Vintersport

Jag bor i Norge. Det har jag gjort i snart sju år. Ännu har jag inte anammat allt av vad det innebär att vara norrman. Jag har knappt förstått att det är VM här i Oslo, men när alla norrmän på jobbet började klaga på att TV:n inte hade några signaler och att det började bli bråttom, så insåg jag att jag är mindre intresserad än vad jag först trodde.
Igår, när detta spektakel äntligen började så stod folk som förstenade framför apparaten, de kunde knappt jobba, och mina fina kollegor är arbetsamma människor som inte drar sig för att lägga i en högre växel.
Jag tittade lite smått, men återgick snabbt till mitt arbete. Jag är nog den person som är mest ointresserad av vintersport av alla här i Norden, och då fick jag alltid se på backhoppning varje gång jag var hemma hos morfar.
Nej, vintersport, eller sport på TV överhuvudtaget är inte min kopp te. Heller inte det som fotografiet ovan föreställer. Cheesecake med röd gelè. Norrmännen älskar detta. Nåja, de flesta i alla fall.

21 oktober 2009

Så här sig vi ut för exakt ett år sedan. Då hade vi precis flyttat in i lägenheten i Oslo och sonen slutade amma strax efter. Två små tänder hade han, nu är käften full med sylvassa gaddar som gärna bits. Jag hade blond page, nu är jag en naturlig rufs med pannlugg. Då var jag mammaledig, idag har jag fast jobb. Annars är nog det mesta sig likt, plus tio kilo. Sängen står dock i vardagsrummet för att sonen ska kunna sova bättre - vilket han dock inte gör.

Tänk vad tiden går fort, även när man har sömnbrist.
Jag har beställt en almanacka så jag kan njuta av varje dag. För livet är värt att njutas, när man har sådana vackra barn att se efter och pussa på när de är dundersjuka.

Fac ut vivas.

Hurts till Oslo nu!

View all hurts tour dates

Jag lägger in denna widget på sidan av bloggen så alla kan rösta. :)

Le bonheur est le soleil et la photographie

Min vackra svägerska kastade sig in i sin bil och körde till Oslo för en fotografering, lite mat och en öl eller två för några dagar sedan. Det var perfekt timing då solen gick i moln och det fantastiska fotovädret kom fram som på beställning.
Jag har fortfarande ingen reflexskärm och använder endast ett vanligt 18-55mm objektiv som inte är ideellt att använda till porträttfotografering, men ivern och glädjen finns där, och då tager man det man haver.
Mer! Mer!

Maskros

Vita syrener är så vackra!

Ingen fredag utan fylla

När jag kom hem från jobbet i fredags, så väntade denna dam på mig. Hon var barnvakt åt min son då sambo var tvungen att jobba han också. Allt gick som smort, sonen var trevlig och snäll. Svägerskan skulle på date, men då daten var tvungen att lämna återbud så bestämde vi oss för att gå på Jekylls, vilket var meningen förra gången vi var tillsammans med lite alkohol. Sagt och gjort. I samma sekund som vi kliver in genom dörren så hugger en kollega tag i min svägerska, och vi blir bjudna till deras bord. För att göra en ointressant lång historia kort, så hade vi supetrevligt. Jag blev bjuden på drinken Fjällbäck, som var otroligt god, med tanke på att jag inte tycker om Aquavit. Vi dansade hela kvällen tillsammans med sällskapet som bjöd oss till bordet, och blev bjudna på två efterfester. En hemma hos en kollega, och en annan hos en av herrarna i sällskapet. Det känns bra att vara "populär".
Innan vi tog taxi hem så bevittnade vi ett bråk mellan två fulla norrmän som inte ville annat än att puckla på varandra. De drog med sig en kille i rullstol på köpet och jag sprang och larmade en vakt som inte verkade förstå allvaret i situationen. De slogs så det flög sidospeglar på bilar, och vakten larmade polisen med ett oansvarligt lugn.
Men det gick nog bra.
Nu väntar jag med spänning på om jag får fortsätta på det fantastiska jobbet. På måndag smäller det. Om jag får ett positivt svar så ska jag bjuda alla som läser detta på en öl, eller en kanelbulle om så vill. Det är ditt val.

Jag måste också få förklara mig, varför jag valde just den titeln på detta blogginlägg. Om man läser några meddelanden längre ner, så verkar det som om jag bara går ut och festar hela tiden. Jag får påminna er om att jag var gravid i nio månader (vilket de flesta kvinnor är) och drack inte en droppe alkohol förrän tre månader tillbaka. Jag måste erkänna att det kanske blivit en öl/ett glas vin/en sliskig drink under helgen, även om det inte varit fest, men det är ju så förbaskat trevligt med ett glas vin och trevligt sällskap. Det är också förbaskat trevligt att äntligen få tänka liiite på sig själv för ett par timmar, och släppa alla orosmoln och funderingar kring mitt första och enda barn. Jag är förstagångsmor och har hjärnan på högvarv hela tiden.
Så på helgerna så tar jag mig ett glas vin, eller badar fotbad medan sambon tar en öl eller två. Eller jobbar, som han gör denna helg. Det måste ju finnas flera mödrar som glider på fest ibland, för att få en smak vad det som en gång var. Dessutom så händer det inte ett förbaskat dugg i veckorna, vilket gör att min blogg gapar tom.

Snöprinsessa

Igår fick jag äntligen användning för kameran igen. Svägerska kom till huvudstaden och ställde frivilligt upp på att låta sig fotograferas. Hon är så snäll.
Det var väldigt roligt att fotografera i snö. Tyvärr var det lite sent på dagen så bilderna blev yttepyttelite mörka, men jag har försökt fixat till det.
Vad tycks om bilderna? Jag tycker inte att det stör med träden och bilarna som en del av bakgrunden, men det kanske är en smaksak.
Min favoritbild är nummer två. Jag gillar att hon har massa vit snö på den svarta mössan, och även om hon inte ser in i kameran så är det en otrolig bild på henne.
Ge mig mer! Nu behöver jag fler personer, tror jag. Svägerskan börjar få slut på poser.

Oh snap!

Förra helgen hade jag äran att få vara med på födelsedagsfest. Det var första gången jag skulle vara från min son under en hel kväll. Det var även första gången på två år som jag skulle dricka alkohol. Visst, jag har tagit en klunk eller två av vin och öl, men alltid suttit nervös dagen efter och undrat hur full min son blir.
Det var förfest först, som det brukar vara. Jag ringde nog bara tre gånger för att höra hur det gick. Min sambo var helcool. Sedan gick vi på en pub och drack Captain Morgan och Cola, och då började nerverna slappna av. Jag sjöng och sittdansade och tog ett par snapshots med kompaktkameran.
Tyvärr är det så att jag är vänner med alltför snygga tjejer. Varenda bild jag är med på ser jag ut som en total loser. Det gör ju inte saken bättre för att damen längst till vänster är sminkös, och är vän med en frisör som fixade hennes hår på förfesten. Hon i mitten ser ut som en modell varje dag. Lyckost.
Men jag är så glad att jag fick vara med och frigöra lite spänningar, även om det inte räcker med en flaska vin eller en utekväll. Jag har kommit ett steg längre fram på vägen, och ser fram emot nästa kväll på dansgolvet.
Kvällens uttryck: Slappa da bass (från I love you man), och oh snap (eller oh no you didn´t med ett finger vevandes i luften).
<3

Say mamma

Snart är det dags för mammaträff med dessa härliga tjejer. Det blir min sista mammaträff här i Moss, men jag har planer om att komma en gång i månaden för att hälsa på dem. Så kanske dem kan komma till Oslo någon gång och hälsa på mig. Det finns nog mycket att göra i Oslo för barn, om det nu är aktiviteter man är ute efter.
Det är lite bitterljuvt att flytta. När jag kom hem från BB med min son så var denna lägenhet en fristad för mig, ett skydd som skyddade mig från allt ont. Nu ska vi flytta och jag måste lära mig att jag fortfarande är trygg, även om det inte är samma byggnad. Det är faktiskt den svåraste flytt jag varit med om, psykiskt. Jag har flyttat så många gånger, och bara tyckt att det är roligt med nytt.
Variatio delectat - ombyte förnöjer.
Men denna gång ska det egentligen bara bli läskigt.

På riktigt

Idag var vi i Oslo och skrev kontrakt på lägenheten på Torshov. Vi betalade depositionen på 27 000 kr också. Det var stressigt i slutet då bankerna inte riktigt ville samarbeta, men till slut hade allt gått enligt planerna.
Vi gick genom parken som ligger bredvid lägenheten. Jag fick syn på en lustig gunga, som jag hoppade upp på. Det var skönt att få släppa loss lite, efter massa stress och grubblande. Min son satt och såg på mig, medan jag släppte lös mitt inre barn.
Nu när det börjar närma sig natt, så sätter hjärnan igång igen. Jag kan inte sluta analysera, tänka och grubbla, fantisera och dagdrömma. Jag blir inspirerad av andra människor jag ser på gatan, av filmer jag ser och av musik jag hör. Med hjälp av den inspirationen lagar jag mig en ny framtid. Som alltid går i kras, för att jag är samma person som jag alltid varit.

En förlorare.

Flyttfirma

Nu har vi äntligen fått en lägenhet. Vi flyttar nu till Torshov, bredvid en jättestor park som vi kan spendera somrarna i. Jag hoppas att vi kan bo där så länge jag har tänkt att studera, och att vi sedan kan flytta till Sverige igen. Men vi får se vad framtiden har att erbjuda.
Då är det dags att börja flyttpacka igen. Jag börjar bli ganska duktig på det nu, så många gånger som vi har flyttat. Att packa ner ett helt rum kan ta några timmar, om jag får arbeta i fred.
Nu tar det lite längre tid, med en son som hänger runt mina ben och inte vill sova.

Så, nu är det kaos här hemma. Vi behöver all hjälp vi kan få.

L day (L som i lägenhet)

Jag kan inte låta bli att gå och "inreda" lägenheten på St. Hanshaugen i huvudet. I det rummet kan vi ha datorn, och dammsugaren får också plats där, så slipper alla se den när man kommer innan för dörren. Jag resonerar med mig själv, och min son tror nog att jag har blivit galen, som pratar med mig själv, och inte med honom.
Idag är dagen D. Jag måste erkänna att jag drömmer om att de ska ringa och säga att vi får den. På något konstigt vis så tror jag att vi faktiskt får den bara för att jag går runt och är så himla nervös. Det som kommer att hända då är att jag blir kaxig och tror på mig själv för mycket, och när de då ringer och förklarar att vi inte kan få den, så kommer jag bryta ihop och må dåligt många dagar. Jag kommer tro att det hela är mitt fel och att jag inte skulle tänkt så mycket på lägenheten, för man blir ju alltid besviken ändå.

Nåväl. Flyttar vi till Oslo så kommer jag faktiskt sakna Moss. Som bilden ovan visar, så är det faktiskt en fin stad. Den har många stränder och är en av de soligaste städerna i hela Norge. Det finns många pizzerior, en stor biograf och många små inredningsbutiker.
Jag kommer såklart sakna mammaträffarna, de är ju mina enda vänner här i Norge som verkligen är mina egna. Alla andra vänner känner jag ju genom min sambo, och även om de är mina vänner lika mycket som hans, så har jag ju inte gjort mig förtjänt av dem. De har bara fallit i mitt knä, så att säga.

Nej, nu ska jag ordna lite inför mammaträffen som ska hållas här hemma hos mig.
Skoj skoj. Söndagar är inte lika tråkiga längre.

Bön hjälper inte

Jag kunde sova igår, det gick ganska fort att somna med tanke på allt som flög runt i huvudet. Men jag vet inte om jag kommer kunna sova idag.
Min sambo ringde till uthyraren av lägenheten, som för övrigt tydligen var jättesur, och hon sade att det var jättelång kö på de lägenheterna men att vi kunde skicka ett mail till henne med lite information om oss och vilken lägenhet vi ville ha.
Jag sjönk långt ner i avgrunden. Det finns inte en chans i helvete att vi kan få en sådan bra lägenhet till det priset och med det läget. Inte om vi letar i hundra år till.
Så jag skrev ett mail. Vi får se var det bär hän. Detta är ingen sak jag kan jobba mig till, kämpa för. Det krävs inget jävlar anamma för detta. Det är bara tur som gäller. Och en sur tant som bestämmer vår framtid.

Jag har lust att vara lika ledsen som min son är på bilden ovan.

Snälla Gud, eller tomten med för den delen?

Detta är min utsikt nuförtiden. Jag gör inte så mycket mer än att ligga på golvet med min son och krypa runt med honom.
Vi har varit och sett på lägenheter i Oslo idag. En låg på Kværner, det vill säga ganska långt från staden, med endast buss som transportmedel in i smeten. Snedtak i vardagsrummet, så man inte kan ha höga möbler där. Den andra låg på St. Hanshaugen, och är så centralt att man nästan bor granne med kungen. Nu överdriver jag, men jag ser inget fel i den lägenheten över huvud taget. Den är mer central, billigare och större. Hur kan den vara fel?
Lägenheten ligger inte ute till allmänheten heller, så vi ska ringa på den imorgon, och jag ber nästan till Gud att vi får den. Det skulle knyta upp många knutar i min mage. Vi behöver inte bil, så då blir det mer pengar över av lönen.

Det kommer att bli svårt att somna inatt.

Svenskpolack

Aftonbladet skriver om att svenskar reser till Norge för att jobba tills de stupar. De norska företagen anställer hellre svenskar än norrmän, eftersom vi arbetar hårdare. Detta delvis på grund av arbetslösheten i Sverige.
Men... så har det ju alltid varit. Jag flyttade innan finanskrisen, och vet om många svenskar som flyttade till Norge innan pengarna tog slut.
Hursomhelst, det som Aftonbladet skriver om stämmer faktiskt. När jag jobbade på Manpower i Oslo så var det väldigt många svenskar där, och personalen sade faktiskt att de hellre valde svenskar, eftersom vi var där för att arbeta, inte för att skaffa familj och åka på semester.
Nu sitter jag här med barn och hus och bil, och snyltar av staten, eftersom jag var sjukskriven ett tag och nu är mammaledig. Har jag blivit norrman nu? Är det dags för mig att sluta arbeta och ligga på latsidan som alla norrbaggar?
Isåfall ska jag köpa mig en båt. Och en stor pool att fylla med isbitar och Champagneflaskor, när jag semestrar i Smögen.

Jag kan iallafall fortfarande vara ironisk som en svensk. :)

Översättning

Jag har suttit och översatt min blogg till olika språk; norska, engelska, spanska, franska och italienska. Det är riktigt roligt, även om det inte blir flyt i språket. Det verkar heller inte som om översättaren kan översätta ordet kiropraktor. Inte på något språk. Det kan väl inte heta kiropraktor på alla de språken?
Sen kanske jag inte skriver helt grammatiskt korrekt, och att det därför ser ut som en femårings verk.

Hursomhelst, roligt har jag haft. Ska nog översätta detta inlägg också, så jag har något att fnittra åt.

Gällande flytten, så blir den inte av på några år verkar det som. Finanskrisen i Sverige har påverkat arbetsmarknaden så mycket, att det är omöjligt att finna jobb. Det visste jag från början, men jag trodde allvarligt talat att det inte var så svårt.
Så vi funderar på att flytta till Oslo. Där kan min sambo få nytt jobb, jag kan gå en utbildning på några år, och när jag är färdig, så kanske det har bättrat sig i Sverige och vi kan flytta tillbaka igen. De utbildningarna jag tittade lite snabbt på och föll för var fotojournalistik, eller arkivarie. Två helt olika jobb, men lika spännande. Fast fotojournalistiken var lite mer spännande. Jag tror dock att det är svårt att komma in där, man ska ha med sig prover för att få en plats. Dessutom tror jag att man måste ha ett öga för fotografering innan man hoppar på något liknande. En vän till mig sade att man inte alls ska kunna någonting innan man börjat, det är ju meningen att man ska lära sig när man går utbildningen. Jag vet inte vad jag ska tro.

Suck.

Bussvett alldeles gratis

Jag känner mig inspirerad av bloginlägget som Shadow skrev för inte så länge sedan. Jag kanske ska bli snällare mot mina fellow bussmän. Ge dem små presenter och säga godmorgon varje dag.
Har tänkt på det varje morgon när jag kliver på bussen och klämmer mig in bland alla norrbaggar. Om jag någonsin ska ge bort något till någon stammis i bussen så behöver jag nog ge dem en bok om lite bussvett först. Ingen i bussen har gjort sig förtjänt av en present från mig. För det första så är det en brud som inte verkar ha något folkvett alls. Hon kommer nästan alltid sist till bussen, men på något konstigt sätt så kommer hon alltid först in. Stackars gamla tanter som får stå upp och försöka hålla i sig i de gula stängerna när hon måste sätta sin feta rumpa på en av stolarna. Idag kollade jag lite extra på henne när bussen kom. Hon bokstavligen trängde sig före för att komma först in i bussen.
Hon får i alla fall ingenting av mig.
Kontentan är: träng dig inte före i kön, så kanske jag dyker upp med en påse Ahlgrens Bilar en vacker dag.

