fredag 29 januari 2010

No money mo' problem


Där var arbetsvecka nummer ett förbi. Swoosh sade det, och jag sitter nu här, fredagkvällstrött som en gnu med grus i ögonen. Det är en helt annan trötthet som smyger sig på under kvällarna. Jag är inte van att sitta drygt sju timmar framför en dataskärm och koncentrera mig till det yttersta för att fakturor och följebrev ska komma till rätt kund. Jag är inte van att åka buss ensam på morgnarna. Jag är inte van att gå på toaletten själv. Det är en lyx jag lätt kan vänja mig vid, men vet att det bara håller tills jag kommer hem, sedan måste jag tänka på mig själv i andra hand igen.
Jag hade sett fram emot löningsdag, för då brukar vi betala massa räkningar som bara legat och skräpat i en hög, men eftersom NAV inte klarar av att betala ut den summan dem ska den dagen det ska ut, så blir det gråt på bussen och sparkar i snöhögarna. Jag är evinnerligt trött på att aldrig ha tillräckligt med pengar. Om något extra måste köpas så blir det ännu mer minus i kassan. Jag kunde inte undvara att handla lite nya kläder till jobbet, för om jag inte hade gjort det, så hade jag varit tvungen att springa runt i t-shirts och gamla noppriga, trasiga tröjor på det nya jobbet, och jag tror inte det hade uppskattats. Det var en väl använd investering som många kanske tycker var onödig.
Idag hatade jag folk som satt på restaurang och glufsade i sig mat de inte behövt lagat, och heller inte behövt diska tallrikarna, medan jag använde min krona som jag hittade på trottoaren för att betala bussbiljetten så att jag kunde komma hem utan att behöva gå en mil. Jag svor åt alla de som hade överfulla matkassar, medan jag och sambo stod och räknade ut hur mycket pasta och blomkål vi kan köpa för 30 kr. Sedan svor jag åt mig själv, för att jag inte kan förstå hur viktigt det är att ha en fast inkomst. Jag tar hela tiden fel val i livet och därmed får alla runt mig straffas för det. Jag förstår inte att jag inte lär mig. Ska jag behöva bli utkastad på gatan för att äntligen förstå?
Som jag hörde på tv en kväll: "Pushing thirty and still being broke is not sexy".

söndag 24 januari 2010

Osynlig vän


Jag måste medge att jag är nervös nu. Imorgon är första arbetsdagen på drygt ett år. Jag är inte van att socialisera mig så länge, och med helt okända folk. Jag är livrädd att jag ska vakna och ha försovit mig (vilket jag faktiskt sällan gör, men ändå) så att jag inte hinner duscha och måste komma skitig på jobb.
Troligtvis så kommer dagen flyta på bättre än jag trott, och när jag kommer hem till min son så kommer jag pusta ut och tänka att det inte var så farligt som det först verkade.
Men jag måste vara nervös, annars får jag straff för att vara för självsäker, och det vill jag inte.
Jag får hoppa i säng innan klockan blir alltför mycket så jag är vaken imorgon, det är mycket som ska in i min skrumpna hjärna. Gör jag ett makalöst jobb så kanske jag får stanna längre, och då ska jag presentera mig som den lyckligaste kvinnan på planeten Tellus.

Kan inte läsa


Jag tror att jag måste öva på posering framför kameran lite. Är inte van att bli fotograferad, och när jag väl blir det så ska jag hela tiden skoja till det. Bättre att se ful ut på bild när det är meningen, än att vara ful på bild.
Period!
Här lyssnar vi på Poker Face av Lady Ga Ga, och den långe fotografen tog ett kort på oss tre damer, som skulle visa sitt allra bästa pokeransikte. Trodde jag.
Nåja, jag kunde ha förstört det på många andra sätt också.
Ser ni mig se ut så här, så döljer jag något.

