Jag måste skriva om en pinsam sak som hände mig idag. Ingen såg mig, men det hade nog inte varit mer pinsamt om jag hade publik. Egentligen var det inte en speciell sak som var pinsamt, utan hela eftermiddagen som gick i rodnadens tecken.
Jag skulle egentligen träna idag, men valde att stanna hemma för att jag skulle studera efter att min son lagt sig. Saken är den att om jag tränar så försvinner hela eftermiddagen och kvällen. Jag kommer hem och bara måste umgås med mitt barn och måste vänta tills han sover innan jag går och tränar, och så kommer jag hem typ 20.30. Då måste jag äta eftersom jag inte ätit sedan lunch, för att inte glömma duschen. När jag väl kan sätta mig med näsan i boken så är klockan 21.30 och då finns det inga hjärnceller kvar.
Nåväl, det var en parentes. Jag stannade hemma för att jag skulle studera. När sonen badade så turades jag och sambo om att prova kläder inför middagen vi ska på imorgon hemma hos chefen. Min sambo fann finfina kläder och då ville inte jag vara sämre, så jag drog på mig ett par svarta leggings som jag tänkte ha något fint till. Då de är lite tajta så fick jag åla mig in i dem, och så var jag tvungen att flaxa lite med benen så att de skulle åka längre upp. Riiiiv sade det då, och byxan gick sönder mitt i fettvalken på låret.
Jag tröstade mig med ett glas Coca Cola och lösgodis som sambo köpt hem.
Visst är det jävligt idiotiskt att skippa träning för trasiga kläder på grund av fett och i stället proppa (fast jag proppade inte) i sig socker? Jag är en dålig människa.
Något som gnager är när man lyckas nå sin målvikt och inte vet om att man faktiskt är så "smal" som man vill vara. Vid 65 kilo (som är idealiskt för mig) så var min hjärna bantad till tusen så jag förstod inte att jag såg ok ut.
Nu. Fjortonhundratusen kilo mer så bannar jag mig själv att jag inte tog fler kort på mig själv för inspiration till de pålagda kilon jag latat mig till.
Men det mesta frustrerande är att jag inte lyckats hålla vikten. Jag tror nämligen att om man är smal så är man automatiskt lyckad. Alla vill vara ens vän och man inte bara luktar gott, man är bra i sängen och bra på att sjunga också.
Efter en vecka i total koma är det nu dags igen för träning. Jag förvånas av mina tankar då jag bara drömmer om att kunna springa mig bort på löpbandet.
Men kläderna sitter inte, självförtroendet är inte ens en tillfällig gäst i mitt liv.
Kent gör mig melankolisk och deprimerad. Varför lyssnar jag ens?
För några veckor sedan såg jag en film som jag sett många gånger tidigare. Den har fått dålig kritik från både lekmänn och andra, men jag gillar att se den om och om igen då det ger mig en varm och god känsla i magen. Och är det inte en sådan känsla man ska få av en romantisk komedi från Hollywood så vet jag inte hur jag ska känna.
Anyhow. Många filmer, ja de flesta, ger mig en annan känsla också. Det är nog alldeles för svårt att förklara, men om någon känner igen sig i den känslan så säg ifrån. Då är vi två!
Denna film ger mig ett driv att inhandla ljusa stora möbler (såsom det är inrett i damens hem), jag vill ha skira rosor och vackra pastellfärgade kläder som ser svala och romantiska ut. Jag får inspiration av (nästan) alla filmer, och sitter kvar med en rastlöshet som lägger sig ganska snabbt, så länge jag inte ser filmen snart igen. Jag vill så otroligt mycket, att det inte får plats i min lilla hjärna eller i min agenda som aldrig kan ta emot nya saker. Ekonomin tillåter inte ens ett BH-köp så jag kan ju glömma shopping. När jag då inser (vilket jag gör varje gång) att jag inte kan få det perfekta hemmet/de perfekta kläderna/personligheten/rösten/kroppen/stämplar i passet så blir jag på dåligt humör och vill helst bara tjura. Jag vänder mig inåt och ser bara fel med allt som jag ville förbättra. Detta leder till att jag aldrig kommer att slutföra en dröm, då jag tror att jag är allt för dålig till vad det nu än må vara som ska göras.
Självförtroendet behöver en boost, och när jag inte ens får komplimanger på jobbet då jag går i mina finaste kläder och har sminkat mig till knäskålarna, då vet jag inte var jag ska hämta den positiva energin från.
Fröken K är väl medveten om att folk har annat att göra än att kommentera min klädstil, fast det verkar som om alla vill fråga om jag är gravid igen. Hm.
Kontentan av detta skitpratet är: se denna film om du vill vara varm och inte behöva tänka så mycket.
Och förresten, med tanke på mitt förra inlägg, jag VET att jag måste börja träna. Jag trodde bara inte att jag skulle gå upp i vikt av att äta mindre och röra lite mer på mig. So don´t go there, jag behöver inga inlägg med caps lock där det står "Börja träna feta subba."
Så ja, när jag får lön så ska jag köpa gymkort, för det är det enda som biter på mig. Tyvärr.
Suuuuck. Jag hade tänkt att sluta gnälla i blogginlägg, för ingen gillar väl någon som gnäller och aldrig gör något åt det. Det är typiskt mig. Jag kan bli så sur och arg att jag kokar inombords, men inte gör jag något åt det. Jag surar i smyg och vänder ut och in på mig själv, så analyserande är jag.
Men tyvärr blir detta ett litet gnäll idag igen. Så sluta läs om du blir irriterad.
Jag har fått nytt jobb som jag stortrivs i. Saken är bara den att min kropp inte verkar trivas. Jag är supertörstig och superhungrig hela tiden på jobbet. Då dricker jag massa vatten och får springa på toaletten minst en gång i timmen. Jag vet inte hur ofta andra kollegor går på toaletten, men det är avsevärt mindre än mig, det kan jag nästan garantera. Jag har löst problemet med torra händer efter all handtvätt med handkräm, så där klagar jag faktiskt inte. Men det är lite smått pinsamt att gå på toaletten hela tiden. De borde ju märka något?
Men det störta gnället är nog superhungern. Jag äter en smörgås till frukost vid sjutiden, och är superduperhungrig vid halv tio. Då tar jag en banan. Vid halv tolv är det lunch. Då äter jag en sallad. Vid tvåtiden blir jag hungrig igen (!) och äter en apelsin (aldrig något annat än frukt vid mellanmål har jag lovat mig själv). När jag kommer hem vid kvart i fem så lagar jag eller sambon mat, och sedan blir det inget mer på resten av dagen. Kanske några glas vatten framför tv:n innan jag somnar av utmattning. Det ska tilläggas att jag tar trapporna upp till jobbet, ner till lunchen och hem. Jag rör inte hissen.
Tro fan att jag gått upp två kilo! Är det möjligt!?!
Gnäll gnäll. Trodde jag skulle gå ner i vikt av att äta sunt, ofta men i små mängder och röra mer på mig än vad jag gjort de senaste två åren.
Grr.Men min kropp är konstig, för när alla andra bli mätta av gröt så är jag vrålhungrig efter en timme. Det är bakåtvänt för mig. Dumma dumma kropp.(Fast jag är glad att jag är frisk.)
