You can ´t handle the truth

Everyday view

Jag låg i soffan och slötittade på Skavlan när jag helt plötsligt kom att fundera på varför jag egentligen bloggar. Jag fick svar med en gång.
En gång för länge sedan så funderade jag på om mitt liv var som i filmen The Truman Show. Att alla visste vad jag gjorde bakom stängda dörrar och visste mina innersta tankar. (Man kan bli paranoid för mindre.) Jag lever ju med mig själv, och ingen kan komma så tätt inpå som en själv. Jag funderade på hur det var om man skulle få en inblick i andras liv, inte bara det som är sockersött och coolt. Så jag bestämde mig för att blogga om det. Om mitt liv alltså. Detta är inte till för att folk ska tycka att jag är frän och vilja vara som mig. Tvärt om. Jag vill ge folk en blogg som jag själv skulle vilja läsa. Livet är inte alltid sockersött eller becksvart. Det kan vara lite sepiatonat. Jag går varken på exklusiva fester, eller lever ett manodepressivt liv. Jag är nog rätt normal. Men det betyder inte att jag inte finns för det, att jag inte har känslor och tankar och funderingar som alla andra. Jag vill bara veta att jag är som andra, jag vill känna igen mig i andra.
Synd bara att jag inte hittat en lika infiltrerande blogg som min. En blogg som jag kan känna mig trygg på att det verkligen är ett liv som levs bakom inläggen. Inte bara ordbajsande och prunkande vita lögner.
Sanningen.