Tänk att en så liten varelse kan få en så arg, så glad, så ledsen och så lycklig. Jag har prioriterat min egen och min familjs hälsa istället för att blogga. Det tyckte jag var ett vuxet och klokt val. Men för att jag inte ska brista av inspiration så tillåter jag mig att fota och blogga. Det är väl också ganska vuxet av mig?
Idag har jag varit nära gråten kanske tusen gånger. Alla var det gånger efter att jag blev lämnad ensam hemma med min son när sambo skulle på mässa. Jag och sonen hade det fint och mysigt, så det var inte anledningen till att tårarna knackade på innanför ögonlocken.
Just nu är det för mig en gåta. Men jag antar att det har med att göra att jag aldrig kommer att bli friad till.Jag ber om ursäkt för alla inlägg med en käftsmäll till bild på mig, men just nu finns det inget annat att publicera.
Här kommer (i brist på annat) tre saker ni inte visste om mig:
1. Jag går alltid runt i samma kläder hela dagen. När jag kommer hem från jobbet så sätter jag alltså inte på mig mys-kläder, utan går runt och nöter på arbetskläderna ifall det skulle komma någon och ringa på, kanske ett modereportage (fast vad skulle de göra hemma hos mig?), nån kändis eller viktig person. Jag är alltid beredd, alltid redo att se normal ut.
2. Jag väjer alltid först på trottoaren för andra människor när det inte finns plats. Jag flänger och far som en svettig idiot för att alla ska kunna gå rakt fram. Detta är något som ligger inbyggt hos mig, jag gör det automatiskt. Men när jag går med barnvagn så plöjer jag. Då njuter jag inombords. Mig först!
3. Jag har ett jättebra luktsinne. Jag minns också dofter, och kan placera dem i barndomsminnen. Ibland är det jobbigt att känna alla dofter, det gör inte bara att jag framkallar ljuva minnen, jag får också känna dofter som luktar lite mindre bra. Men just nu har jag varit täppt i näsan i flera veckor, så nu går jag på gatan som vilken annan person som helst.Bilden är från helgens intag av äppelpaj hemma hos svärmor. Den var god den!
Imorgon åker jag till fjällen med jobbet, och kommer tillbaka på onsdag. Det betyder att jag ska sova två hela nätter utan min son bredvid mig. Det har jag aldrig gjort förut. Jag har varit borta från honom i ett dygn, men aldrig mer än det. Vi får se hur det går. Jag tvivlar inte på att min sambo och min son kommer ha två dagar fulla med skoj och mys, det är mina dagar jag tänker på. Hur ska det gå när jag inte får pussa mitt hjärtegull godnatt?
Fotografiet ovan visar hur otroligt chic jag var när jag bakade skogsbärspaj tidigare idag. Pajen blev jättegod, och jag fick nog kanske 300 dåliga bilder på mig själv, där jag stod och krystade i vardagsrummet. Detta är nog den enda där man inte ser antingen dubbelhakan, putmagen eller diverse daller. Att jag sedan ser väldigt märklig ut måste bero på att det är svårt att försöka vara lite småsnygg när det enda man tänker på är inställningarna på kameran.
Det är ganska självförtroende-dödande att publicera ett fotografi på min vackra syster för att sedan publicera ett fotografi på mig själv. Men eftersom jag lovat dyrt och hederligt att alltid ha ett fotografi med varje inlägg så får jag väl döda lite fröken K-ego då.
Jag har nu under kvällen suttit och surfat runt på fotobloggar för inspiration. Det verkar som om de flesta av dem tar sina egna porträtt, alltså självporträtt. De poserar friskt med vackra kläder och verkar som om de är både utbildade frisörer och makeup-artister vid sidan av sådär.
Jag äger ett stativ, jag fick det i julklapp förra året. Det har inte stått orört, men jag måste nog damma av det om jag ska använda det nu.
Saken är den att jag inte känner mig speciellt bekväm framför kameran. Jag vill så gärna ha vackra fotografier på mig själv, så som jag har på min son, mina systrar och min svägerska. Men när jag sätter kameran på stativet, så ser jag nästan ut som ett stativ. Jag blir stel och vet inte hur jag ska stå för att få fram mina bästa sidor. Dessutom har jag ingen fjärrkontroll, så fokus blir ibland, med jämna mellanrum, ofta, jämt... väldigt suddigt. (Måste införskaffas, efter reflexskärmen förstås.)
Tillsammans med sminkkursen vill jag också ha en fotokurs och en "hurmantarfinaochroligasjälvporträtt"-kurs.
Det är trevligt att få sminka sig lite efter sjukdomar. Jag är helt värdelös på att sminka mig, jag kan inte framhäva mina vackrare sidor eller dölja mina skavanker. Jag bara klafsar på det jag har i sminkväskan och hoppas på att ingen ska tro att jag verkligen tycker att jag är snygg.
Det enda jag egentligen gör på morgnarna är att ta på mig mascara. Det har jag gjort nästan varje dag sedan jag började med smink i sjunde klass. Då var jag 14 år gammal. För att vara ärlig så är det alltså 14 år sedan. Man skulle kunna tro att jag borde vara något av en expert på att lägga mascara, men varje gång jag har applicerat (oj, vilket tjusigt sminkord) färdigt så måste jag ta fram tops och ta bort allt som jag har målat utanför.
Det går åt mycket tops i detta hus. Så för att reducera mina tops-kostnader önskar jag mig en sminkkurs i födelsedagspresent.
Jag har upptäckt att det är hela sex (6) personer som prenumererar på min blogg via Bloglovin. Det är ju helt fantastiskt!Detta höjde mitt ego med hela 2 procent.
Sex personer i hela världen är måttligt intresserade av att veta vad jag skriver om, att de tar sig besväret att lägga till min blogg bland alla andra fina bloggar.
Men vem är ni, och gör jag ett tillräckligt bra jobb för att hålla er kvar som läsare?
Ibland har man tur.
Idag fick jag veta att jag vunnit en tävling hos Full fart med två barn, så snart kommer det fina saker hem till mig.
När jag surfade runt bland gratissaker såg jag på internet att det var en i Oslo som ville bli av med sin TV-bänk så han hade ställt ut den mitt i Oslo. Min sambo åkte och hämtade den, och nu har vi en jättefin TV-bänk att lägga alla våra DVD-filmer i.
När jag städade lite så hittade jag massor av gamla hemtentor och uppsatser från gymnasiet. Då hittade jag en uppsats som jag har efterlyst. Den vann jag nämligen ett pris med, men jag hittade den aldrig på internet.
Nu har jag läst den, och så himla bra var den inte. Men det var skoj att äntligen få läsa den igen.Så idag känner jag mig som Alexander Lukas, ni vet. Kalle Ankas tursamma kusin.
Fröken K är sjuk. Planerna för helgen gick rätt i dass, bokstavligt talat. Vi hörs när jag kan äta igen.
Jag lånar en lista av Anna Ritar, i brist på annat att göra.
Vad gjorde du 2010 som du aldrig gjort förr? Jag fotograferade ett sminkuppdrag och fick god thaimat som tack för hjälpen.
Höll du några av dina nyårslöften? Jag hade inga nyårslöften, för jag kan inte hålla dem.
Fick några av dina vänner barn? Nej.
Vilka länder besökte du? Sverige (bor i Norge).
Vad skulle du vilja ha 2011 som du saknade 2010? Semester, lite mer pengar att röra mig med och några vänner i min närvaro.
Vilket datum 2010 kommer du att minnas, och varför? 25 januari, för det var dagen jag började på mitt nuvarande jobb.
Vart tog det mesta av dina pengar vägen? Räkningar, räkningar, räkningar.
Vad var din största framgång 2010? Fast jobb.
Vad önskar du att du gjort mera av? Tränat, men det är inget nytt.
Vad önskar du att du gjort mindre av? Irriterat mig på dum dagmamma.
Största misstaget? Minns inget, har jag gjort något misstag så har jag förträngt det.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag har varit mycket sjuk, men bara vanliga sjukdomar.
Bästa köpet? Alla DVD-boxar som vi plöjt genom.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja, fast plats på dagis och fast jobb.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010? Maybelline i Hofteholder med Volbeat.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, tror jag.
Blev du kär i år? Ja, i min sambo. Igen.
Största musikaliska upptäckten? Hurts.
Vilka festivaler besökte du? Inga, har inte varit på festival på många år.
Vad gjorde du på din födelsedag? Spenderade förmiddagen på landet och eftermiddagen i varm bil på väg hem igen.
Bästa filmen? Inception
Hur skulle du beskriva din stil år? En klar förbättring på förra året, lite mer stil, och lite mer svart.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En semester hade suttit fint.
Favoritprogram på TV? Medium.
Något du önskade dig och fick? Jag ville sova hela nätter, det fick jag. Ibland.
Vem saknade du? Mina systrar och mina två stockholmsvänner.
En värdefull läxa du lärt dig i år? Om du har ont i halsen i mer än två veckor, gå till doktorn!
Idag har jag krattat löv medan sambo tog några bilder på mig och min son. Jag kan verkligen inte göra mig bra framför kameran, och speciellt inte när jag har på mig en fluffig jacka som får mig att se ut som en köttbulle med korvar till ben. Det blir lite fånigt och skrattretande när jag ser bilder på mig själv, som att höra sig själv på band eller se sig själv på film. Det är spännande, men bara jobbigt efteråt.
Men det var skönt att få komma ut i friska luften efter en dryg vecka i sjukdomens grepp.
Imorgon ska jag äntligen få jobba! Nu är det dags för säsong sex av Friends med min älskade.
Jag har drabbats av någonting som jag ofta drabbas av. Fullständig desperation av att göra vad som helst. Denna desperation kommer vanligtvis samtidigt som min knopp och kropp beordrar mig att det är dags att infinna sig i helgen och att slappna av långt ner i soffan. Dålig kombination.
Det som går igenom mitt huvud är alla bloggar jag läser, alla människor jag mött och möter samt min egen inspirationskrets, dvs familj och vänner. Jag önskar att jag kunde vara duktig på att göra någonting som kanske kan bli en framtida inkomstbringande hobby, inte nödvändigtvis enda inkomsten. Men om jag kunde göra någonting som gladde mig och andra och därmed tjäna några kronor till att göra ännu fler folk glada, så kanske min desperation skulle försvinna. Jag vill också ha tävlingar i min blogg. Jag har aldrig haft mer än sex kommentarer i samma inlägg. Jag vill dela något med allmänheten. Jag vill hjälpa. Jag vill visa och informera och bidra. Såsom alla andra bloggar jag läser gör.
Men denna blogg är det som jag tänkte på när jag startade den. Det ska vara en blogg där folk kan komma och läsa, för att sedan lämna datorn och känna sig en smula bättre.
"Jag är i alla fall smartare/bättre/smalare/roligare/mer intressant/rensligare/snällare/snyggare än fröken K."
Detta inlägg ska inte läsas om läsaren blir provocerad av fåniga egoistiska negativa tankar. Nu när jag avrått er så kan ni inte klaga. För det är nämligen jag som ska klaga i detta inlägg. Jag ska klaga så mycket på allt jag kan komma på, så att jag inte har något att klaga på längre. Jag behöver få ut alla elaka monster som tuggar sönder min kropp inifrån.
Så läs inte då!
Jag är trött på att vara så utseendefixerad. Man kan inte tro det, men jag tänker varje vaken sekund på hur jag ser ut och hur ful jag faktiskt är. Jag analyserar också andra hela tiden (det ni, det får ni tänka på nästa gång vi ses) och förundras över hur vackra de är. Varför är inte jag lika vacker? Det är ingen som vill fotografera mig, och vad kan det bero på? Jo, en sekund av fröken K är inget man vill spara på.
Jag är trött på att vara snäll. Enda anledingen till att jag är snäll är för att jag är för ful och fet för att vara elak. Jag vågar inte säga ifrån, för då kanske folk upptäcker hur grotesk fröken K är. Jag får aldrig ragg på krogen och det har inte med snällheten att göra, men det faller mer in på första punkten. Jag vill inte vara snäll. Jag vill inte gråta när jag ser gamla människor skaka, jag vill inte få ett sting i hjärtat när jag ser någon behandlas orättvist. Jag vill skita i det, och bry mig om mig själv! Sköt dig själv, och skit i andra.
Jag är trött på mina monsterarmar, mitt äckliga hår som jag aldrig får tid att klippa, jag hatar min forna rumpa som ser ut som två fläskiga apelsiner, varför är mina tuttar så små när jag är så tjock?
Jag är trött på att mina blommor dör.
Jag vill vara en bättre fotograf.
Min musiksmak suger, och det har den gjort hela mitt liv. Vid fester så tog folk med sig sin egen musik, för att min sög! Söööög!
Jag kan inte städa, jag kan inte träna, jag kan inte dansa eller sjunga. Jag kan ingenting, och jag kommer aldrig tillföra världen någonting!
Varför fiser jag inte parfym? Och varför ser jag inte så där mysig ut när jag vaknat?
Jag hatar mitt skratt. Min humor. Mina nysningar, mina hostningar, min lukt.
Jag har fått fast jobb, men inte fan kan jag njuta av det då jag är sjukriven för lite fjantig vertigo. Jag kan fan inte jobba för att det snurrar så mycket! Förtjänade inte jag det jobbet? Vad har jag gjort för att förtjäna denna kropp, denna inskrumpna hjärna och detta liv?
Det enda i mitt liv som jag är glad över är min son och min sambo, mina vänner (som alla är gudinnor och jag förtjänar dem inte) och min familj (som alla är smala och smarta - var är mina gener?)
Jag är inte frisk, men jag vill inte ha cancer heller. Fast det kanske jag borde när jag är så otacksam.
Jag vill skrika rätt ut att jag hatar! Bara rent hat.
Men jag har lov att klaga hur mycket jag vill, jag varnade dig för att läsa.
Mitt hemklickade smink kom idag. Äntligen! Jag upptäckte att det gick i mintgröna toner, och det ska ju tydligen vara inne nu, så jag har väl gjort helt rätt.
De tre lipglossen som ligger längst fram fick jag gratis när jag handlade över 100 NOK, och det var även gratis frakt i några dagar så jag passade verkligen på.
Jag har ju köpt smink förut och lagt ut på bloggen, och jag är verkligen nöjd med det jag köpte sist, även om det mesta är kvar idag. Dryga grejer det där.
Handla på e.l.f och du får massa bra erbjudanden och billigt men bra smink! De har nagellack som man bara vill köpa som lösgodis och äta upp.
Nu ska jag sitta och vara mintgrön i soffan, och drömma om nästa gång jag får beställa från internet.
Dagar då sonen är sjuk och vädret är alldeles för varmt för en feberunge så stannar vi inne och lusläser alla böcker (fast bara framsidan för det ska hela tiden bläddras tillbaka till omslaget), har picknick med glass på vardagsrumsgolvet och får mamma ett steg närmare psykhuset. Det lustiga är att sjukdomar alltid inträffar samtidigt som jag känner att detta blir en dag då jag egentligen skulle få behöva vara själv, och stirra in i en vägg i några timmar. Sjukdomen känner igen detta på lukten av tröstlös mor, och sätter genast fart. Detta var i alla fall vad som hände idag. Jag ville bara gå hemifrån och tänka på fotografering, målade naglar och ett glas vitt i solskenet som jag inte sett på länge. Då har plötsligt ungen 39 graders feber bara pang bom.
Jag kanske är alltför ärlig i mina tankar om att ha barnfria dagar, då det kan verka på mig som om jag ångrar att jag fick barn. Det är så fel det bara kan bli. I 28 dagar av 31 så är jag så lycklig att jag spricker lite mer för varje dag som går, och de resterande tre är mitt huvud funtat så att jag behöver få gå på toaletten själv och inte behöva oroa mig för mer än att jag ska slå stortån i stolen.
Tyvärr så vet jag inte när dessa dagar inträffar, men som sagt... de kommer alltid före en sjukdom.
För att råda bot på detta så har jag lovat mig själv att ta med matlåda på jobbet (eller inte äta alls, vore nog bättre för allt daller) och istället kasta pengarna på smink som jag billigt klickat hem på internet.
Shopping är lycka på svarta dagar. Det behövs lite färg!
Jag har sett på video efter video efter video på hur man lockar håret med hjälp av en plattång. Tänkte nämligen vara lite sommarfin i lördags då vi skulle på grillfest hos vänner.
Egentligen skulle jag har filmat mig när jag försökte locka håret, för det slutade med en hel del svordomar och en och en annan tår (ja, jag har PMS tror jag). Det var helt omöjligt för mig att få till en enda lock. Jag vred och vände på den förbannade plattången, men håret blev om möjligt ännu rakare. Det fungerade inte på mig, eller så har jag missuppfattat allt vad gäller dessa tre videor.
Jag är verkligen värdelös på att vara kvinna.Lockarna fick jag göra med min locktång som tar oändligt mycket längre tid. Och inte ens då blev det bra.
Det här med att slicka röv är något jag funderat över. Man kan göra det för att få vänner, pengar och arbete. Sedan måste man fortsätta slicka röv tills den människan kommer på att man inte är ärlig, utan bara är ute efter något. Då sitter man där med rövsmak i käften och luktar illa.
Fan, vad jag hatar folk som slickar röv. Det är aldrig någon som slickar min. De kanske borde prova och se att jag är precis som alla andra, vare sig jag är svensk/norsk eller kan vicka på öronen. Nästa gång ska jag tatuera in "jag är precis lika mycket värd som alla andra och ska respekterar och talas med" i pannan och "headbutta" alla som inte läser och gör som det står. För en tatuering är respekt, och det ska respekteras.
Livet känns så respektlöst. Jag förstår inte varför folk inte respekterar mig. Jag kräver respekt, men samlar ändå ihop mig i en dammig liten låda i något hörn efter första ignorerande blicken. Det är som lock för öronen, som skygglappar för ögonen och som tjock gröt i munnen.
Inte konstigt att ingen vill slicka min röv.
Under gårdagens träning fick jag en riktig aha-upplevelse. 50 minuter löpning gör något med en. Jag har länge undrat varför jag beter mig som jag gör. Varför jag har gråa och trista dagar då jag bara vill brista i gråt och vagga mig själv i ett hörn, men på utsidan verkar vara precis som vanligt tills jag kommer innanför dörren och då äntligen får sluta le. Varför jag beter mig som om jag vore 11 när jag i verkligheten är på väg mot de stora 30.
Jag kan analysera gårdagens samtal, förra årets konversation, ja saker som har hänt för flera årtionden sedan. Detta snurrar i mitt huvud konstant. Jag är rädd för att göra bort mig, så då släpper hjärnan taget när den hör min nervositet, och jag gör VERKLIGEN bort mig. Jag säger fel saker, flaxar mest runt och får alla att höja på ögonbrynen. Så anstränger jag mig för att vara professionell och sätter på mig en bister min. Strax är jag tillbaka med mitt flamsiga jag och när jag kommer hem så droppar det av ångest från hela min kropp. Den följer mig hela dagen, men eftersom jag tydligen måste agera utåt med mina positiva och negativa känslor inför kollegor så ligger den bara som en klump i magen och kommer så upp som svarta moln framför sambo och barn.
Det är som om jag inte får säga eller göra det jag kanske vill så gör det ont i kroppen och jag exploderar i ett hav av ord, nervösa skratt och vibreringar.
Jag vill ju så gärna vara en av dem. De som är svala och sköna.Men det dröjer inte länge innan min vackra son tar ner mig på jorden igen.
Något som gnager är när man lyckas nå sin målvikt och inte vet om att man faktiskt är så "smal" som man vill vara. Vid 65 kilo (som är idealiskt för mig) så var min hjärna bantad till tusen så jag förstod inte att jag såg ok ut.
Nu. Fjortonhundratusen kilo mer så bannar jag mig själv att jag inte tog fler kort på mig själv för inspiration till de pålagda kilon jag latat mig till.
Men det mesta frustrerande är att jag inte lyckats hålla vikten. Jag tror nämligen att om man är smal så är man automatiskt lyckad. Alla vill vara ens vän och man inte bara luktar gott, man är bra i sängen och bra på att sjunga också.
Efter en vecka i total koma är det nu dags igen för träning. Jag förvånas av mina tankar då jag bara drömmer om att kunna springa mig bort på löpbandet.
Men kläderna sitter inte, självförtroendet är inte ens en tillfällig gäst i mitt liv.
Kent gör mig melankolisk och deprimerad. Varför lyssnar jag ens?
För några veckor sedan såg jag en film som jag sett många gånger tidigare. Den har fått dålig kritik från både lekmänn och andra, men jag gillar att se den om och om igen då det ger mig en varm och god känsla i magen. Och är det inte en sådan känsla man ska få av en romantisk komedi från Hollywood så vet jag inte hur jag ska känna.
Anyhow. Många filmer, ja de flesta, ger mig en annan känsla också. Det är nog alldeles för svårt att förklara, men om någon känner igen sig i den känslan så säg ifrån. Då är vi två!
Denna film ger mig ett driv att inhandla ljusa stora möbler (såsom det är inrett i damens hem), jag vill ha skira rosor och vackra pastellfärgade kläder som ser svala och romantiska ut. Jag får inspiration av (nästan) alla filmer, och sitter kvar med en rastlöshet som lägger sig ganska snabbt, så länge jag inte ser filmen snart igen. Jag vill så otroligt mycket, att det inte får plats i min lilla hjärna eller i min agenda som aldrig kan ta emot nya saker. Ekonomin tillåter inte ens ett BH-köp så jag kan ju glömma shopping. När jag då inser (vilket jag gör varje gång) att jag inte kan få det perfekta hemmet/de perfekta kläderna/personligheten/rösten/kroppen/stämplar i passet så blir jag på dåligt humör och vill helst bara tjura. Jag vänder mig inåt och ser bara fel med allt som jag ville förbättra. Detta leder till att jag aldrig kommer att slutföra en dröm, då jag tror att jag är allt för dålig till vad det nu än må vara som ska göras.
Självförtroendet behöver en boost, och när jag inte ens får komplimanger på jobbet då jag går i mina finaste kläder och har sminkat mig till knäskålarna, då vet jag inte var jag ska hämta den positiva energin från.
Fröken K är väl medveten om att folk har annat att göra än att kommentera min klädstil, fast det verkar som om alla vill fråga om jag är gravid igen. Hm.
Kontentan av detta skitpratet är: se denna film om du vill vara varm och inte behöva tänka så mycket.
