Ibland kan jag bli riktigt irriterad på mig själv. Jag invaderas av inspiration från alla fyra hörn från bloggar, tidningar, kollegor, vänner och musik. Så går jag runt och bara känner inspirationen av att göra någonting kreativt som flyter och tillslut kokar under huden. Det kliar i fingrarna och jag kan inte riktigt sitta still trots att jag var på fest med jobbet igår och egentligen borde vara bakfull. Men det har jag inte tid med, jag måste ju vara kreativ!
Så jag sätter igång och rensar sonens leksakslåda...
Egentligen vill jag gå ut med min kamera tillsammans med någon som delar mitt fotointresse, fotografera en hel dag och lära mig nya tankesätt, vinklar och ljussättningar. Jag vill baka goda kakor, bullar och bröd från kokböcker och receptsamlingar från internet. Jag vill möblera om, plantera mina krukväxter i ny blomjord, filma och göra små videosnuttar och fotografera lite till. Kreativiteten flödar, det som sätter stopp är väl min tillit till mig själv. Eller något annat, jag vet faktiskt inte.
Men leksakslådan är makalöst fin nu. Och det är ju bra.
Jag har drabbats av någonting som jag ofta drabbas av. Fullständig desperation av att göra vad som helst. Denna desperation kommer vanligtvis samtidigt som min knopp och kropp beordrar mig att det är dags att infinna sig i helgen och att slappna av långt ner i soffan. Dålig kombination.
Det som går igenom mitt huvud är alla bloggar jag läser, alla människor jag mött och möter samt min egen inspirationskrets, dvs familj och vänner. Jag önskar att jag kunde vara duktig på att göra någonting som kanske kan bli en framtida inkomstbringande hobby, inte nödvändigtvis enda inkomsten. Men om jag kunde göra någonting som gladde mig och andra och därmed tjäna några kronor till att göra ännu fler folk glada, så kanske min desperation skulle försvinna. Jag vill också ha tävlingar i min blogg. Jag har aldrig haft mer än sex kommentarer i samma inlägg. Jag vill dela något med allmänheten. Jag vill hjälpa. Jag vill visa och informera och bidra. Såsom alla andra bloggar jag läser gör.
Men denna blogg är det som jag tänkte på när jag startade den. Det ska vara en blogg där folk kan komma och läsa, för att sedan lämna datorn och känna sig en smula bättre.
"Jag är i alla fall smartare/bättre/smalare/roligare/mer intressant/rensligare/snällare/snyggare än fröken K."
För några veckor sedan såg jag en film som jag sett många gånger tidigare. Den har fått dålig kritik från både lekmänn och andra, men jag gillar att se den om och om igen då det ger mig en varm och god känsla i magen. Och är det inte en sådan känsla man ska få av en romantisk komedi från Hollywood så vet jag inte hur jag ska känna.
Anyhow. Många filmer, ja de flesta, ger mig en annan känsla också. Det är nog alldeles för svårt att förklara, men om någon känner igen sig i den känslan så säg ifrån. Då är vi två!
Denna film ger mig ett driv att inhandla ljusa stora möbler (såsom det är inrett i damens hem), jag vill ha skira rosor och vackra pastellfärgade kläder som ser svala och romantiska ut. Jag får inspiration av (nästan) alla filmer, och sitter kvar med en rastlöshet som lägger sig ganska snabbt, så länge jag inte ser filmen snart igen. Jag vill så otroligt mycket, att det inte får plats i min lilla hjärna eller i min agenda som aldrig kan ta emot nya saker. Ekonomin tillåter inte ens ett BH-köp så jag kan ju glömma shopping. När jag då inser (vilket jag gör varje gång) att jag inte kan få det perfekta hemmet/de perfekta kläderna/personligheten/rösten/kroppen/stämplar i passet så blir jag på dåligt humör och vill helst bara tjura. Jag vänder mig inåt och ser bara fel med allt som jag ville förbättra. Detta leder till att jag aldrig kommer att slutföra en dröm, då jag tror att jag är allt för dålig till vad det nu än må vara som ska göras.
Självförtroendet behöver en boost, och när jag inte ens får komplimanger på jobbet då jag går i mina finaste kläder och har sminkat mig till knäskålarna, då vet jag inte var jag ska hämta den positiva energin från.
Fröken K är väl medveten om att folk har annat att göra än att kommentera min klädstil, fast det verkar som om alla vill fråga om jag är gravid igen. Hm.
Kontentan av detta skitpratet är: se denna film om du vill vara varm och inte behöva tänka så mycket.
Jag tror att de flesta håller med mig om att det börjar bli "inne" med 40-50 och 60-talsmöbler, kläder, musik och levnadsstil igen. Eftersom jag var helt väck 2009 så har jag inte nappat på denna kvarvarande trend förrän nu. Jag läser massa bloggar som inspirerar mig till att springa till Myrorna och shoppa loss, eller springa på loppmarknader (som tyvärr inte börjar förrän i mars här i Oslo) och fynda.
Jag följer inte serien Mad Men, men jag blir mer och mer sugen på det varje gång jag ser en reklam på tv. Oprah hade idag ett helt avsnitt dedikerat till 60-talet och då självklart till serien Mad Men också. Det riktigt kliade i fingrarna, och de små få skruvarna jag har kvar i huvudet bara spratt till. Jag vill sticka, laga mat, röka sådär coolt som de gör på film samtidigt som de sippar Martinis och ha så himla snygga kläder på mig hela tiden. Att gå i högklackat är inte min grej, som ni ser ovan. Mina fötter skriker av fasa när jag närmar mig klackar som är över en cm. Det som lockar mig mest är att de i serien och de på alla tjuuusiga bloggar jag läser verkar vara så himla feminina. Missförstå mig rätt, inte underkuvade som man var på den tiden, utan kvinnliga och svala. Graciösa och sexiga med en gullig underton.
Jag är manhaftig och grov, och när jag har klänning på mig så känns det som om jag ska på cirkus och leka clown. Jag har några kilo för mycket, och en röst som skulle kunna få vilken tonårskille som helst att blekna i jämförelse.
Kanske nästa liv, så ska jag vara sval och kvinnlig.
Detta är inget gnällinlägg, jag är en glad person som har dåliga dagar (och behöver lätta hjärtat ut i internetrymden).
Så, då var det sagt. Nu kan jag lätta mitt hjärta.
Jag är så fördömt trött på att vara en medioker liten grå mus! När jag gick i grundskolan så var jag så försynt och genomskinlig att folk bokstavligt talat trampade på mig. Jag blev inte mobbad, men fick min del av skiten. När jag så blev tillsammans med en av skolans snyggaste killar, så började folk hata mig i smyg, och lura med honom på fester jag inte var bjuden på. Ett slag i magen igen.
Jag har inte utbildat mig vidare, och det är mitt fel, jag vet, men jag har haft så många olika jobb att jag snart inte orkar mer. Därför ska jag börja plugga till hösten. Men det var en parentes.
Grunden till att jag är så fly förbannad på mig själv, är egentligen en löjlig sak. Detta med bloggandet har visat sig vara en liten fristad för mig. Jag har många gånger strävat efter att få läsare, men snabbt upptäckt att jag inte når ut till en skara större än en person. Därför skriver jag ytterst personligt, även om jag utelämnar namn och kanske inte skriver hela sanningen.
Jag surfar runt på bloggar och läser om deras häftiga liv, och kommer på mig själv, att jag vill vara som dem. Jag vill vara som Drea, Henrik, Clara. Fuck, jag vill hellre vara vem som helst, förutom mig själv. Jag vill inspirera, jag vill betyda något. Jag vill inte bli en kändis, jag vill bli något.
Men jag är så dålig på sådant. Jag har varit dumsnäll och grå hela mitt liv, det är så svårt att ändra på. Jag vet liksom inte i vilken ände jag ska börja. Jag vet inte vad jag vill. Jag har inte ens en blogg som specialiserar sig på något. Det finns ingenting för någon att hämta här, som inte är intresserad i att veta vad jag tänker.
Och nu skriker min unge, som inte har sovit en enda natt någonsin. Inte ens det är jag bra på. Mamma är inte mitt yrke.
Jag suger!
Fett!
Att något så fånigt kan förstöra hela kvällen.
Råkade tacka ja till en application på Facebook som jag inte visste vad det var. Man skulle svara på massa frågor om folk, och så fick man svar tillbaka om sig själv. Några av mina "vänner" hade tydligen svarat på lite frågor om mig, som jag fick se på.
Är fröken K attraktiv - NEJ!
Överviktig - JA.
Filmstjärna kunde jag tydligen inte bli heller.
Det var lite chockartat att se rätt på skärmen. Med stora bostaver lyste svaren. Folk tycker alltså att jag är tjock!?! Och ful.
Svarade visserligen på några frågor innan jag gav upp och deletade hela skiten, men jag tog bort de frågor som jag tror folk kan bli ledsna över att få svar på. Ingen vill väl se att någon tycker att den är ful. Då spelar det ingen roll om man är ful eller inte.
Vad kan jag göra åt saken då? Jag kan ju inte banta, då mår bebisen dåligt. Och att jag är ful, jaa, det är ju ganska svårt att ändra på. Gener liksom. Kunde ju visserligen klippa mig och sminka mig bättre, men på det stora hela så tror jag inte att det hjälper. Jag ser ju ut som jag gör, och endast plastikoperationer kan ändra på mig.
Det är sådana här saker som jag borde akta mig för. Andra människor skakar av sig det som om det vore piece of cake, men jag kan grubbla i flera dagar.
Nu är jag trött. Trött på att vara trött. Trött på att vänta på att det ska lösa sig någon gång.Trött på att hela tiden tro att det ska bli bättre, bara jag gör som alla andra gör.Trött på falska förhoppningar.Trött på sjuka ideal.Trött på ångesten.Trött, helt enkelt.Från och med nu ska jag diska när det behagar M I G, jag ska sluta hoppas på ett lyckligt slut, för vem dör med eufori nuförtiden. Åtminstone har ingen berättat det för mig.Jag ska sluta vänta och börja agera. Inte få psykbryt (som det så vackert heter) när jag ätit choklad eller tittat på TV alldeles för länge. Jag ska ryta, vråla när jag inte trivs i situationen.Alla andra människor klarar av att jobba, äta, bajsa, ta hand om sju ungar, diska, träna, städa 254 kvadratmeter med damm, läsa en kulturell bok/se en svår film/rasta hunden och ha fantastisk femtimmarssex med sin nästa i det designade hemmet för att sedan hinna sova och vakna utvilad dagen därpå.Jag klarar inte det. Ibland hinner jag inte bajsa för att jag ska diska. Jag har inte sju ungar eller någon hund, men tamefan om jag inte sover/tränar för lite och aldrig fattar svåra filmer. Jag är en värdelös och egoistisk människa som inte kommer göra världen en förtjänst förrän jag dör!Och fuck you too!