Farbror Kalle

Igår var jag tillsammans med min svägerska på Onkel Donald. H hade fått tips på ett bra uteställe där man kunde dricka, dansa och träffa fina pojkar/män. Det var ett lättillgängligt diskotek med mycket folk. Vi bestämde oss för att gå.

Först så hittade vi inte stället, utan fick gå och fråga en vakt på ett annat ställe som låg i närheten av Onkel Donald. Då vi fick beskedet att det var klubben bredvid dem var det bara att ställa sig i den timmeslånga kön för att få en chans att komma in. Ett tiotal människor trängde sig före genom att "diskret" slinka sig förbi oss. Jag ropade åt dem att de skulle sluta snika sig i kön, petade på dem för att få uppmärksamhet och då blev de helt plötsligt både döva, utan känsel och blinda. Jag hatar folk utan skrupler!

Väl inne tog vi oss varsin tequila. Synd var bara att det tog en halvtimme innan vi fick beställa av den dumme bartendern. Han lät alla snygga tjejer gå före oss glasögonormar och H fick stå ut med en full kleptoman vid sin sida. Han snodde allt från essensflaskor till glas och sugrör från bardisken. Sedan försökte han hångla ur H, men gav upp när hon ignorerat honom lika bra som köidioterna gjort mot oss.

Sedan dansade vi en stund, men jag gav upp när en alltför full brud viftat med armarna en gång för mycket in i mig. Dessutom luktade det löksvett. Vi gick och satte oss vid några bord långt bort från musiken för att kunna prata lite.

Då dyker det upp två fulla karlar vid vår sida, varav en bodde i Helsingfors och hade fru. Den andre bjöd mig på öl och spottade mig i ansiktet när han pratade. Turligt nog var jag då ganska onykter att jag bara torkade bort salivet och fortsatte låtsas lyssna på honom. Vi svepte en flaska vin som de bjudit oss på, gick på toaletten och sedan ut från Onkel Donald. Klockan var ju ändå tre.

Burger King, missade bussen, hittade taxi efter två timmar, galen taxichaufför som körde mot rött, sambo hemma med sina bögkompisar (skoj), sova. Det var min kväll i Oslo.

Avkastade strumpbyxor på tjejtoaletten.

Oslo by night

Idag är jag sådär skönt smått bakfull. Lagom trött och sugen på fet och salt mat. Jag hade en överraskande trevlig och rolig kväll igår. Min sambo skulle jobba så jag hade bestämt mig för att bara vara hemma och pyssla. När jag som bäst satt och såg nyinköpta Corpse Bride så ringde min "svåger" som skulle hämta sin fru i Oslo några timmar senare, så han undrade om han kunde få komma upp och vänta hos mig. Eftersom jag har varit så duktig att städa och diska den senaste veckan så tog jag emot honom med öppna armar. Det var ju så fint hemma hos mig och ingen har ju sett hur rent det verkligen är.

Han kommenterade faktiskt att det var mysigt hos mig, och berättade sedan att hans fru, min sambos syster skulle ut med sina väninnor på lördagskvällen. Jag frågade om jag också fick följa med, och det fick jag absolut.

Sagt och gjort. Jag och H gick till Scandic hotel för att möta upp de andra flickorna, två svenskar, en svorsk och en dansk. Vi promenerade till en libanesisk restaurang vid namn Al Chouf där de hade reserverat ett bord åt oss. Ingen av oss hade varit där, så vi beställde Meza special, som var tio smårätter. Det var bland annat hoummus, sötsur kyckling, inbakad fetaost i piroger och självklart tzatsiki. Det var som tapas, spanskgrekisk influerad mat. Och det var såå gott! Tyvärr var varje portion bara en munfull, och två av damerna var gravida, så det blev inte så mycket mat till alla. Men gott var det.

Mitt i maten stängde personalen av musiken och fram kom en magdansös. Hon dansade för oss tre gånger. Tyvärr hade jag den allra sämsta platsen av alla, så när hon kom bort till vårt bord så slet hon upp mig till dans. Jag fick sådeles dansa magdans inför hela restaurangen. Som tur var så hade jag fått i mig ett glas rödvin, så det var inte hela världen.

Resten av kvällen spenderade vi på hotellets bar, där vi drack mer vin och drinkar. Alla hade verkligen jätteroligt, vi skrattade och fick otroligt bra service av personalen som satte på discomusik ifall vi ville dansa.

Nu vill jag bara att mina vänner också ska komma hit så vi kan göra Oslo osäkert vi också. Hint hint.

Dinero

Klev av bussen på Brugata och fick en vårkänsla så stark att jag bara log hela vägen till H&M. Köpte strumpor med veckans alla dagar på till min älskling och ett par supersnygga kalsonger. Gick till det jättestora Vero Moda på Carl Johan och snurrade runt i nån timme. Jag hittade massa snyggt på stativena men ingenting passade mig riktigt. Inte ens den prickiga röda klänningen som jag så gärna ville ha i min garderob. Jag får face the facts, 10 kilo väck innan jag provar snygga kläder igen. Hittade dock en BH som fick mina tuttar att se ut som en storlek större, men precis då när jag funderade på att ställa mig i kön och betala så ringde min älskade och sade att jag nog inte skulle shoppa upp alla pengar då vi fått en stor räkning från elbolaget. 1700 kr för en månad. Det måste vara nåt fel. Vi bor på 38 kvadrat och behöver inte betala för värmen. Antingen är det fel summa och vi får en mindre summa på räkningen eller så slänger jag ut det förbannade kylskåpet som jag misstänker drar extra mycket ström.
Iallafall, jag drog med mig hem lite skönhetsprodukter hem. Jag ska försöka bli lite medveten om hur jag ser ut, alla kassörskor i Norge är ju så söta (fast hur otrevliga som helst). Så om jag är både söt och trevlig så kanske jag kan få det där jobbet på Åhlens som jag så gärna vill ha.

Citat of the day: De unga försöker tänka. De medelålders hinner inte tänka. De äldre vet inte vad de skall tänka. - Eric S. Alexandersson

Köpte Antony and the Johnsons - I am a bird now. Måste lyssna nu, har inte tid för annat. (Fast jag skriver nog ett till ointressant, tråkigt och helt värdelöst inlägg till.)

Dumma mig

Nu gör jag det igen. Håller på att förlora en vän. Först E, nu M. Är jag verkligen en sådan människa som inte kan hålla i mina vänner om vi inte hållit ihop sedan jag var 6 år gammal? Jag förtjänar verkligen inte mina vänner, om jag är så hemsk och elak som jag tror mig vara när jag ser in i deras ögon. Visserligen har jag ett taskigt minne, men jag kan inte komma på en enda gång när någon vän sagt till mig 'Karolina, du är en sån jävla bra vän, du ställer upp för mig och du är den bästa vän en tjej/kille som jag kan ha!'.
Dessutom, istället för att ta tag i saker och jobba mig upp i mina vänners ögon så försvinner jag och väntar tills stormen är över. Jag klandrar mig själv tills jag har ett stort sår i magen.

Förlåt.

Mina systrar sov här i natt. I går var vi och shoppade tillsammans med mor och åt på bredbar. Sedan gick vi hem till mig och gjorde blåbärspaj och såg lite på TV. I dag gick vi och spelade biljard (jag sög verkligen), gick till bara vara och drack deras varma choklad och färskpressade juice. Sedan åkte de hem.
Det är så synd att jag flyttade hemifrån när de började växa upp och bli individer. Nu känns det som om jag inte känner dem tillräckligt. När jag var liten ville jag ha en storesyster eller storebror att kunna prata med. Nu får jag fråga dem hur det går i skolan och prata mest själv. Det ska ju vara dem som ringer till mig och gråter för att deras pojkvänner gjort slut och vilja komma till mig och ha mysiga kvällar. För de är underbara varelser. De är allt jag har, det allra bästa jag har.

Jag flyttar snart. Det ska bli spännande att bo i världens dyraste stad, har lite fjärilar i magen. Men jag har också ont i magen för att jag lämnar allt och alla här. Lite 50 50. Får försöka att inte ge upp. Kom och hälsa på. Det vore väldigt fint.

Angående det som hände i lördags... Jag får fortfarande inte ur honom något mer än frasen "jag vet inte varför jag gjorde det" så jag har väl så att säga gett upp. Tyvärr. Vet inte hur jag ska konfrontera honom. Kan behöva hjälp med det också.

Ledsen.