Dessutom, istället för att ta tag i saker och jobba mig upp i mina vänners ögon så försvinner jag och väntar tills stormen är över. Jag klandrar mig själv tills jag har ett stort sår i magen.
Förlåt.
Mina systrar sov här i natt. I går var vi och shoppade tillsammans med mor och åt på bredbar. Sedan gick vi hem till mig och gjorde blåbärspaj och såg lite på TV. I dag gick vi och spelade biljard (jag sög verkligen), gick till bara vara och drack deras varma choklad och färskpressade juice. Sedan åkte de hem.
Det är så synd att jag flyttade hemifrån när de började växa upp och bli individer. Nu känns det som om jag inte känner dem tillräckligt. När jag var liten ville jag ha en storesyster eller storebror att kunna prata med. Nu får jag fråga dem hur det går i skolan och prata mest själv. Det ska ju vara dem som ringer till mig och gråter för att deras pojkvänner gjort slut och vilja komma till mig och ha mysiga kvällar. För de är underbara varelser. De är allt jag har, det allra bästa jag har.
Jag flyttar snart. Det ska bli spännande att bo i världens dyraste stad, har lite fjärilar i magen. Men jag har också ont i magen för att jag lämnar allt och alla här. Lite 50 50. Får försöka att inte ge upp. Kom och hälsa på. Det vore väldigt fint.
Angående det som hände i lördags... Jag får fortfarande inte ur honom något mer än frasen "jag vet inte varför jag gjorde det" så jag har väl så att säga gett upp. Tyvärr. Vet inte hur jag ska konfrontera honom. Kan behöva hjälp med det också.
Ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar