Ibland är livet hårt. Ibland går det faktiskt inte som man tänkt sig. Så kommer det rosiga dagar med lycka, förälskelse och glädjetårar. Jag har haft många av dem. Just nu är jag inne i en lite svartare fas, som gör att jag tänker prioritera det som verkligen betyder något i detta liv. Just idag känns det bra att ta en blogg/facebook/messenger/telefon-paus från allt. Imorgon är en annan dag, men om jag inte syns på ett tag så vet någon i alla fall varför. Kära Emilbloggen prioriteras, för det är faktiskt inte för min del jag skriver, utan för min son.
Vem vet, jag kanske kommer tillbaka med tredubbel styrka.
Vi ses.
Jag hade planerat att ta med mig själv ut på Café Riis idag. Läsa en bok i en skön soffa, sörplandes på en varm choklad. Ringa runt till folk och prata lite. Njuta av cafémusiken och se lite på folk. Skriva långa dagboksinlägg. Så kanske ta en tur på centret och köpa in lite till bebisen. Haklappar och spyklutar.
Så när det var dags att ta bussen till stan så kände jag mig lite yr, som vanligt. Låg sedan i nästan två timmar och bara försökte andas i soffan utan att kunna röra mig. Hela kroppen kändes tyngre än vanligt, och att resa på sig var inte ett alternativ.
Så det blev inget cafébesök. Jag fick stanna hemma och skriva dagbok innanför mina egna väggar.
Jag ska prova igen imorgon. Önska mig lycka till.
Ligger i sängen och känner bebisen rulla runt inne i magen. Det verkar som om den har det bra därinne, ovetandes om hur jag mådde igår. Min sambo lovade idag att vi skulle hyra film och äta tacos, stänga av telefonerna och bara umgås med varandra. Jag önskar att jag kunde göra fina saker för honom, han jobbar dubbelt för att det ska gå runt i vårt lilla radhus, medan jag går hemma, sjukskriven för panikattacker.
Så var det en annan sak. När jag började skriva på den här bloggen så minns jag att jag försökte vinkla mitt skrivande till svenskar som ville veta hur det var i Norge. Nu, flera år senare, är jag ju så etablerad här att jag knappt vet skillnad längre. Jag undrar om det är någon som kommer följa min blog med intresse, eftersom jag inte skriver om något speciellt. Ibland, när ångesten kryper sig närmare så ventilerar jag mig här, annars verkar jag bara skriva om hur tråkigt jag har det och hur ful jag är.
Jag tror jag skriver för min egen del. Vem vet, om tio år kanske jag uppskattar att jag har tagit mig tid till att skriva lite tankar på internet.
Observandum sed non imitandum - observera, imitera ej.
