Något som gnager är när man lyckas nå sin målvikt och inte vet om att man faktiskt är så "smal" som man vill vara. Vid 65 kilo (som är idealiskt för mig) så var min hjärna bantad till tusen så jag förstod inte att jag såg ok ut.
Nu. Fjortonhundratusen kilo mer så bannar jag mig själv att jag inte tog fler kort på mig själv för inspiration till de pålagda kilon jag latat mig till.
Men det mesta frustrerande är att jag inte lyckats hålla vikten. Jag tror nämligen att om man är smal så är man automatiskt lyckad. Alla vill vara ens vän och man inte bara luktar gott, man är bra i sängen och bra på att sjunga också.
Efter en vecka i total koma är det nu dags igen för träning. Jag förvånas av mina tankar då jag bara drömmer om att kunna springa mig bort på löpbandet.
Men kläderna sitter inte, självförtroendet är inte ens en tillfällig gäst i mitt liv.
Kent gör mig melankolisk och deprimerad. Varför lyssnar jag ens?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar