Sonen är sjuk. Inatt tippade febern mot 39 och idag hostar han som en kols-patient. Tur att det är snabba förkylningar, som går fort över. Annars skulle vi verkligen avlösa varandra, jag och snorungen.
Jag får så fruktansvärt dåligt samvete när jag är hemma från jobbet. Jag mår dåligt, så "otrogen" känner jag mig. Tröskeln för att gå till jobbet och vara sjuk är högre än när sonen är sjuk, och när han har feber så vill jag inte ta honom till dagis. Jag vet att han är förstörd efter en vanlig dag på dagis, ska han då behöva vara där med feber och må dåligt bara för att jag råkar ha 100 % arbetstid?
Men ingenting av vad jag inbillar mig själv hjälper, jag är alltid livrädd för ett samtal från arbetet där de säger att jag inte är välkommen tillbaka.
Gårdagen var en fin lördag. Jag startade dagen med att vara först i träningsstudion där jag cyklade som en idiot och gick sedan hem och åt smörgås med ägg och avokado. Hela dagen rasade förbi i full fart med lek och skoj. Helt plötsligt skulle jag gå på fest. I målade ögonfransar och tuperat hår gick jag i kylan med Rieslingvin i min väska och min 450D över axeln. Det blev många bilder, några inte lika bra som andra. Men jag fick äntligen fotografera!
Idag är det Mors dag i Norge. Jag har fått tulpaner, Coca Cola på glasflaska och några timmar för mig själv medan jag städat loss i lägenheten.
Kort fattat: två vackra dagar fulla med glädje. Veckan som kommer blir en helvetesvecka, men jag stoppar undan söndagsångesten och njuter av att det faktiskt inte är måndag på flera timmar.
Sonen är hemma med vattkoppor. Jag är hemma och ser till så att han överlever dagarna. Han sover, äter och skiter. Jag hänger med. När dagen börjar närma sig sitt slut så har jag så mycket ångest i kroppen som vill komma ut att jag bara måste gå och tvätta massa kläder. Träningscentren är fulla med människor som bara måste börja 2011 med ett träningspass. Jag skiter i det, och sitter i stället framför datorn och knarkar fotobloggar. Då inser jag att jag suger! Det finns så många människor som tar så mycket finare bilder än mig. De är så otroligt kreativa, och får fotouppdrag, priser och miljontals bloggbesökare.
Jag blir dunderlycklig varje gång någon kommenterar i min blogg, och om det är en kommentar om ett fotografi jag tagit så svävar jag på moln. Lagom tills jag inser att jag suger pung igen.
När ska min vändpunkt vara? När jag får nog och lägger ner hela bloggen, eller när jag slutar vara så självdestruktiv och slutar klaga så jävla mycket?Vem vill se en orkidé när man kan läsa om dagens outfit fotat i någon cool vinkel? Vem vill läsa om vattkoppor när man kan få tips på goda maträtter som är smakfullt fotograferat? Vem vill höra på ångest och gråt när man kan titta på färgglada fotografier?
J
ag fick en knäpp och orkade ärligt talat inte slutföra utmaningen. När jag bloggar för att jag måste, så smällde bromsen automatiskt på och det blev bara jobbigt att vandra mot datorn och alla utmaningar jag var tvungen att spy ut tråkig information om.
Jag har firat jul som alla andra. Detta år firades i Säfsen med min familj. Vi hade på oss mysbyxor, åkte pulka och åt entrecôte till julmiddag. Opretentiöst.
Jag fick julklappar. De pratar vi om en annan dag. Just nu ska jag bara njuta av att att jag kände för att blogga och att jag jobbar reducerad tid på jobbet under mellandagarna. Vilket liv man skulle leva om man jobbade 9-15.
Fotografiet nedan visar vägen från Norge till Sverige strax före jul. Vi kunde inte förvänta oss något mindre än fantastiska dagar.
Jag måste skriva om en pinsam sak som hände mig idag. Ingen såg mig, men det hade nog inte varit mer pinsamt om jag hade publik. Egentligen var det inte en speciell sak som var pinsamt, utan hela eftermiddagen som gick i rodnadens tecken.
Jag skulle egentligen träna idag, men valde att stanna hemma för att jag skulle studera efter att min son lagt sig. Saken är den att om jag tränar så försvinner hela eftermiddagen och kvällen. Jag kommer hem och bara måste umgås med mitt barn och måste vänta tills han sover innan jag går och tränar, och så kommer jag hem typ 20.30. Då måste jag äta eftersom jag inte ätit sedan lunch, för att inte glömma duschen. När jag väl kan sätta mig med näsan i boken så är klockan 21.30 och då finns det inga hjärnceller kvar.
Nåväl, det var en parentes. Jag stannade hemma för att jag skulle studera. När sonen badade så turades jag och sambo om att prova kläder inför middagen vi ska på imorgon hemma hos chefen. Min sambo fann finfina kläder och då ville inte jag vara sämre, så jag drog på mig ett par svarta leggings som jag tänkte ha något fint till. Då de är lite tajta så fick jag åla mig in i dem, och så var jag tvungen att flaxa lite med benen så att de skulle åka längre upp. Riiiiv sade det då, och byxan gick sönder mitt i fettvalken på låret.
Jag tröstade mig med ett glas Coca Cola och lösgodis som sambo köpt hem.
Visst är det jävligt idiotiskt att skippa träning för trasiga kläder på grund av fett och i stället proppa (fast jag proppade inte) i sig socker? Jag är en dålig människa.
Jag har fått äran att gå en grundkurs i försäkring genom jobbet som betalar för hela kalaset. I gengäld får de en nöjd arbetare med mer i ryggsäcken. Tyvärr har jag inte så god tid på mig, men det är ju "bara" 250 (tvåhundrafuckingsfemtio!) sidor som jag ska få in i skallen på två veckor.
Det kommer säkert att ordna sig på något sätt, för det säger alla till mig när jag berättar om mina problem (vilket jag kanske gör för ofta). Vanligtvis ordnar det sig, även om jag kanske inte behöver svettas över det, eller så svettas jag alltför mycket.
Men denna gången är jag verkligen orolig. Någon kanske skulle säga att jag borde resa mig från bloggandet och sätta igång och läsa. Det finns en gräns för hur mycket man kan studera under en dag, verkar det som. Jag har läst ungefär hela dagen, till och med på jobbet. Nu går ögonen i kors när jag öppnar boken, och jag kommer nog svimma mot sängen efter att jag har borstat tänderna.
Men jag är orolig ändå. Jag har ingen studieteknik och måste erkänna att jag verkar ha både lägre IQ och vett, då det verkar som om ingenting fastnat.
Jag måste använda oroligheten så att det omformas till studieverksamhet.Men hur? Jag känner mig själv, och vet att jag inte är kapabel till sådana saker.
När penicillinet har hjälpt mig komma på fötter i några minuter så har jag haft annat att tänka på under kvällarna. Det har varit mindre "aj, fan så dåligt jag mår" och lite mer "aj, fan så ensam jag känner mig". Låt mig förklara.
Jag är absolut inte ensam, jag har både sambo och barn närmare än vad jag har något annat, men känslan kvarstår ändå. Igår somnade sambo väldigt tidigt då han var trött efter en tuff vecka på jobb och sonen som djupt i sitt eget rum. Idag ska sambo ut med vän och dricka några öl, och sonen sover förhoppningsvis djupt på sitt rum ikväll också.
Då känner jag mig ensam. Jag har ingen jag kan ringa och prata med och det är ingen som ringer för att prata med mig. Messenger är tyst, ingen på Facebook. Då känner jag mig ensam, även om jag vet att jag egentligen inte är det. Jag har ju ingen att konstatera det för, därför måste jag ju vara ensam, när jag faktiskt känner mig ensam. Eller?
Det är farligt att lämna mig ensam med mina tankar, jag kan sönderanalysera allt och bli tokig och klättra på väggarna.
Jag får titta på den fina ljusslingan som jag lagt i fönstret, och fantisera om en familjespäckad jul så jag inte känner mig ensam. Det lyser upp kvällens trista tristhet.
Så fantastiskt det är när man har kalla höstkvällar, popcorn på spisen och massor med serier att plöja igenom. Mad Men har jag precis lärt mig att älska, medan vi redan är inne på femte säsongen av Vänner. Medium har jag längtat efter länge, och när både sambo och jag fick fast jobb så kalasade vi lite.
Nu finns det inga ångestkvällar mer, bara mys.
Detta inlägg ska inte läsas om läsaren blir provocerad av fåniga egoistiska negativa tankar. Nu när jag avrått er så kan ni inte klaga. För det är nämligen jag som ska klaga i detta inlägg. Jag ska klaga så mycket på allt jag kan komma på, så att jag inte har något att klaga på längre. Jag behöver få ut alla elaka monster som tuggar sönder min kropp inifrån.
Så läs inte då!
Jag är trött på att vara så utseendefixerad. Man kan inte tro det, men jag tänker varje vaken sekund på hur jag ser ut och hur ful jag faktiskt är. Jag analyserar också andra hela tiden (det ni, det får ni tänka på nästa gång vi ses) och förundras över hur vackra de är. Varför är inte jag lika vacker? Det är ingen som vill fotografera mig, och vad kan det bero på? Jo, en sekund av fröken K är inget man vill spara på.
Jag är trött på att vara snäll. Enda anledingen till att jag är snäll är för att jag är för ful och fet för att vara elak. Jag vågar inte säga ifrån, för då kanske folk upptäcker hur grotesk fröken K är. Jag får aldrig ragg på krogen och det har inte med snällheten att göra, men det faller mer in på första punkten. Jag vill inte vara snäll. Jag vill inte gråta när jag ser gamla människor skaka, jag vill inte få ett sting i hjärtat när jag ser någon behandlas orättvist. Jag vill skita i det, och bry mig om mig själv! Sköt dig själv, och skit i andra.
Jag är trött på mina monsterarmar, mitt äckliga hår som jag aldrig får tid att klippa, jag hatar min forna rumpa som ser ut som två fläskiga apelsiner, varför är mina tuttar så små när jag är så tjock?
Jag är trött på att mina blommor dör.
Jag vill vara en bättre fotograf.
Min musiksmak suger, och det har den gjort hela mitt liv. Vid fester så tog folk med sig sin egen musik, för att min sög! Söööög!
Jag kan inte städa, jag kan inte träna, jag kan inte dansa eller sjunga. Jag kan ingenting, och jag kommer aldrig tillföra världen någonting!
Varför fiser jag inte parfym? Och varför ser jag inte så där mysig ut när jag vaknat?
Jag hatar mitt skratt. Min humor. Mina nysningar, mina hostningar, min lukt.
Jag har fått fast jobb, men inte fan kan jag njuta av det då jag är sjukriven för lite fjantig vertigo. Jag kan fan inte jobba för att det snurrar så mycket! Förtjänade inte jag det jobbet? Vad har jag gjort för att förtjäna denna kropp, denna inskrumpna hjärna och detta liv?
Det enda i mitt liv som jag är glad över är min son och min sambo, mina vänner (som alla är gudinnor och jag förtjänar dem inte) och min familj (som alla är smala och smarta - var är mina gener?)
Jag är inte frisk, men jag vill inte ha cancer heller. Fast det kanske jag borde när jag är så otacksam.
Jag vill skrika rätt ut att jag hatar! Bara rent hat.
Men jag har lov att klaga hur mycket jag vill, jag varnade dig för att läsa.
Ibland när jag har tid att tänka, vilket inte är så ofta, så överanalyserar jag som vanligt.
I fredags var jag ute med jobbet efter jobbet. Vi drack vin och åt italienskt, och det var hur trevligt som helst. Efter att vi slutat för dagen och väntade in taxin så stod alla damer utanför i solen och njöt av värmen. Chefen kommenterade då en av mina kollegors väska, att den var så fin. De flesta nickade instämmande. Jag likaså, men skulle ändå skämta (vilket jag alltid skäms över efteråt, det är som om man varit otrogen och ska tvätta bort den andres parfym efteråt, med skam... tror jag i alla fall) om min väska, och lyfte upp den trasiga matkassen som jag hade med mig för att lägga regnjackan i. Mina kollegor skrattade lite smått när jag sade att jag hade köpt väska till min son, och därför fick nöja mig med en påse.
Efter den lilla lustigheten så började jag självklart analysera. Tror folk att jag ångrar mitt barn? Jag menar, jag var glad (och självklart lite ledsen) över att jag skulle få vara ensam på fredagen då sonen och sambon for till vänner och sov där, vilket innebar att jag fick komma hem när jag ville och sova hur länge jag ville. Det är ett privilegium som jag inte önskar för ofta, men när det kommer så blir jag glad. Det känns som om de mesta som hoppar ur min mun är sådant som låter som om jag skulle vilja vara barnlös. "Jag har ingen tid att passa, då sonen är borta - så skönt!" "Idag fick jag gå och handla mat utan barn." "Jag får en hel dag till mig själv när han är på dagis, gud vilken lyx!" "Jag får aldrig shoppa till mig, för ungen växer så mycket att han ska ha kläder."
Detta är ju inte saker jag säger varje dag, och om jag säger det så är det med en humoristisk ton.
Jag hoppas att många mammor och pappor känner igen sig, annars har jag nog ett problem...
Dagar då sonen är sjuk och vädret är alldeles för varmt för en feberunge så stannar vi inne och lusläser alla böcker (fast bara framsidan för det ska hela tiden bläddras tillbaka till omslaget), har picknick med glass på vardagsrumsgolvet och får mamma ett steg närmare psykhuset. Det lustiga är att sjukdomar alltid inträffar samtidigt som jag känner att detta blir en dag då jag egentligen skulle få behöva vara själv, och stirra in i en vägg i några timmar. Sjukdomen känner igen detta på lukten av tröstlös mor, och sätter genast fart. Detta var i alla fall vad som hände idag. Jag ville bara gå hemifrån och tänka på fotografering, målade naglar och ett glas vitt i solskenet som jag inte sett på länge. Då har plötsligt ungen 39 graders feber bara pang bom.
Jag kanske är alltför ärlig i mina tankar om att ha barnfria dagar, då det kan verka på mig som om jag ångrar att jag fick barn. Det är så fel det bara kan bli. I 28 dagar av 31 så är jag så lycklig att jag spricker lite mer för varje dag som går, och de resterande tre är mitt huvud funtat så att jag behöver få gå på toaletten själv och inte behöva oroa mig för mer än att jag ska slå stortån i stolen.
Tyvärr så vet jag inte när dessa dagar inträffar, men som sagt... de kommer alltid före en sjukdom.
För att råda bot på detta så har jag lovat mig själv att ta med matlåda på jobbet (eller inte äta alls, vore nog bättre för allt daller) och istället kasta pengarna på smink som jag billigt klickat hem på internet.
Shopping är lycka på svarta dagar. Det behövs lite färg!
Det här med att slicka röv är något jag funderat över. Man kan göra det för att få vänner, pengar och arbete. Sedan måste man fortsätta slicka röv tills den människan kommer på att man inte är ärlig, utan bara är ute efter något. Då sitter man där med rövsmak i käften och luktar illa.
Fan, vad jag hatar folk som slickar röv. Det är aldrig någon som slickar min. De kanske borde prova och se att jag är precis som alla andra, vare sig jag är svensk/norsk eller kan vicka på öronen. Nästa gång ska jag tatuera in "jag är precis lika mycket värd som alla andra och ska respekterar och talas med" i pannan och "headbutta" alla som inte läser och gör som det står. För en tatuering är respekt, och det ska respekteras.
Livet känns så respektlöst. Jag förstår inte varför folk inte respekterar mig. Jag kräver respekt, men samlar ändå ihop mig i en dammig liten låda i något hörn efter första ignorerande blicken. Det är som lock för öronen, som skygglappar för ögonen och som tjock gröt i munnen.
Inte konstigt att ingen vill slicka min röv.
Under gårdagens träning fick jag en riktig aha-upplevelse. 50 minuter löpning gör något med en. Jag har länge undrat varför jag beter mig som jag gör. Varför jag har gråa och trista dagar då jag bara vill brista i gråt och vagga mig själv i ett hörn, men på utsidan verkar vara precis som vanligt tills jag kommer innanför dörren och då äntligen får sluta le. Varför jag beter mig som om jag vore 11 när jag i verkligheten är på väg mot de stora 30.
Jag kan analysera gårdagens samtal, förra årets konversation, ja saker som har hänt för flera årtionden sedan. Detta snurrar i mitt huvud konstant. Jag är rädd för att göra bort mig, så då släpper hjärnan taget när den hör min nervositet, och jag gör VERKLIGEN bort mig. Jag säger fel saker, flaxar mest runt och får alla att höja på ögonbrynen. Så anstränger jag mig för att vara professionell och sätter på mig en bister min. Strax är jag tillbaka med mitt flamsiga jag och när jag kommer hem så droppar det av ångest från hela min kropp. Den följer mig hela dagen, men eftersom jag tydligen måste agera utåt med mina positiva och negativa känslor inför kollegor så ligger den bara som en klump i magen och kommer så upp som svarta moln framför sambo och barn.
Det är som om jag inte får säga eller göra det jag kanske vill så gör det ont i kroppen och jag exploderar i ett hav av ord, nervösa skratt och vibreringar.
Jag vill ju så gärna vara en av dem. De som är svala och sköna.Men det dröjer inte länge innan min vackra son tar ner mig på jorden igen.
Något som gnager är när man lyckas nå sin målvikt och inte vet om att man faktiskt är så "smal" som man vill vara. Vid 65 kilo (som är idealiskt för mig) så var min hjärna bantad till tusen så jag förstod inte att jag såg ok ut.
Nu. Fjortonhundratusen kilo mer så bannar jag mig själv att jag inte tog fler kort på mig själv för inspiration till de pålagda kilon jag latat mig till.
Men det mesta frustrerande är att jag inte lyckats hålla vikten. Jag tror nämligen att om man är smal så är man automatiskt lyckad. Alla vill vara ens vän och man inte bara luktar gott, man är bra i sängen och bra på att sjunga också.
Efter en vecka i total koma är det nu dags igen för träning. Jag förvånas av mina tankar då jag bara drömmer om att kunna springa mig bort på löpbandet.
Men kläderna sitter inte, självförtroendet är inte ens en tillfällig gäst i mitt liv.
Kent gör mig melankolisk och deprimerad. Varför lyssnar jag ens?
Suuuuck. Jag hade tänkt att sluta gnälla i blogginlägg, för ingen gillar väl någon som gnäller och aldrig gör något åt det. Det är typiskt mig. Jag kan bli så sur och arg att jag kokar inombords, men inte gör jag något åt det. Jag surar i smyg och vänder ut och in på mig själv, så analyserande är jag.
Men tyvärr blir detta ett litet gnäll idag igen. Så sluta läs om du blir irriterad.
Jag har fått nytt jobb som jag stortrivs i. Saken är bara den att min kropp inte verkar trivas. Jag är supertörstig och superhungrig hela tiden på jobbet. Då dricker jag massa vatten och får springa på toaletten minst en gång i timmen. Jag vet inte hur ofta andra kollegor går på toaletten, men det är avsevärt mindre än mig, det kan jag nästan garantera. Jag har löst problemet med torra händer efter all handtvätt med handkräm, så där klagar jag faktiskt inte. Men det är lite smått pinsamt att gå på toaletten hela tiden. De borde ju märka något?
Men det störta gnället är nog superhungern. Jag äter en smörgås till frukost vid sjutiden, och är superduperhungrig vid halv tio. Då tar jag en banan. Vid halv tolv är det lunch. Då äter jag en sallad. Vid tvåtiden blir jag hungrig igen (!) och äter en apelsin (aldrig något annat än frukt vid mellanmål har jag lovat mig själv). När jag kommer hem vid kvart i fem så lagar jag eller sambon mat, och sedan blir det inget mer på resten av dagen. Kanske några glas vatten framför tv:n innan jag somnar av utmattning. Det ska tilläggas att jag tar trapporna upp till jobbet, ner till lunchen och hem. Jag rör inte hissen.
Tro fan att jag gått upp två kilo! Är det möjligt!?!
Gnäll gnäll. Trodde jag skulle gå ner i vikt av att äta sunt, ofta men i små mängder och röra mer på mig än vad jag gjort de senaste två åren.
Grr.Men min kropp är konstig, för när alla andra bli mätta av gröt så är jag vrålhungrig efter en timme. Det är bakåtvänt för mig. Dumma dumma kropp.(Fast jag är glad att jag är frisk.)
Då var 2010 här. För länge sedan. Jag har tagit det lugnt och försökt föreställa mig att jag ska ut i jobb igen, jag som inte jobbat sedan oktober 2008. Skulle få svar på ett jobb i en glasögonbutik idag, men de verkar ha "glömt" att ringa. Få ringa och påminna dem imorgon.
Har haft några dagar att tänka mycket på det förflutna och på framtiden, då min sambo har börjat sin pappaledighet och vi bägge är hemma med sonen. Jag har haft extrem magvärk i några dagar och fått sova längre, samt haft några toalettpauser för mig själv. Då blir det gärna att man sitter och filosoferar.
Jag ångrar verkligen att jag inte levde innan jag fick barn. Det är faktiskt sant. Jag måste ha varit en zombie som bara existerade för att ligga på soffan och ha ångest. Nu har jag visserligen fan inte mindre ångest, men jag ligger inte på soffan längre. Jag har små minidrömmar, och större drömmar som jag tyvärr vet att dem inte går att genomföra.
Missförstå mig rätt, jag älskar min son och skulle inte byta bort honom för allt vatten på hela jorden, men ibland önskar jag att jag hade mer tid att kunna göra saker som gagnar mig själv.
Jag får helt enkelt sluta vara egoist, börja planera för min sons framtid som framgångsrik ishockeyspelare/forskare/läkare/fotograf/megakändis/något annat som ger en jävla massa pengar och tigga av honom när han blir vuxen.
Oj, jag gillar ironi.P.S. Damen på bilden är tyvärr inte mig. D.S.
Detta är inget gnällinlägg, jag är en glad person som har dåliga dagar (och behöver lätta hjärtat ut i internetrymden).
Så, då var det sagt. Nu kan jag lätta mitt hjärta.
Jag är så fördömt trött på att vara en medioker liten grå mus! När jag gick i grundskolan så var jag så försynt och genomskinlig att folk bokstavligt talat trampade på mig. Jag blev inte mobbad, men fick min del av skiten. När jag så blev tillsammans med en av skolans snyggaste killar, så började folk hata mig i smyg, och lura med honom på fester jag inte var bjuden på. Ett slag i magen igen.
Jag har inte utbildat mig vidare, och det är mitt fel, jag vet, men jag har haft så många olika jobb att jag snart inte orkar mer. Därför ska jag börja plugga till hösten. Men det var en parentes.
Grunden till att jag är så fly förbannad på mig själv, är egentligen en löjlig sak. Detta med bloggandet har visat sig vara en liten fristad för mig. Jag har många gånger strävat efter att få läsare, men snabbt upptäckt att jag inte når ut till en skara större än en person. Därför skriver jag ytterst personligt, även om jag utelämnar namn och kanske inte skriver hela sanningen.
Jag surfar runt på bloggar och läser om deras häftiga liv, och kommer på mig själv, att jag vill vara som dem. Jag vill vara som Drea, Henrik, Clara. Fuck, jag vill hellre vara vem som helst, förutom mig själv. Jag vill inspirera, jag vill betyda något. Jag vill inte bli en kändis, jag vill bli något.
Men jag är så dålig på sådant. Jag har varit dumsnäll och grå hela mitt liv, det är så svårt att ändra på. Jag vet liksom inte i vilken ände jag ska börja. Jag vet inte vad jag vill. Jag har inte ens en blogg som specialiserar sig på något. Det finns ingenting för någon att hämta här, som inte är intresserad i att veta vad jag tänker.
Och nu skriker min unge, som inte har sovit en enda natt någonsin. Inte ens det är jag bra på. Mamma är inte mitt yrke.
Jag suger!
Fett!
Ibland är livet hårt. Ibland går det faktiskt inte som man tänkt sig. Så kommer det rosiga dagar med lycka, förälskelse och glädjetårar. Jag har haft många av dem. Just nu är jag inne i en lite svartare fas, som gör att jag tänker prioritera det som verkligen betyder något i detta liv. Just idag känns det bra att ta en blogg/facebook/messenger/telefon-paus från allt. Imorgon är en annan dag, men om jag inte syns på ett tag så vet någon i alla fall varför. Kära Emilbloggen prioriteras, för det är faktiskt inte för min del jag skriver, utan för min son.
Vem vet, jag kanske kommer tillbaka med tredubbel styrka.
Vi ses.
Det är lustigt hur ett litet beslut från en annan människa kan få en så utpumpad på energi. Jag har ingen lust att göra någonting över huvud taget. Jag vill inte fotografera någonting, jag vill inte äta någonting (även om jag gör det, annars blir det aj aj i magen), jag vill inte gå ut, jag vill inte sitta inne, jag vill inte sova, jag vill inte förbereda inför bröllop, tid hos terapeut eller bara för en promenad. Jag ska rycka upp mig snart, men just nu vill jag bara vara i ett sinneslöst tillstånd.Det finns inte så många lägenheter i Oslo att välja mellan, men ärligt talat så orkar jag inte sitta och leta just nu. Jag borde göra något, men jag har inte energi nog att resa på mig.
Gråta hade varit ett alternativ, men det orkar jag inte.
Helgen har flutit förbi obemärkt. Jag minns inte vad vi har gjort, i så fall måste jag koncentrera mig. Jo, vi var i Sverige och handlade. Gick promenader. Städade. Åt. Sov.
Jag hatar söndagar. De är endast bra på ett sätt. Då är det inte lång till kvar till mammaträffen, då jag får träffa mammorna till de barn som är i samma ålder som min son.
Annars gillar jag inte söndagar alls, just för att det är slutet på en vecka, och det är fem hela dagar kvar tills jag kan slappna av igen.
Jag går och lägger mig, så slipper jag sitta här och dela luft med min ångest som hänger över min axel och ser mig skriva.
