag duschar då. Jag ser varken sur eller ansträngt glad ut.
Jag han ännu inte till denna dag kommit på vad det är som gör att ingen vill vara min sidospelare på bussen.
Är det bara jag, eller finns det fler av oss som sitter ensamma på bussen med ett osynligt frågetecken över huvudet?

My scary movie

Jag var på väg hem från 7 eleven med en chokladbit i fickan (PMS) då jag började tänka på skräckfilmer. Jag funderade på vilken sorts skräckfilm jag skulle vara i, vilken film skulle göra mig mest rädd.
Jag gillade verkligen inte "I am Legend", pga ödsligheten och de där läbbiga muterade människorna som vrålade hela nätterna. Jag gillade inte "Zombieland" heller, där det var tomt på folk och fullt med läbbiga grejer. Jag minns inte så mycket från "28 days later", men jag minns att det var blodtörstiga folk där, samt massa ödslighet.
Så jag kom fram till att om någon skulle vilja göra mitt liv till ett rent helvete så skulle det vara i en film där jag är lämnad helt ensam. Mobilen kan fungera, men ingen svarar. Ingen människa så långt ögat och bilen kan nå. Sambo, sonen och hela familjen är borta.
Hu. Då skulle jag vara rädd.

Anpassning

Nu är vi äntligen färdiga med allt vad gäller flytten. Den gamla lägenheten är urtvättad, nycklarna är levererade och vi väntar bara på eventuell vinst på den. Jag har fokuserat på att få bort mest möjligt skit från den nya lägenheten, men det finns ingenstans att kasta gamla saker, så vi får vackert vänta tills det är dugnad. Alla möbler står huller om buller än så länge, det är svårt att möblera när man han ett barn som hänger i de alldeles för stora byxorna hela dagarna. Min sambo har jobbat massa övertid och hämtat fler lådor som inte fick plats under flytten, så jag har nästan varit ensamstående dessa dagar. Min son har varit extra jobbig och inte velat sova, så det har tärt lite. Men jag är glad att vi äntligen flyttat, och snart så är väl energin tillbaka på det normala igen.

Någon som vill ha en gratis garderob? Bara komma och hämta. Jag har flyttlådor också. Gratis gratis. Only for you, only today.
Nä. Men jag vill gärna bli av med dem. Take it!

Inblick

Se det framför er:
En oduschad, otränad, osminkad ful svensk i kotofflor och mysdress sittandes framför TV:n i en ostädad lägenhet. Hon zappar mellan kanalerna men hittar inget att se på. Så börjar hon tänka på saker som gör henne ledsen. Ångesten kommer krypandes. Så hon häller upp ett glas med Coca Cola och dränker sina sorger.
Hon har ett jobb som hon inte har gått till på två dagar för att hon är yr och svimfärdig så fort hon står upp.
Hon har pengar för att köpa ett gymkort.
Hon har en telefon att ringa sina vänner.
Hon är någolunda frisk.
Hon har kärlek.
Ändå sitter hon kvar i soffan och hatar sig själv. För hon är inget annat än värdelös.
Värdelööööööös!

Hon har inte mött någon annan person än sig själv som är så otacksam för det hon har.
Hon borde dö.
Jag ska mörda henne. Hon förtjänar inte att leva.
Dö, bitch!

Bjud ut mig

På fredagar ska man ju slå lös. Jag hade planerat att slå bort lite käglor från bowlingbanan tillsammans med min sambo och våra vänner. Nu ligger alla och sover i sina sängar, och min sambo i vår säng. Jag sitter ensam i mörkret och känner mig som om jag är den enda människan i Oslo som är vaken. Det är ingenting på TV heller. Jag tyr mig till datorn, men alla är för upptagna för att prata med mig. De har ett liv. Just nu har de ett liv och mitt liv är inte lika roligt som deras just nu.

Man måste ha tråkigt för att uppskatta allt roligt.
Ja ja. Jag vet, men jag ville ha roligt idag. Inte sen, imorgon, idag, nu. Fredagskvällen är ju den dagen som är längst bort från måndagsmorgonen. Då ska man släppa alla bekymmer och helst dansa hela natten.

Bara för att jag inte fick roligt idag ska jag sova länge imorgon.

Härliga onsdag

Jag är uttråkad.

Jag minns Öland, varje sommar.

Men när jag ser på korten så kan jag inte förstå varför jag hade glasögon när jag badade. Var det för att se maneterna bättre?

Ensam är stark?

Ikväll är jag ensam. Min babe har åkt för att jobba nattskift och jag är sjukskriven imorgon också, så jag kan inte sova nu. Det är alldeles för mörkt och tyst. Bara massa skräckfilmer på TV.
Något nytt på tapeten? Nej. Har suttit i min lilla lägenhet sedan i fredags (förutom en tur till legevakten) och sett min kropp förfalla. Disken växer och jag orkar inte duscha. Stackars mig. Bläh!
Vad ni än gör, få inte astma. Mitt liv hade nog varit väldigt annorlunda om jag inte tvingats släpa på lungor som endast fungerar till ca 70%. Jag skulle till exempel kunna skratta högt och länge utan att få ett hostanfall. Meen, jag är glad så länge jag lever. Fast ibland måste man väl få lov att tycka synd om sig själv?
Va?

Plask

Jag sitter här i mörkret och känner mig mer ensam än vad jag gjorde när jag var singel. Han har åkt tillbaka till Norge. Försökte flera gånger få honom att förstå varför jag inte kan lämna den lilla incidenten bakom mig. Han förstod och sade att han förmodligen reagerat likadant om det var jag som hade tagit en flörtande kille på låret. Ändå kan han inte förklara varför han gjorde det.
En liten ljuspunkt i tillvaron: målade röda naglar. De är inte bara fina att se på, utan även sköna att ta på. Jag har aldrig lyckats ha målade naglar mer än någon dag, sedan börjar jag pilla loss små bitar av nagellacket. Men eftersom mor och mina älskade systrar kommer imorgon så måste jag imponera lite på dem. Antingen så säger mor att hon gillar dem eller så tycker hon att jag ser ut som en käring.

Zappade lite på TV:n för ett tag sedan. Hittade Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter och såg den. Tyvärr var filmen nästan slut, men jag kom ihåg att jag tyckte att den var väldigt bra sist jag såg den. Att kunna ha en sådan gemenskap med sina vänner att man bildar en klubb som går i generationer. Som ett lapptäcke. Minnen.

Jag vill släktforska. Både på mors och fars sida. Jag är inte bara norskättad, min gammelmormor var dessutom från Ryssland. På min fars sida har några av mina släktingar släktforskat ända tillbaka till Gustav Vasa. Så jag är släkt med honom. Tydligen. Måste få se släktträdet som de har gjort.
Men på mors sida, där finns det många levande. Skogmo. Det finns tydligen två familjer Skogmo och de är inte släkt med varandra alls. Så synd att man inte kan Googla fram sina släktingar. Dessutom verkar det kosta massa pengar också. Det har jag inte råd med ännu.
Vill även byta tillbaka till mitt efternamn Skogmo. Jag är ju ingen Axelsson. Inte ens släkt med dem. Jag bytte efternamn för att mina systrar skulle heta Axelsson och mor trodde att jag skulle bli utanför på något sätt om jag inte bytte jag med. Men nu vill jag byta tillbaka. 1500 kr kostar det.

Fortfarande smärtsamt ensam. Jag är rädd för att börja gråta, för då kanske jag inte kan sluta. Då brister det inom mig och jag blir bara en blöt pöl på golvet som sakta avdunstar. När min älskade kommer tillbaka finns jag inte kvar.
Bara minnet.

(Inte ens OSguld i Hockey kan få mig att bli glad, tyvärr.)