Jag måste skriva om en pinsam sak som hände mig idag. Ingen såg mig, men det hade nog inte varit mer pinsamt om jag hade publik. Egentligen var det inte en speciell sak som var pinsamt, utan hela eftermiddagen som gick i rodnadens tecken.
Jag skulle egentligen träna idag, men valde att stanna hemma för att jag skulle studera efter att min son lagt sig. Saken är den att om jag tränar så försvinner hela eftermiddagen och kvällen. Jag kommer hem och bara måste umgås med mitt barn och måste vänta tills han sover innan jag går och tränar, och så kommer jag hem typ 20.30. Då måste jag äta eftersom jag inte ätit sedan lunch, för att inte glömma duschen. När jag väl kan sätta mig med näsan i boken så är klockan 21.30 och då finns det inga hjärnceller kvar.
Nåväl, det var en parentes. Jag stannade hemma för att jag skulle studera. När sonen badade så turades jag och sambo om att prova kläder inför middagen vi ska på imorgon hemma hos chefen. Min sambo fann finfina kläder och då ville inte jag vara sämre, så jag drog på mig ett par svarta leggings som jag tänkte ha något fint till. Då de är lite tajta så fick jag åla mig in i dem, och så var jag tvungen att flaxa lite med benen så att de skulle åka längre upp. Riiiiv sade det då, och byxan gick sönder mitt i fettvalken på låret.
Jag tröstade mig med ett glas Coca Cola och lösgodis som sambo köpt hem.
Visst är det jävligt idiotiskt att skippa träning för trasiga kläder på grund av fett och i stället proppa (fast jag proppade inte) i sig socker? Jag är en dålig människa.
Idag har jag krattat löv medan sambo tog några bilder på mig och min son. Jag kan verkligen inte göra mig bra framför kameran, och speciellt inte när jag har på mig en fluffig jacka som får mig att se ut som en köttbulle med korvar till ben. Det blir lite fånigt och skrattretande när jag ser bilder på mig själv, som att höra sig själv på band eller se sig själv på film. Det är spännande, men bara jobbigt efteråt.
Men det var skönt att få komma ut i friska luften efter en dryg vecka i sjukdomens grepp.
Imorgon ska jag äntligen få jobba! Nu är det dags för säsong sex av Friends med min älskade.
Denna kreation inhandlades i fredags. Den är så fruktansvärt ful att den blir härlig att titta på. Jag undrar bara om jag kommer våga ha den på jobbet.
Jag och fula saker hör ihop. Vi är fula tillsammans.
Jag har fått fast jobb, om det nu är någon som inte har hört talas om det. Jag har fått fast jobb. Fast jobb betyder mer frihet, mer ansvar och mer möjligheter. Det betyder också att jag måste inhandla nya kläder, för man vill ju se professionell ut när man sitter bland kollegor med många arbetsår (läs: erfarenhet) på nacken. Nya kläder kommer inte få mig att bli mer erfaren, eller låta mig klättra i karriären. Det kommer däremot få mig att må bra och se bra ut.
Men, jag behöver tips och råd på vad jag ska inhandla. Kommentarer mottages tacksamt!!!
Nya kläder, och ny frisyr kommer snart. Kanske en helt ny fröken K.
Fröken K 2.0.
Att något så fånigt kan förstöra hela kvällen.
Råkade tacka ja till en application på Facebook som jag inte visste vad det var. Man skulle svara på massa frågor om folk, och så fick man svar tillbaka om sig själv. Några av mina "vänner" hade tydligen svarat på lite frågor om mig, som jag fick se på.
Är fröken K attraktiv - NEJ!
Överviktig - JA.
Filmstjärna kunde jag tydligen inte bli heller.
Det var lite chockartat att se rätt på skärmen. Med stora bostaver lyste svaren. Folk tycker alltså att jag är tjock!?! Och ful.
Svarade visserligen på några frågor innan jag gav upp och deletade hela skiten, men jag tog bort de frågor som jag tror folk kan bli ledsna över att få svar på. Ingen vill väl se att någon tycker att den är ful. Då spelar det ingen roll om man är ful eller inte.
Vad kan jag göra åt saken då? Jag kan ju inte banta, då mår bebisen dåligt. Och att jag är ful, jaa, det är ju ganska svårt att ändra på. Gener liksom. Kunde ju visserligen klippa mig och sminka mig bättre, men på det stora hela så tror jag inte att det hjälper. Jag ser ju ut som jag gör, och endast plastikoperationer kan ändra på mig.
Det är sådana här saker som jag borde akta mig för. Andra människor skakar av sig det som om det vore piece of cake, men jag kan grubbla i flera dagar.
Varifrån kommer dåligt självförtroende? När börjar det? Finns det någon som har triggat mig att tänka illa om mig själv? Vem i så fall? Varför? Har jag varit elak mot någon? Kanske i ett tidigare liv? Får jag igen nu?
Stora salta tårar trillar ner i disken. Jag har börjat gilla hela diskproceduren. Då hinner man tänka väldigt mycket. Jag kan sönderanalysera hur mycket jag vill utan att någon stör mig. Ingen vill stå och underhålla någon som diskar. Det är nästan ännu tråkigare att se på någon som diskar.Ändå ger mig bubbelvattnet inget svar. Det spelar ingen roll hur ful eller fet man är, vattnet gör ändå att man får russinfingrar. Jag läste någonstans någon gång att man får skrynkliga fingertoppar för att hudens proteinkeratin suger upp vattnet och sväller. Ytterlagret på huden får därför större volym och voilá - russinfingrar. Diskvattnet gör ingen skillnad på någon. Den behandlar alla lika. Jag kan stå i galadress eller i mysbyxor och ändå få samma respons. Dessutom behöver jag inte hålla in magen eller skämmas för min dubbelhaka när jag står där. Det är ändå ingen som dömer mig. Som skrattar åt mig i tystnad.Det är jag och min disk.