fredag 22 januari 2010

Snöprinsessa


Igår fick jag äntligen användning för kameran igen. Svägerska kom till huvudstaden och ställde frivilligt upp på att låta sig fotograferas. Hon är så snäll.
Det var väldigt roligt att fotografera i snö. Tyvärr var det lite sent på dagen så bilderna blev yttepyttelite mörka, men jag har försökt fixat till det.
Vad tycks om bilderna? Jag tycker inte att det stör med träden och bilarna som en del av bakgrunden, men det kanske är en smaksak.
Min favoritbild är nummer två. Jag gillar att hon har massa vit snö på den svarta mössan, och även om hon inte ser in i kameran så är det en otrolig bild på henne.
Ge mig mer! Nu behöver jag fler personer, tror jag. Svägerskan börjar få slut på poser.




tisdag 19 januari 2010

Mer ljus


Syster trött på kameran

Det är ganska tydligt att jag behöver ett ljuskänsligare objektiv för att kunna nå mina drömmars mål om en bra bild. Tyvärr så är det inte det enda som krävs. Jag sitter ofta och ser på mina fotografier och försöker komma på vad det är som fattas, vad som eventuellt ska tas bort eller hur jag skulle kunnat gjort det annorlunda. Många bilder är tagna i ögonblicket (vilket jag älskar hos andra fotografer) och jag planerar inte porträttfoton ännu. Visst, min svägerska eller syster poserar friskt, och jag tycker det ser jättebra ut, men det blir ändå inga wow-bilder. Det ska klargöras att jag bara fotograferat dem ett par gånger och alltid bara för skojs skull, om jag blir allvarlig så känns det mycket tyngre helt plötsligt, och då blir nog inte bilderna bra alls.
Men nu börjar jag tycka att jag måste komma någon vart. Jag ska därför sitta och googla lite vinklar och poseringar, för att se om det kommer några idéer till mig. Dessutom har jag ju ingenting att fotografera. Jag ser inte sådant, vilket jag MÅSTE lära mig, om jag ska komma vidare. Jag är så otroligt trött på att bara ha bilder på min son, för jag vill inte lägga upp hur mycket fotografier som helst på honom. Men jag har inga andra att redigera och lägga upp här, och jag vill ha med ett foto i varje inlägg. Fotografierna är ju det viktigaste i denna blogg, det är väl ingen som läser inläggen. Haha.

Jag ska spara pengar till en fotokurs. Men först måste min son få en ny overall och min sambo behöver vinterskor. Jag behöver en helt ny garderob, för jag fick tydligen jobbet i optikerbutiken. Ska jag vara glad nu?
Wii.

lördag 16 januari 2010

Men jag har ju gått vidare


Nu har jag i två nätter drömt om mina ex. Igen! Det påverkar mig ganska markant, mer än jag vill tro, och jag går runt med en lustig känsla resten av dagen. Det är frustrerande att inte kunna bestämma över sina egna drömmar, och dessa "expojkvändrömmar" börjar så smått likna mardrömmar. Under dagen det vill säga.
Jag är en ganska analyserande person, har svårt för att glömma gamla samtal som har gått djupt inpå mig, och överanalyserar gärna, men utan att jag vill det förstås.
Den första frågan jag ställer mig efter att jag vaknat från en sådan dröm är: Hur hade mitt liv sett ut om jag hade stannat kvar i det förhållandet?
Jag ser på min sambo och son och konstaterar att jag inte kan bli lyckligare än detta, men någonstans långt inne i mig så sitter frågetecknet kvar, och det går inte att räta ut.
Hur hade mitt liv sett ut om jag stannat i förhållandet med min första förälskelse, han som studerar till läkare? Hur hade det blivit om jag lyckats hålla kvar den man som idag är i Kosovo och dokumentärfilmar? Eller han som ägt en sushibar? Eller han som jag inte har en aning om vad han gör? Eller Mikael Persbrandt look-a-liken som valde innebandyn framför mig (vilket jag skäms över)?
Det är juvenila tankar, jag känner mig alldeles barnslig som går i dessa tankar, även om jag aldrig haft en tanke på att lämna min nuvarande. Det är ju han jag ska spendera resten av mitt liv med, och förhoppningsvis dö med.
Det är tur att jag har ett ex kvar som det går att prata med, även om vi pratas vid ytterst sällan.


Tillbaka till verkligheten. Jag har ju allt jag drömt om.

onsdag 13 januari 2010

Tänk om


Jag känner att jag måste vara övertydlig när jag skriver blogginlägg så att den (dem?) som läser detta (samt andra inlägg) verkligen inte missförstår mig.
Jag har aldrig varit med om varmare, starkare och mer intensiv kärlek när det gäller kärleken till min son. Jag gör allt för honom och jag skulle inte kunna leva en dag till på jorden om han inte fanns kvar.
Men... Det finns alltid ett men.
Jag önskar innerligt att jag hade tagit vara på min tid som fri kvinna utan barn innan jag klämde fram min gosse. Det finns så många idétankar som far i mitt huvud nu, så mycket jag önskar att jag gjort innan jag fick barn. Nu är det svårt att vara impulsiv (även om jag måste medge att jag var rätt impulsiv innan, det var mest bara småsaker dock) och bara göra något för att man kan eller tycker att det är kul.
Vilken tur att jag har min blogg så jag får lufta lite idéer. Om det finns någon som läser detta som skulle vilja göra slag i saken så tveka inte att kontakta mig, jag behöver en lagkamrat eller två.
Tänk att kunna ha maskerader lite hipp som happ, istället för förfester som man längtar tillbaka till när man tagit ett glas vin för mycket på krogen och bara längtar hem till sängen med en mils snö att pulsa hem i efteråt. Så roligt att dokumentera det och skratta gott åt det efteråt. Haha, tänk att jag kunde klä ut mig till Elvis/Marilyn Monroe/Einstein/Sylvester och ha så roligt åt det efteråt.
Vad med att skicka presenter till varandra? Att ta 100 kr och köpa något roligt till en vän och skicka det och vänta på något fint tillbaka. Något som man förmodligen aldrig skulle köpa själv. Nej, jag har aldrig varit med på julklappsbyte.
Att inleda ett projekt hade varit spännande. Detta år lär vi oss breakdance, nästa gång blir det drejning och glasblåsning. Att ha något att sträva efter, att se fram emot.

Arbeta som volontär då? Kanske besöka ett asylmottag och lära dem språket för att de lättare ska kunna komma ut på arbetsmarknaden så att om 30 år så är invandringen ett varmt välkomnande?
Filma en dokumentär? Skriva en bok? Resa dit tärningarna visar? Skotta snö med sked?!? Aaah!
Alla de andra idéerna som jag hade för några minuter sedan försvann. Jag förstår inte att jag har ett sådant kort minne nuförtiden.


Jag ska fokusera på studier, jag ska inte sväva ut. Suck.

tisdag 12 januari 2010

Plus


Ack ja, ack ja. Om det ändå vore sommar igen.
Traktorerna susar runt fontänen här i rondellen utanför vårt fönster. Man kan knappt tänka, så högt vrålar dem när de skottar hårt packad snö. Men det är ju bra att de gör det, så vi får parkeringsplatserna tillbaka.
Där var mitt nyårslöfte. Att se lite mer positivt på saker och ting. När något känns negativt, så får man lyfta upp det.
Vi får se om jag kan övertala mig själv till att bli en positivare människa, jag har ju ingenting att vara negativ över.

Gratis fotografering från en ickefotograf


Syster modellar

Nu skriver jag det igen. Jag har ett finger som behöver få trycka av sig lite på en kamera. Jag har dessutom en plånbok som är tom, men både plånboken och jag vill lägga 980 kr på ett Canon EF 50mm f/1,8 II. Det spelar ingen roll om f/1,4 är bättre, jag kommer aldrig ha råd med ett dyrare objektiv, så då får jag väl arbeta med det jag har. Dessutom har jag fått fler tips på vad jag ska och inte ska göra när jag fotograferar porträtt, så jag är så sugen att ta allt jag har i huvudet och få det ut i luften, ut på fotopapper.
Om jag inte satt här i lägenheten utan medel att ta mig överallt så skulle jag erbjuda mig att åka varsomhelst för att få fotografera lite, men eftersom jag ännu inte fått något jobb så finns det ingenting som kan betala för en buss/tåg/spårvagns/tunnelbanebiljett.
Men är det någon som vill ställa upp och bli förnedrad en dag? Jag skulle så gärna vilja. Jag har ju ben att gå på...

söndag 10 januari 2010

Dance your ass off


Här kommer ännu ett suddigt kort från mig. Jag var på inflyttningsfest igår, med tapas och utgång på House-klubb, och jag tog med mig systemkameran. Det togs inte så mycket kort som jag hade velat, men jag hade så roligt att jag glömde bort det totalt, och då är jag väl förlåten?
Herren till höger är en gammal vän till min sambo, och grejen till höger med axellångt hår är jag. Det blir aldrig några bra bilder på mig, de bästa är bilder där man inte ser att det är jag.
Fick tillbaka lite välbehövlig energi. Jag fick vara mig själv för en stund, och inte mor. Det gjorde att jag kunde leka lite extra med min son idag, även om jag varit lite seg. Men man blir ganska seg när det bjuds på sangria till välkomstdrink.
Salut!

fredag 8 januari 2010

Back to the sixties


Jag tror att de flesta håller med mig om att det börjar bli "inne" med 40-50 och 60-talsmöbler, kläder, musik och levnadsstil igen. Eftersom jag var helt väck 2009 så har jag inte nappat på denna kvarvarande trend förrän nu. Jag läser massa bloggar som inspirerar mig till att springa till Myrorna och shoppa loss, eller springa på loppmarknader (som tyvärr inte börjar förrän i mars här i Oslo) och fynda.
Jag följer inte serien Mad Men, men jag blir mer och mer sugen på det varje gång jag ser en reklam på tv. Oprah hade idag ett helt avsnitt dedikerat till 60-talet och då självklart till serien Mad Men också. Det riktigt kliade i fingrarna, och de små få skruvarna jag har kvar i huvudet bara spratt till. Jag vill sticka, laga mat, röka sådär coolt som de gör på film samtidigt som de sippar Martinis och ha så himla snygga kläder på mig hela tiden. Att gå i högklackat är inte min grej, som ni ser ovan. Mina fötter skriker av fasa när jag närmar mig klackar som är över en cm. Det som lockar mig mest är att de i serien och de på alla tjuuusiga bloggar jag läser verkar vara så himla feminina. Missförstå mig rätt, inte underkuvade som man var på den tiden, utan kvinnliga och svala. Graciösa och sexiga med en gullig underton.
Jag är manhaftig och grov, och när jag har klänning på mig så känns det som om jag ska på cirkus och leka clown. Jag har några kilo för mycket, och en röst som skulle kunna få vilken tonårskille som helst att blekna i jämförelse.
Kanske nästa liv, så ska jag vara sval och kvinnlig.

onsdag 6 januari 2010

Suddig skål för det nya årtiondet


Då var 2010 här. För länge sedan. Jag har tagit det lugnt och försökt föreställa mig att jag ska ut i jobb igen, jag som inte jobbat sedan oktober 2008. Skulle få svar på ett jobb i en glasögonbutik idag, men de verkar ha "glömt" att ringa. Få ringa och påminna dem imorgon.
Har haft några dagar att tänka mycket på det förflutna och på framtiden, då min sambo har börjat sin pappaledighet och vi bägge är hemma med sonen. Jag har haft extrem magvärk i några dagar och fått sova längre, samt haft några toalettpauser för mig själv. Då blir det gärna att man sitter och filosoferar.
Jag ångrar verkligen att jag inte levde innan jag fick barn. Det är faktiskt sant. Jag måste ha varit en zombie som bara existerade för att ligga på soffan och ha ångest. Nu har jag visserligen fan inte mindre ångest, men jag ligger inte på soffan längre. Jag har små minidrömmar, och större drömmar som jag tyvärr vet att dem inte går att genomföra.
Missförstå mig rätt, jag älskar min son och skulle inte byta bort honom för allt vatten på hela jorden, men ibland önskar jag att jag hade mer tid att kunna göra saker som gagnar mig själv.
Jag får helt enkelt sluta vara egoist, börja planera för min sons framtid som framgångsrik ishockeyspelare/forskare/läkare/fotograf/megakändis/något annat som ger en jävla massa pengar och tigga av honom när han blir vuxen.
Oj, jag gillar ironi.

P.S. Damen på bilden är tyvärr inte mig. D.S.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails