Tänk att en så liten varelse kan få en så arg, så glad, så ledsen och så lycklig. Jag har prioriterat min egen och min familjs hälsa istället för att blogga. Det tyckte jag var ett vuxet och klokt val. Men för att jag inte ska brista av inspiration så tillåter jag mig att fota och blogga. Det är väl också ganska vuxet av mig?
Sonen är sjuk. Inatt tippade febern mot 39 och idag hostar han som en kols-patient. Tur att det är snabba förkylningar, som går fort över. Annars skulle vi verkligen avlösa varandra, jag och snorungen.
Jag får så fruktansvärt dåligt samvete när jag är hemma från jobbet. Jag mår dåligt, så "otrogen" känner jag mig. Tröskeln för att gå till jobbet och vara sjuk är högre än när sonen är sjuk, och när han har feber så vill jag inte ta honom till dagis. Jag vet att han är förstörd efter en vanlig dag på dagis, ska han då behöva vara där med feber och må dåligt bara för att jag råkar ha 100 % arbetstid?
Men ingenting av vad jag inbillar mig själv hjälper, jag är alltid livrädd för ett samtal från arbetet där de säger att jag inte är välkommen tillbaka.
Vilken dag! Hämta paket på posten med pirrigt innehåll, sol och värme i ansiktet och en son som fick plaska i A-L-L-A vattenpölar han hittade. Det enda som är lite smått tråkigt är att febern som jag hade igår kväll på något sätt lyckats hoppa över till lillens huvud. Jag hade hellre haft den jag, och låtit han vara frisk.
Jag hade också hoppat i vattenpölar om jag hade varit smart nog att ta på mig gummistövlar istället för vanliga skor. Då hade vi haft det ännu roligare. Om nu det är möjligt.
Dagen har spenderats med att umgås med folk jag tycker om. God mat, presentöppning och trevligt sällskap. Det kan inte bli bättre.
Imorgon åker jag till fjällen med jobbet, och kommer tillbaka på onsdag. Det betyder att jag ska sova två hela nätter utan min son bredvid mig. Det har jag aldrig gjort förut. Jag har varit borta från honom i ett dygn, men aldrig mer än det. Vi får se hur det går. Jag tvivlar inte på att min sambo och min son kommer ha två dagar fulla med skoj och mys, det är mina dagar jag tänker på. Hur ska det gå när jag inte får pussa mitt hjärtegull godnatt?
Fotografiet ovan visar hur otroligt chic jag var när jag bakade skogsbärspaj tidigare idag. Pajen blev jättegod, och jag fick nog kanske 300 dåliga bilder på mig själv, där jag stod och krystade i vardagsrummet. Detta är nog den enda där man inte ser antingen dubbelhakan, putmagen eller diverse daller. Att jag sedan ser väldigt märklig ut måste bero på att det är svårt att försöka vara lite småsnygg när det enda man tänker på är inställningarna på kameran.
Snart fyller min son två år. Då är det dags för kalas.
Förra året hade vi tårta, bullar och kakor. Min sambo var pappaledig (läs: arbetslös för vi hade inget dagis och han kunde inte tacka ja till jobb) och hade lite tid att förbereda.
Detta år jobbar vi bägge två. Häromdagen, när jag stod och kopierade kvantum med papper på jobbet, så kom jag på att det är mindre än en månad till kalaset. Jag fick en lätt dos av panik, för det ska ju förberedas så mycket. Bakas, städas, folk ska bjudas in (annars blir det ett tråkigt kalas), presenter ska köpas. Det är bäst att jag börjar nu.
Är det någon som har bra tips på vad man kan bjuda på till barn och vuxna när en tvååring har kalas? Märk väl att det är ytterst få sittplatser, och där matsalsbordet en gång stod finns det en säng.Kanelbullar är en klassiker, men de ser ju så tråkiga ut. Eller hur?
Ibland får man till vackra bilder utan att man egentligen tänkt över hur man ställt in kameran. Jag går mer på känsla än på vad som är rätt och fel när jag fotograferar min son, det är så svårt att fånga honom på bild.
Men för mig så är han den vackraste på denna jord!
Det börjar bli kallt nu. Så kallt att min nästipp är röd när jag befinner mig inomhus innanför hemmets väggar. Fötterna känns som kalla isklumpar och de stackars blommorna fryser.
Idag var första dagen på mitt nya jobb. Jag har jobbat på samma jobb förut, men då var jag vikarie. Efter det korta vikariatet behövdes inte mina tjänster mer och jag flyttade till en annan avdelning i drygt ett halvår innan jag fick komma tillbaka igen. Denna gång i en fast tjänst. Både jag och sambo (och väninna - GRATTIS) hade vår första dag som fast anställd. Detta firar vi med öl (Coca Cola för min del, det är min last), chips och soffhäng utan att ha städat i minst en timme. Sonen sover gott med vetskap om at det finns två föräldrar som älskar honom till världens ände och ännu mer. Ibland är livet bra. Ibland mindre bra. Men det ska vi inte tala om idag.
Jag är dålig på att skriva intressanta blogginlägg. Vad ska jag skriva om?
Ibland när jag har tid att tänka, vilket inte är så ofta, så överanalyserar jag som vanligt.
I fredags var jag ute med jobbet efter jobbet. Vi drack vin och åt italienskt, och det var hur trevligt som helst. Efter att vi slutat för dagen och väntade in taxin så stod alla damer utanför i solen och njöt av värmen. Chefen kommenterade då en av mina kollegors väska, att den var så fin. De flesta nickade instämmande. Jag likaså, men skulle ändå skämta (vilket jag alltid skäms över efteråt, det är som om man varit otrogen och ska tvätta bort den andres parfym efteråt, med skam... tror jag i alla fall) om min väska, och lyfte upp den trasiga matkassen som jag hade med mig för att lägga regnjackan i. Mina kollegor skrattade lite smått när jag sade att jag hade köpt väska till min son, och därför fick nöja mig med en påse.
Efter den lilla lustigheten så började jag självklart analysera. Tror folk att jag ångrar mitt barn? Jag menar, jag var glad (och självklart lite ledsen) över att jag skulle få vara ensam på fredagen då sonen och sambon for till vänner och sov där, vilket innebar att jag fick komma hem när jag ville och sova hur länge jag ville. Det är ett privilegium som jag inte önskar för ofta, men när det kommer så blir jag glad. Det känns som om de mesta som hoppar ur min mun är sådant som låter som om jag skulle vilja vara barnlös. "Jag har ingen tid att passa, då sonen är borta - så skönt!" "Idag fick jag gå och handla mat utan barn." "Jag får en hel dag till mig själv när han är på dagis, gud vilken lyx!" "Jag får aldrig shoppa till mig, för ungen växer så mycket att han ska ha kläder."
Detta är ju inte saker jag säger varje dag, och om jag säger det så är det med en humoristisk ton.
Jag hoppas att många mammor och pappor känner igen sig, annars har jag nog ett problem...
Det finns oändligt med bilder på mina två systrar. Hur ska jag kunna välja ut de bästa när alla är bra på sitt sätt?
När min son fick syn på denna bild på sin moster så skrattade han av glädje och ropade "hajjåå?" efter henne ut i hallen.
Snart är det semester. Då ska jag pussa extra mycket på min son och på mina systrar.
För övrigt är jag trött på att höra käften glappa, och skulle vara mycket tacksam om någon förbarmade sig över mig imorgon då jag inte har någon agenda efter jobbet utan bara får gå hem och stirra ut över en tom lägenhet. Sambo och son har nämligen utsikten ovan att se på de närmsta dagarna. Jag saknar dem, och det var 14 timmar sedan jag såg dem sist.
Dagar då sonen är sjuk och vädret är alldeles för varmt för en feberunge så stannar vi inne och lusläser alla böcker (fast bara framsidan för det ska hela tiden bläddras tillbaka till omslaget), har picknick med glass på vardagsrumsgolvet och får mamma ett steg närmare psykhuset. Det lustiga är att sjukdomar alltid inträffar samtidigt som jag känner att detta blir en dag då jag egentligen skulle få behöva vara själv, och stirra in i en vägg i några timmar. Sjukdomen känner igen detta på lukten av tröstlös mor, och sätter genast fart. Detta var i alla fall vad som hände idag. Jag ville bara gå hemifrån och tänka på fotografering, målade naglar och ett glas vitt i solskenet som jag inte sett på länge. Då har plötsligt ungen 39 graders feber bara pang bom.
Jag kanske är alltför ärlig i mina tankar om att ha barnfria dagar, då det kan verka på mig som om jag ångrar att jag fick barn. Det är så fel det bara kan bli. I 28 dagar av 31 så är jag så lycklig att jag spricker lite mer för varje dag som går, och de resterande tre är mitt huvud funtat så att jag behöver få gå på toaletten själv och inte behöva oroa mig för mer än att jag ska slå stortån i stolen.
Tyvärr så vet jag inte när dessa dagar inträffar, men som sagt... de kommer alltid före en sjukdom.
För att råda bot på detta så har jag lovat mig själv att ta med matlåda på jobbet (eller inte äta alls, vore nog bättre för allt daller) och istället kasta pengarna på smink som jag billigt klickat hem på internet.
Shopping är lycka på svarta dagar. Det behövs lite färg!
Idag har vi varit på treårskalas. Jag tog med mig kameran och mitt nyinskaffade objektiv bara för att se att det fina fotovädret inte följde med oss dit vi skulle. Det var strålande sol och minimalt med skugga. Ingen ville sitta i skuggan. Inte ens sonen. Så det blev inga fina bilder, men jag gillar ändå denna. Visst, jag ser massa saker som jag kunde ändrat på, men bilden förmedlar inte så mycket mer än den ska. Far och son leker. Period!
Imorgon är det måndag, friska tag.
Jag längtar redan till helgen, så jag kan fotografera mera.
Idag är jag hemma med sonen vars dagmamma är hos doktorn. Han sov bara till sex som vanligt, och nu går han runt och gnäller för att han är trött. Men han får inte sova förrän klockan elva. Sträng mor som jag är.
Jag längtar efter mitt objektiv. Jag längtar efter att få fotografera. Idag ska jag och två arbetskollegor som jag lärt känna lite bättre ha en filmkväll med lax och vin. Det ska bli trevligt. Då ska jag tvinga upp kameran i ansiktet på dem. Stackare.
Så kanske min längtan efter att få fotografera och bli lite bättre dämpar sig en stund.
