fredag 26 mars 2010

You can ´t handle the truth

Everyday view


Jag låg i soffan och slötittade på Skavlan när jag helt plötsligt kom att fundera på varför jag egentligen bloggar. Jag fick svar med en gång.
En gång för länge sedan så funderade jag på om mitt liv var som i filmen The Truman Show. Att alla visste vad jag gjorde bakom stängda dörrar och visste mina innersta tankar. (Man kan bli paranoid för mindre.) Jag lever ju med mig själv, och ingen kan komma så tätt inpå som en själv. Jag funderade på hur det var om man skulle få en inblick i andras liv, inte bara det som är sockersött och coolt. Så jag bestämde mig för att blogga om det. Om mitt liv alltså. Detta är inte till för att folk ska tycka att jag är frän och vilja vara som mig. Tvärt om. Jag vill ge folk en blogg som jag själv skulle vilja läsa. Livet är inte alltid sockersött eller becksvart. Det kan vara lite sepiatonat. Jag går varken på exklusiva fester, eller lever ett manodepressivt liv. Jag är nog rätt normal. Men det betyder inte att jag inte finns för det, att jag inte har känslor och tankar och funderingar som alla andra. Jag vill bara veta att jag är som andra, jag vill känna igen mig i andra.
Synd bara att jag inte hittat en lika infiltrerande blogg som min. En blogg som jag kan känna mig trygg på att det verkligen är ett liv som levs bakom inläggen. Inte bara ordbajsande och prunkande vita lögner.
Sanningen.

Kläderna gör... kvinnan?


Eftersom detta är en blogg om absolut ingenting, så vill jag gärna få med en bild i varje inlägg. Det börjar dock bli svårt, då jag har bilder av andra människor, men inte så många på mig själv, och eftersom man inte får publicera en bild utan medgivande så sitter jag i en tråkig situation. Jag har så många fina och roliga bilder på folk, men det känns dumt att ringa och fråga om jag får blogga om dem. Därför blir det inte många andra bilder än de på mig, så det får vi leva med.

Jag har en fråga. Jag har många frågor. Jag har ställt frågor här på bloggen som inte har blivit besvarade. Men jag ställer en ny fråga ändå.
Är det bara jag som har samma kläder på sig två dagar i rad? Då menar jag inte underkläder, utan tröja och byxor. När jag gick på gymnasiet så lade jag märke till att klasskamrater hade nya kläder på sig varje dag. Jag började fundera på detta, och ville gärna komma i nya kläder jag också, men varken budgeten eller tvättmaskinen tyckte att det var en bra idé. (Dessutom blir ju kläderna himla noppriga om man måste tvätta hela tiden.)
På mitt nuvarande jobb är det ganska viktigt att man ser hel och ren ut, men man måste inte komma i de finaste kläderna varje dag. Men jag ser på damerna att de har nya plagg för varje dag. Då får jag ångest. Varför gör de så? Är det för att de är svettiga och måste byta? Är det för att de har så mycket kläder i garderoben att de inte får plats om allt skulle vara rent, så de måste byta kläder ofta?
Jag ser och luktar alltid på mina kläder innan jag tar dem på för dag två. De luktar ingenting, de är inte smutsiga. Varför ska jag då inte kunna ha dem på?

Det var dagens fråga. Nu kan jag sluta tänka på det när jag sitter på bussen och våndas.

torsdag 25 mars 2010

Kaffe, te, tungskrapa?

Norsk grafitti


Häromdagen hände det något som inte borde hända. Jag skrev tidigare om mina ensamma stunder på bussen, och hur lustigt jag tycker att det är att jag alltid har den sista lediga platsen bredvid mig.
På väg hem från jobbet så hände det. Bussen var halvfull och det var ledig plats bredvid en man som hade ryggsäcken på platsen mitt emot. Jag satte mig bredvid honom då jag helst sitter framlänges i bussen, även om det går lika bra att åka bakåt.
Det ångrade jag djupt. Mannen hade en sådan dålig andedräkt att jag inte kunde andas med näsan, för det luktade så fruktansvärt illa att jag bara ville svimma av brist på syre. Att andas med munnen var heller inte ett alternativ, för man han ju läst om bajspartiklar som sugs med i lungorna, och jag vill inte ha hans lukt i min mun.
Det hela slutade med att jag satt lutat mot utgången lite väl mycket, för folk började snegla på mig där jag satt och tuggade frenetiskt på tuggummi och försökte snappa upp luft.
Som man bäddar får man ligga, eller hur heter det? Jag klagar på att jag får sitta ensam och så får jag en kamrat vid sidan av som luktar som om han har ätit sopor och spytt lite i mungipan för att sedan borsta tänderna med tång och gammal fiskleverolja.


Det blir inte bättre inlägg just nu, jag går upp fem på morgonen för att träna, jobbar hela dagarna och så hem och äta, mysa med son, städa och självdö på vägen från tandborstningen till kudden. Men alla känner nog igen sig, så vi kan nicka i medlidande.

torsdag 18 mars 2010

Bussvett


Jag tar bussen varje dag till jobbet fram och tillbaka. Jag har pendlat med buss till alla jobb jag har haft, såvida de inte är tillräckligt nära för att gå eller cykla till.
Buss är ett bra medel att använda sig av när man ska ta sig från en plats till en annan. Det är trevligt på morgnarna, att tillsammans med andra morgontrötta norrmän kliva in i en varm buss och åka tillsammans till slutdestinationen som oftast betyder jobb.
Men det som gör mig fundersam är detta med sittplatser. Ofta finns det inte tillräckligt med sittplatser till alla, och många måste stå upp. Jag sitter gärna ner när det finns möjlighet eftersom jag ska ganska långt med bussen, och det verkar som om andra delar min åsikt. Man vill slappa på bussen innan jobbet.
När det då är halvfullt på bussen och jag lyckas sätta mig där det finns en ledig plats bredvid mig så är jag rätt nöjd. Man är ju supersvensk och vill inte tränga sig på andra sin morgonodör, tandkräm blandat med sömniga ögon. Men när bussen blir fullare och fullare så är det fortfarande ledigt bredvid mig. Jag har under många bussresor haft erfarenheten att inse att sittplatsen bredvid mig är den sista på bussen, och att folk hellre verkar vilja stå upp.
När detta scenario inträffar så samtalar jag med mig själv. Vad är det som gör att ingen vill sitta bredvid mig? Jag flyttar in mot väggen för att liksom visa att jag inte är så fet att jag behöver ta upp två sittplatser, jag luktar fräsch tandkräm i munnen om jag skulle behöva andas med öppen mun och jag luktar alltid godast på morgonen eftersom jag duschar då. Jag ser varken sur eller ansträngt glad ut.
Jag han ännu inte till denna dag kommit på vad det är som gör att ingen vill vara min sidospelare på bussen.
Är det bara jag, eller finns det fler av oss som sitter ensamma på bussen med ett osynligt frågetecken över huvudet?

onsdag 17 mars 2010

Jag är hindu



Rädda Barnen har nu en kampanj där man får födas på nytt, och utforska sin nya värld genom att dra en lott och se var man hamnar. Endast 300 av alla barn som föds varje dag i världen är svenska, bara för att ta ett exempel.
Jag är född i Indien där barnarbete, barnaga och barnäktenskap är en del av vardagen. Klicka på länken och läs mer om hur Rädda Barnen arbetar för att förbättra livet och världen för barn i alla länder.


Le soleil brille en Norvège



Det börjar kännas lite som vår. Det har varit sol varje dag nu sedan helgen och snön börjar smälta bort på gatorna. Sedan hjälper det lite när man får fina kommentarer på sina inlägg här i bloggen också. Det blir som grädde på moset och vatten på kvarn.
Denna veckan har jag: haft ont i huvudet så att ögonen och håret har gjort ont, ätit popcorn ut två olika skålar, blivit utelåst på jobbet och fixat ny nyckel, dansat med min son till alla sorters genre inom musik, gråtit över mina saknade, vackra väninnor och sovit alldeles precis lagom.

När jag inte har något mer att säga, och det absolut inte är finurligt, roligt eller inspirerande så väljer jag att avsluta detta inlägg. Må gott av min bild på solen vid Akersälven om ni inte fått tillräckligt med sol.

tisdag 2 mars 2010

Robert Pattinson wannabe?


Denna bild är en av mina favoritbilder. Det är usel skärpa och bilden är lite för mörk, men känslan väger upp för allt det negativa. Modellen är återigen min kära syster som mer än gärna ställer upp framför kameran. Vi var på väg hem från en promenad på bryggan i Smögen då hon vände sig om och skrattade högt. Jag lyckades ta denna bild innan ögonblicket försvann och aldrig kom tillbaka. Fotografiet ser ut att vara hämtat från en Ray-Ban reklam, om den hade varit skarpare och ljusare så hade jag lätt förstorat upp den och satt den på väggen med alla andra framtida fotografier jag vill förstora upp.
Sonen har haft sönder min kamera. Han smög sig till matbordet och lyckades få tag i remmen som kameran sitter på och drog ner den i golvet så autofokus på objektivet gick sönder. Vilken tur att jag har försäkring. Tyvärr tar det nog några dagar innan jag får lämnat in den och den blir ordnad.
Usch, flera dagar utan kamera. Hur ska jag klara mig?

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails