Lätta hjärtat lite

Detta är inget gnällinlägg, jag är en glad person som har dåliga dagar (och behöver lätta hjärtat ut i internetrymden).
Så, då var det sagt. Nu kan jag lätta mitt hjärta.
Jag är så fördömt trött på att vara en medioker liten grå mus! När jag gick i grundskolan så var jag så försynt och genomskinlig att folk bokstavligt talat trampade på mig. Jag blev inte mobbad, men fick min del av skiten. När jag så blev tillsammans med en av skolans snyggaste killar, så började folk hata mig i smyg, och lura med honom på fester jag inte var bjuden på. Ett slag i magen igen.
Jag har inte utbildat mig vidare, och det är mitt fel, jag vet, men jag har haft så många olika jobb att jag snart inte orkar mer. Därför ska jag börja plugga till hösten. Men det var en parentes.
Grunden till att jag är så fly förbannad på mig själv, är egentligen en löjlig sak. Detta med bloggandet har visat sig vara en liten fristad för mig. Jag har många gånger strävat efter att få läsare, men snabbt upptäckt att jag inte når ut till en skara större än en person. Därför skriver jag ytterst personligt, även om jag utelämnar namn och kanske inte skriver hela sanningen.
Jag surfar runt på bloggar och läser om deras häftiga liv, och kommer på mig själv, att jag vill vara som dem. Jag vill vara som Drea, Henrik, Clara. Fuck, jag vill hellre vara vem som helst, förutom mig själv. Jag vill inspirera, jag vill betyda något. Jag vill inte bli en kändis, jag vill bli något.
Men jag är så dålig på sådant. Jag har varit dumsnäll och grå hela mitt liv, det är så svårt att ändra på. Jag vet liksom inte i vilken ände jag ska börja. Jag vet inte vad jag vill. Jag har inte ens en blogg som specialiserar sig på något. Det finns ingenting för någon att hämta här, som inte är intresserad i att veta vad jag tänker.
Och nu skriker min unge, som inte har sovit en enda natt någonsin. Inte ens det är jag bra på. Mamma är inte mitt yrke.
Jag suger!
Fett!