Sonen är sjuk. Inatt tippade febern mot 39 och idag hostar han som en kols-patient. Tur att det är snabba förkylningar, som går fort över. Annars skulle vi verkligen avlösa varandra, jag och snorungen.
Jag får så fruktansvärt dåligt samvete när jag är hemma från jobbet. Jag mår dåligt, så "otrogen" känner jag mig. Tröskeln för att gå till jobbet och vara sjuk är högre än när sonen är sjuk, och när han har feber så vill jag inte ta honom till dagis. Jag vet att han är förstörd efter en vanlig dag på dagis, ska han då behöva vara där med feber och må dåligt bara för att jag råkar ha 100 % arbetstid?
Men ingenting av vad jag inbillar mig själv hjälper, jag är alltid livrädd för ett samtal från arbetet där de säger att jag inte är välkommen tillbaka.
Jag gick till jobbet idag, men blev hemskickad efter lunch.
Och med detta vill jag ingenting mer än att bevisa för mig själv att jag är värdelös på stilleben. Om jag ska fotografera något så är det levande människor som inte vet om att de blir fotograferade. Det är jag bäst på av allt inom fotografering. Frukt är inte min grej. Även om det är gott.
Jag önskar att jag kunde skriva att livet är så fantastiskt att jag bara måste dela med mig, men sanningen är att jag ligger hemma med sjukskrivning och studerar till kommande examen. Jag hade hellre varit på jobbet och lärt mig allt detta genom erfarenhet, istället för att ligga i sängen och hosta ner alla sidor med paragrafer och uträkningar. Inte heller har jag några fina bilder att bjuda på, men när vi nu är över i mars så måste det ju snart vara dags för ljusa kvällar och ljumma morgnar. Så fort jag får en chans så ska jag bege mig ut och öva.
I helgen ska jag öva fotografering på två vackra kvinnor. Ni har sett dem förut. Den som väntar på något gott...
Jag bor i Norge. Det har jag gjort i snart sju år. Ännu har jag inte anammat allt av vad det innebär att vara norrman. Jag har knappt förstått att det är VM här i Oslo, men när alla norrmän på jobbet började klaga på att TV:n inte hade några signaler och att det började bli bråttom, så insåg jag att jag är mindre intresserad än vad jag först trodde.
Igår, när detta spektakel äntligen började så stod folk som förstenade framför apparaten, de kunde knappt jobba, och mina fina kollegor är arbetsamma människor som inte drar sig för att lägga i en högre växel.
Jag tittade lite smått, men återgick snabbt till mitt arbete. Jag är nog den person som är mest ointresserad av vintersport av alla här i Norden, och då fick jag alltid se på backhoppning varje gång jag var hemma hos morfar.
Nej, vintersport, eller sport på TV överhuvudtaget är inte min kopp te. Heller inte det som fotografiet ovan föreställer. Cheesecake med röd gelè. Norrmännen älskar detta. Nåja, de flesta i alla fall.
Jag har nu påbörjat min andra universitetskurs genom jobbet. Nu ska jag läsa fem poäng, den förra kursen var "bara" tre. Jag har fyra böcker, och tre (eller egentligen fyra) obligatoriska inlämningsuppgifter på denna kurs, bara en bok och frivilliga uppgifter på den förra.
Det är med handen på hjärtat jag erkänner att den förra kursen var tung nog. Jag fixade den galant (vilket jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra) och har planer på att vara lika smidig denna gång. Cudos till mig.
Men det är hårt. Heltidsjobbet tar på krafterna, och när eftermiddagens/kvällens bestyr med mat, röj av lägenhet, lek och mys med son är över så kan jag knappt hålla ögonen öppna. Bara idag har jag somnat med boken på näsan två gånger.
När man är vuxen så ska man ju klara av skolan, man ska få godkänt på alla högskoleexamen och göra bra ifrån sig. Jag minns att min styvfar studerade till att bli brandman vid sidan av jobb och tre barn (fast jag var nog ganska självgående), och han klarade varje tenta, varje uppgift med glans.
Vad händer om man inte består? Om man inte får godkänt på examen? Då måste man göra om den, med de förnedrande blickarna i bakhuvudet.
Jag är inte vuxen förrän jag får godkänt på första försöket.
Nu har jag äntligen kommit hem igen, och sömnen sitter där den ska. Det har varit alltför mycket att göra, så lördagen kommer att spenderas hemma. Men först ska jag hämta ut skolböcker och köpa present till en söt liten flicka som var med i samma mammagrupp (barselgrupp) som min son. Vi ska nämligen på tvåårskalas imorgon.
Skolböckerna ska jag ha till min nya kurs som jag genomför tack vare jobbet. Jag har redan gått en grundkurs och nu kommer alla fortsättningskurser. Jag hoppas att jag får gå många kurser, så jag kan känna mig värdig att få jobba på mitt jobb.
Detta inlägg gjordes endast i syfte med att informera alla mina trogna läsare (hahahahah, så rolig jag är) om att jag fortfarande lever och inte ligger med brutna ben uppe i norska fjällen.
Bilden ovan föreställer min sambos hemgjorda pasta med basilikaköttfärssås. Jag tror han är sugen på att börja jobba som kock igen, när han gör sig besväret att garnera sonens tallrik.
Imorgon åker jag till fjällen med jobbet, och kommer tillbaka på onsdag. Det betyder att jag ska sova två hela nätter utan min son bredvid mig. Det har jag aldrig gjort förut. Jag har varit borta från honom i ett dygn, men aldrig mer än det. Vi får se hur det går. Jag tvivlar inte på att min sambo och min son kommer ha två dagar fulla med skoj och mys, det är mina dagar jag tänker på. Hur ska det gå när jag inte får pussa mitt hjärtegull godnatt?
Fotografiet ovan visar hur otroligt chic jag var när jag bakade skogsbärspaj tidigare idag. Pajen blev jättegod, och jag fick nog kanske 300 dåliga bilder på mig själv, där jag stod och krystade i vardagsrummet. Detta är nog den enda där man inte ser antingen dubbelhakan, putmagen eller diverse daller. Att jag sedan ser väldigt märklig ut måste bero på att det är svårt att försöka vara lite småsnygg när det enda man tänker på är inställningarna på kameran.
Jag har fått äran att gå en grundkurs i försäkring genom jobbet som betalar för hela kalaset. I gengäld får de en nöjd arbetare med mer i ryggsäcken. Tyvärr har jag inte så god tid på mig, men det är ju "bara" 250 (tvåhundrafuckingsfemtio!) sidor som jag ska få in i skallen på två veckor.
Det kommer säkert att ordna sig på något sätt, för det säger alla till mig när jag berättar om mina problem (vilket jag kanske gör för ofta). Vanligtvis ordnar det sig, även om jag kanske inte behöver svettas över det, eller så svettas jag alltför mycket.
Men denna gången är jag verkligen orolig. Någon kanske skulle säga att jag borde resa mig från bloggandet och sätta igång och läsa. Det finns en gräns för hur mycket man kan studera under en dag, verkar det som. Jag har läst ungefär hela dagen, till och med på jobbet. Nu går ögonen i kors när jag öppnar boken, och jag kommer nog svimma mot sängen efter att jag har borstat tänderna.
Men jag är orolig ändå. Jag har ingen studieteknik och måste erkänna att jag verkar ha både lägre IQ och vett, då det verkar som om ingenting fastnat.
Jag måste använda oroligheten så att det omformas till studieverksamhet.Men hur? Jag känner mig själv, och vet att jag inte är kapabel till sådana saker.
Detta är vad jag sysslar med om dagarna, c-vitamin och febernedsättande. Jag var hos farbror doktorn och fick konstaterat halsfluss, så nu går jag på penicillin och allt vad det innebär.
Det betyder en hel vecka frånvaro i jobbet. Jag har så dåligt samvete att jag bara vill dra mig till jobbet med toalett, en bal med toapapper och mitt täcke så jag kan jobba. Men då feberfrossan överglänser den (såklart) extra jobbiga mensvärken så är det inget att göra. Stackars stackars mig.
Jag har fått fast jobb, om det nu är någon som inte har hört talas om det. Jag har fått fast jobb. Fast jobb betyder mer frihet, mer ansvar och mer möjligheter. Det betyder också att jag måste inhandla nya kläder, för man vill ju se professionell ut när man sitter bland kollegor med många arbetsår (läs: erfarenhet) på nacken. Nya kläder kommer inte få mig att bli mer erfaren, eller låta mig klättra i karriären. Det kommer däremot få mig att må bra och se bra ut.
Men, jag behöver tips och råd på vad jag ska inhandla. Kommentarer mottages tacksamt!!!
Nya kläder, och ny frisyr kommer snart. Kanske en helt ny fröken K.
Fröken K 2.0.
Det börjar bli kallt nu. Så kallt att min nästipp är röd när jag befinner mig inomhus innanför hemmets väggar. Fötterna känns som kalla isklumpar och de stackars blommorna fryser.
Idag var första dagen på mitt nya jobb. Jag har jobbat på samma jobb förut, men då var jag vikarie. Efter det korta vikariatet behövdes inte mina tjänster mer och jag flyttade till en annan avdelning i drygt ett halvår innan jag fick komma tillbaka igen. Denna gång i en fast tjänst. Både jag och sambo (och väninna - GRATTIS) hade vår första dag som fast anställd. Detta firar vi med öl (Coca Cola för min del, det är min last), chips och soffhäng utan att ha städat i minst en timme. Sonen sover gott med vetskap om at det finns två föräldrar som älskar honom till världens ände och ännu mer. Ibland är livet bra. Ibland mindre bra. Men det ska vi inte tala om idag.
Jag är dålig på att skriva intressanta blogginlägg. Vad ska jag skriva om?
Först och främst, tack så mycket för alla fina ord angående förra inlägget. Det var allt från ris, ros, komplimanger och skäll. Jag har nog aldrig fått så många kommentarer på en och samma gång. Ni får inte skämma bort mig. (Jo, gör det, snälla!)
Systrar med familj var och hälsade på i helgen. Vi åt entrecote och handlade massor med barnkläder. Fotografering blev det inte så mycket av med, även om syster nummer två hade ett nytt objektiv som jag kanske vill ha. Jag är tydligen sliten efter nästan tre veckor med sjukskrivning, när jag inte ens orkar med en fotosession. Kan det vara hösten?
På fredag börjar jag nytt jobb. Jag hade planerat att skaffa en tjusig garderob till det tjusiga jobbet, men då dator gått sönder och barn ska ha varma kläder, så får det bli en annan gång. Ny frisyr får vänta det också.
Jag är tydligen släkt med Angelina Jolie. Men det är en annan historia.
Mitt huvud är som en enda stor snorboll, men utan snor. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Jag gick till jobbet idag, men det kändes som om jag inte fick någonting gjort, och så kastade jag in handduken klockan ett. Då orkade mitt huvud inte mer, och min kropp strejkade hela vägen hem till sängen.
Jag hoppas jag är bättre imorgon, nu börjar det bli löjligt att inte vara på jobbet för att man mår piss men inte kan bevisa för någon hur dåligt man mår.
Jag orkar inte ens bry mig om foto, och då är det något allvarligt fel i knoppen.
Håll till godo med världens vackraste brudpar som snart har varit gifta i ett år (och om jag tar fel så skyller jag på min mosade hjärna).
Ibland när jag har tid att tänka, vilket inte är så ofta, så överanalyserar jag som vanligt.
I fredags var jag ute med jobbet efter jobbet. Vi drack vin och åt italienskt, och det var hur trevligt som helst. Efter att vi slutat för dagen och väntade in taxin så stod alla damer utanför i solen och njöt av värmen. Chefen kommenterade då en av mina kollegors väska, att den var så fin. De flesta nickade instämmande. Jag likaså, men skulle ändå skämta (vilket jag alltid skäms över efteråt, det är som om man varit otrogen och ska tvätta bort den andres parfym efteråt, med skam... tror jag i alla fall) om min väska, och lyfte upp den trasiga matkassen som jag hade med mig för att lägga regnjackan i. Mina kollegor skrattade lite smått när jag sade att jag hade köpt väska till min son, och därför fick nöja mig med en påse.
Efter den lilla lustigheten så började jag självklart analysera. Tror folk att jag ångrar mitt barn? Jag menar, jag var glad (och självklart lite ledsen) över att jag skulle få vara ensam på fredagen då sonen och sambon for till vänner och sov där, vilket innebar att jag fick komma hem när jag ville och sova hur länge jag ville. Det är ett privilegium som jag inte önskar för ofta, men när det kommer så blir jag glad. Det känns som om de mesta som hoppar ur min mun är sådant som låter som om jag skulle vilja vara barnlös. "Jag har ingen tid att passa, då sonen är borta - så skönt!" "Idag fick jag gå och handla mat utan barn." "Jag får en hel dag till mig själv när han är på dagis, gud vilken lyx!" "Jag får aldrig shoppa till mig, för ungen växer så mycket att han ska ha kläder."
Detta är ju inte saker jag säger varje dag, och om jag säger det så är det med en humoristisk ton.
Jag hoppas att många mammor och pappor känner igen sig, annars har jag nog ett problem...
Idag är jag hemma med sonen vars dagmamma är hos doktorn. Han sov bara till sex som vanligt, och nu går han runt och gnäller för att han är trött. Men han får inte sova förrän klockan elva. Sträng mor som jag är.
Jag längtar efter mitt objektiv. Jag längtar efter att få fotografera. Idag ska jag och två arbetskollegor som jag lärt känna lite bättre ha en filmkväll med lax och vin. Det ska bli trevligt. Då ska jag tvinga upp kameran i ansiktet på dem. Stackare.
Så kanske min längtan efter att få fotografera och bli lite bättre dämpar sig en stund.
För några veckor sedan såg jag en film som jag sett många gånger tidigare. Den har fått dålig kritik från både lekmänn och andra, men jag gillar att se den om och om igen då det ger mig en varm och god känsla i magen. Och är det inte en sådan känsla man ska få av en romantisk komedi från Hollywood så vet jag inte hur jag ska känna.
Anyhow. Många filmer, ja de flesta, ger mig en annan känsla också. Det är nog alldeles för svårt att förklara, men om någon känner igen sig i den känslan så säg ifrån. Då är vi två!
Denna film ger mig ett driv att inhandla ljusa stora möbler (såsom det är inrett i damens hem), jag vill ha skira rosor och vackra pastellfärgade kläder som ser svala och romantiska ut. Jag får inspiration av (nästan) alla filmer, och sitter kvar med en rastlöshet som lägger sig ganska snabbt, så länge jag inte ser filmen snart igen. Jag vill så otroligt mycket, att det inte får plats i min lilla hjärna eller i min agenda som aldrig kan ta emot nya saker. Ekonomin tillåter inte ens ett BH-köp så jag kan ju glömma shopping. När jag då inser (vilket jag gör varje gång) att jag inte kan få det perfekta hemmet/de perfekta kläderna/personligheten/rösten/kroppen/stämplar i passet så blir jag på dåligt humör och vill helst bara tjura. Jag vänder mig inåt och ser bara fel med allt som jag ville förbättra. Detta leder till att jag aldrig kommer att slutföra en dröm, då jag tror att jag är allt för dålig till vad det nu än må vara som ska göras.
Självförtroendet behöver en boost, och när jag inte ens får komplimanger på jobbet då jag går i mina finaste kläder och har sminkat mig till knäskålarna, då vet jag inte var jag ska hämta den positiva energin från.
Fröken K är väl medveten om att folk har annat att göra än att kommentera min klädstil, fast det verkar som om alla vill fråga om jag är gravid igen. Hm.
Kontentan av detta skitpratet är: se denna film om du vill vara varm och inte behöva tänka så mycket.
När jag kom hem från jobbet i fredags, så väntade denna dam på mig. Hon var barnvakt åt min son då sambo var tvungen att jobba han också. Allt gick som smort, sonen var trevlig och snäll. Svägerskan skulle på date, men då daten var tvungen att lämna återbud så bestämde vi oss för att gå på Jekylls, vilket var meningen förra gången vi var tillsammans med lite alkohol. Sagt och gjort. I samma sekund som vi kliver in genom dörren så hugger en kollega tag i min svägerska, och vi blir bjudna till deras bord. För att göra en ointressant lång historia kort, så hade vi supetrevligt. Jag blev bjuden på drinken Fjällbäck, som var otroligt god, med tanke på att jag inte tycker om Aquavit. Vi dansade hela kvällen tillsammans med sällskapet som bjöd oss till bordet, och blev bjudna på två efterfester. En hemma hos en kollega, och en annan hos en av herrarna i sällskapet. Det känns bra att vara "populär".
Innan vi tog taxi hem så bevittnade vi ett bråk mellan två fulla norrmän som inte ville annat än att puckla på varandra. De drog med sig en kille i rullstol på köpet och jag sprang och larmade en vakt som inte verkade förstå allvaret i situationen. De slogs så det flög sidospeglar på bilar, och vakten larmade polisen med ett oansvarligt lugn.
Men det gick nog bra.
Nu väntar jag med spänning på om jag får fortsätta på det fantastiska jobbet. På måndag smäller det. Om jag får ett positivt svar så ska jag bjuda alla som läser detta på en öl, eller en kanelbulle om så vill. Det är ditt val.Jag måste också få förklara mig, varför jag valde just den titeln på detta blogginlägg. Om man läser några meddelanden längre ner, så verkar det som om jag bara går ut och festar hela tiden. Jag får påminna er om att jag var gravid i nio månader (vilket de flesta kvinnor är) och drack inte en droppe alkohol förrän tre månader tillbaka. Jag måste erkänna att det kanske blivit en öl/ett glas vin/en sliskig drink under helgen, även om det inte varit fest, men det är ju så förbaskat trevligt med ett glas vin och trevligt sällskap. Det är också förbaskat trevligt att äntligen få tänka liiite på sig själv för ett par timmar, och släppa alla orosmoln och funderingar kring mitt första och enda barn. Jag är förstagångsmor och har hjärnan på högvarv hela tiden.
Så på helgerna så tar jag mig ett glas vin, eller badar fotbad medan sambon tar en öl eller två. Eller jobbar, som han gör denna helg. Det måste ju finnas flera mödrar som glider på fest ibland, för att få en smak vad det som en gång var. Dessutom så händer det inte ett förbaskat dugg i veckorna, vilket gör att min blogg gapar tom.
Suuuuck. Jag hade tänkt att sluta gnälla i blogginlägg, för ingen gillar väl någon som gnäller och aldrig gör något åt det. Det är typiskt mig. Jag kan bli så sur och arg att jag kokar inombords, men inte gör jag något åt det. Jag surar i smyg och vänder ut och in på mig själv, så analyserande är jag.
Men tyvärr blir detta ett litet gnäll idag igen. Så sluta läs om du blir irriterad.
Jag har fått nytt jobb som jag stortrivs i. Saken är bara den att min kropp inte verkar trivas. Jag är supertörstig och superhungrig hela tiden på jobbet. Då dricker jag massa vatten och får springa på toaletten minst en gång i timmen. Jag vet inte hur ofta andra kollegor går på toaletten, men det är avsevärt mindre än mig, det kan jag nästan garantera. Jag har löst problemet med torra händer efter all handtvätt med handkräm, så där klagar jag faktiskt inte. Men det är lite smått pinsamt att gå på toaletten hela tiden. De borde ju märka något?
Men det störta gnället är nog superhungern. Jag äter en smörgås till frukost vid sjutiden, och är superduperhungrig vid halv tio. Då tar jag en banan. Vid halv tolv är det lunch. Då äter jag en sallad. Vid tvåtiden blir jag hungrig igen (!) och äter en apelsin (aldrig något annat än frukt vid mellanmål har jag lovat mig själv). När jag kommer hem vid kvart i fem så lagar jag eller sambon mat, och sedan blir det inget mer på resten av dagen. Kanske några glas vatten framför tv:n innan jag somnar av utmattning. Det ska tilläggas att jag tar trapporna upp till jobbet, ner till lunchen och hem. Jag rör inte hissen.
Tro fan att jag gått upp två kilo! Är det möjligt!?!
Gnäll gnäll. Trodde jag skulle gå ner i vikt av att äta sunt, ofta men i små mängder och röra mer på mig än vad jag gjort de senaste två åren.
Grr.Men min kropp är konstig, för när alla andra bli mätta av gröt så är jag vrålhungrig efter en timme. Det är bakåtvänt för mig. Dumma dumma kropp.(Fast jag är glad att jag är frisk.)
Där var arbetsvecka nummer ett förbi. Swoosh sade det, och jag sitter nu här, fredagkvällstrött som en gnu med grus i ögonen. Det är en helt annan trötthet som smyger sig på under kvällarna. Jag är inte van att sitta drygt sju timmar framför en dataskärm och koncentrera mig till det yttersta för att fakturor och följebrev ska komma till rätt kund. Jag är inte van att åka buss ensam på morgnarna. Jag är inte van att gå på toaletten själv. Det är en lyx jag lätt kan vänja mig vid, men vet att det bara håller tills jag kommer hem, sedan måste jag tänka på mig själv i andra hand igen.
Jag hade sett fram emot löningsdag, för då brukar vi betala massa räkningar som bara legat och skräpat i en hög, men eftersom NAV inte klarar av att betala ut den summan dem ska den dagen det ska ut, så blir det gråt på bussen och sparkar i snöhögarna. Jag är evinnerligt trött på att aldrig ha tillräckligt med pengar. Om något extra måste köpas så blir det ännu mer minus i kassan. Jag kunde inte undvara att handla lite nya kläder till jobbet, för om jag inte hade gjort det, så hade jag varit tvungen att springa runt i t-shirts och gamla noppriga, trasiga tröjor på det nya jobbet, och jag tror inte det hade uppskattats. Det var en väl använd investering som många kanske tycker var onödig.
Idag hatade jag folk som satt på restaurang och glufsade i sig mat de inte behövt lagat, och heller inte behövt diska tallrikarna, medan jag använde min krona som jag hittade på trottoaren för att betala bussbiljetten så att jag kunde komma hem utan att behöva gå en mil. Jag svor åt alla de som hade överfulla matkassar, medan jag och sambo stod och räknade ut hur mycket pasta och blomkål vi kan köpa för 30 kr. Sedan svor jag åt mig själv, för att jag inte kan förstå hur viktigt det är att ha en fast inkomst. Jag tar hela tiden fel val i livet och därmed får alla runt mig straffas för det. Jag förstår inte att jag inte lär mig. Ska jag behöva bli utkastad på gatan för att äntligen förstå?
Som jag hörde på tv en kväll: "Pushing thirty and still being broke is not sexy".
Jag måste medge att jag är nervös nu. Imorgon är första arbetsdagen på drygt ett år. Jag är inte van att socialisera mig så länge, och med helt okända folk. Jag är livrädd att jag ska vakna och ha försovit mig (vilket jag faktiskt sällan gör, men ändå) så att jag inte hinner duscha och måste komma skitig på jobb.
Troligtvis så kommer dagen flyta på bättre än jag trott, och när jag kommer hem till min son så kommer jag pusta ut och tänka att det inte var så farligt som det först verkade.
Men jag måste vara nervös, annars får jag straff för att vara för självsäker, och det vill jag inte.
Jag får hoppa i säng innan klockan blir alltför mycket så jag är vaken imorgon, det är mycket som ska in i min skrumpna hjärna. Gör jag ett makalöst jobb så kanske jag får stanna längre, och då ska jag presentera mig som den lyckligaste kvinnan på planeten Tellus.
