Två år sedan

Så här såg jag ut för exakt två år sedan. Ovetandes, utan varken sömnbrist eller bristningar, med sonen i magen. Idag ser jag likadan ut, fast utan ungen i magen som putar ut. I stället är det massa gammal mat där. Usch, det låter äckligt, minsann.
Om jag skulle sagt till mitt två år yngre jag att jag inte skulle få sova en hel natt på över ett år, att jag skulle börja träna för att jag ville det, att jag skulle flytta till Oslo och jobba med försäkringar och att jag skulle hata att ha stökigt på soffbordet, så hade jag nog skrattat och tänkt: "Vilken tjock och konstig tant, hon vet inte vad hon pratar om."
Men tji fick jag.

Jag har förresten fått tilbaka mina fotografier från gamla datorn. Kärlek!

Snö = jul?

Denna bild får mig att tänka på julen. Förra året gick jag med bebis i magen och längtade och trånade efter jul, i år har jag missat den känslan. Det är ju bara lite mer än en månad kvar till jul, och känslan är inte där ännu. Lustigt.
Vi firar vartannat år hos min familj, och vartannat år hos min sambos familj. I år blir det Norge, till min mors stora besvikelse. Jag måste medge att jag tycker att det ska bli lite småtråkigt att sitta i Norge hos sambos föräldrar (även om de är supermysiga) när ingen av hans andra syskon ska dit. Det är liksom därför vi har valt vartannat år. Så min sons första jul firas utan tomte, utan andra barn, och utan köttbullar.
Vi får helt enkelt se till att det blir både tomte och köttbullar, andra barn har han ju ingen glädje av ännu.

Men jag tror detta blir en fantastisk jul, för jag har världens bästa unge att fira med!

Jag tänker på framtiden.

Är jag ensam om att ha en blogg som är menad som en framtida bok till min son? Kära Emil är mitt sätt att minnas vad min son har gjort och en lite mer utvecklad "Min första bok" som man skriver framsteg i.
Jag har sökt på internet, men har ännu inte lyckats hitta något liknande. Om jag fick bestämma, så hade jag velat ha en blogg som var menat till mig och mig endast med mina framsteg och hyss. Jag hade några hyss för mig när jag var liten, mor berättar om dem ibland. Det hade ju varit roligt att göra en bok av det, som jag har planerat att göra med Emilbloggen. Solentro har en bra sida.

Någon som vet om något liknande projekt?

Ego

Meningen med en ny blogg till min son är för att jag ska kunna fokusera på andra saker än Emil Emil Emil på denna blogg. Jag har ju faktiskt andra tankar och åsikter om annat också, men jag kan inte lova att det inte kommer ett inlägg då och då om hur det är att vara mor till den bästa bebisen i hela världen. Jag umgås ju fortfarande mest med honom just nu.
Var på café med min svägerska idag och pratade lite om sömn och egentid. Jag börjar nu känna att jag skulle kunna pumpa mig för att vara borta från Emil mer än en halvtimme (han äter ju inte en gång i halvtimmen, men man kan aldrig vara helt säker). Jag behöver få vara mig, inte bara mor hela tiden. Vi får se hur bra det går, jag kan ju inte riktigt slappna av varken utan eller med min son på armen.

Imorgon ska jag till doktorn och försöka få en remiss till DPS här i staden. Vi får se om jag lyckas, eller om han ska leka psykolog och försöka behandla mig med kognitiv beteendeterapi. Har precis läst en bok om det, så jag vet vad han försöker med. Sluta leka, var doktor istället!

Mig mig mig mig mig mig mig... äsch. Jobbigt att tänka på mig hela tiden.

Uäääh!

Jag måste bara säga att ibland är tålamodet kort. Det finns dagar då man inte orkar någonting, och det märker ungen och börjar genast trilskas.
Var på mammaträff idag. Mitt i träffen så ringer de från BVC och undrar vart jag var någonstans, det var ju idag Emil skulle på femmånaderskontroll. Jag visste att jag skulle dit den 3 augusti, men var helt säker på att den 3 var på onsdag. Då känner jag ett sting i magen, och har svårt att koncentrera mig på vad de andra mammorna säger.
Emil ville inte ligga på golvet, han skrek och grät massa stora tårar när jag lade han ned, så jag fick gå runt och bära på honom och hoppa för att han skulle sluta gråta. Jag ammade, han kräktes upp allt, för han var inte hungrig, och var bara allmänt sur och vresig. Han försökte krypa upp på axeln när jag försökte få honom att sova. Vagnen var dyngsur, för det regnade in i den, och då kunde han inte sova där. De andra mammorna satt med sina älsklingar och pratade och skrattade, medan jag gick runt och svettades och försökte få Emil att bli lugn och tyst.
Så har det varit varenda träff. Jag får inte ut något av de träffarna, för hela träffen går ut på att få Emil lugn och tyst. Han beter sig inte så hemma.
Då har jag lust att sparka honom rätt i soptunnan och springa därifrån.
Jag grät bort all mascara i bilen istället, och ignorerade Emils krumbukter i bilstolen. Jag är på gränsen till ett sammanbrott tror jag. All brist på sömn gör att jag inte har energi nog att orka med en hel dag.

Brista ut i sömn

Kylskåpet är fortfarande inte städat.
Inne i sovrummet ligger det en unge i sin vagn och skriker, medan hans far vaggar honom febrilt fram och tillbaka. Inte blir det bättre av att jag läser att fyramånadersbebisar (han är nu fem) kan sova hela nätterna, eller att andras barn sover gott om natten.
Jag behöver få sova.

Så här glad är jag inte.

Lika många fingrar som på en hand

Förresten.

Mitt hjärta fyller fem månader idag. Tiden går så fort, jag hinner inte med.
För exakt fem månader sedan låg jag i ett litet rum med min son vid min sida och grät av glädje och skräck.

Fotovecka i Smögen

Jag har varit en vecka i Smögen med min familj. Där fick jag utnyttja mitt minneskort till fullo. Sista dagen strax innan vi åkte hem så fick jag meddelande om att minnet var fullt, så jag var tvungen att gå igenom alla bilder lite snabbt för att ta bort några stycken, så jag kunde fotografera mera. Mina systrar fick stå fotomodeller varje dag, och när den ena blev fotograferad fick den andra agera assistent. I brist på reflexskärmar använde vi vita handdukar, och jag använde en vit papperslapp som diffusor till blixten. Man tager vad man haver.

Har hittat en fotokurs för 1290 kr. Då får man ett diplom efter 12 månader som ett examensbevis. Jag undrar om det antingen kan hjälpa mig vidare som amatör (vill inte kalla mig för amatörfotograf ännu) eller om det för en gångs skull får mig att inse att jag ska lägga ner drömmarna om att få en fin bild.

Min lille Emil har fått en tand. Den har kommit upp ur tandköttet och förstör allas nattsömn. Vi hade precis kommit in i ett fint mönster med sovande både på dagen och natten, och så kommer det där riskornet och förstör. Jag undrar hur lång tid det tar innan vi får sova igen.

Hej

Ny kamera, lägenheten ligger ute till försäljning, tandagnisslan i form av inga tänder men snart på väg verkar det som.

Jag är stressad. Ingen att prata med.

Emil

Den här lille gossen dök upp kl 00.56 den 20 februari. Jag har varit lite upptagen sedan dess. Får återkomma när vi lärt känna varandra och jag är trygg på att lämna honom i mer än fem minuter. :)

Måndagsvirrvarr

Jag kan inte lägga in youtubevideor längre. Får länka till årets reklamfilm framröstad i det norska programmet Gullfisken. Det var nämligen en reklam innehållandes en svensk. Norrmännen gillar, liksom vi, att driva med våra söta grannar. Och för att göra reklamen så dråpligt rolig så fanns det väl inget annat alternativ än att lägga in en dum svensk som inte kan stava till ordet "Death Metal". Se gärna länken och få er ett gott skratt.

Annars har jag inget att klaga på. Var hos doktorn idag på rutinkontroll och allt stod bra till med den lille i magen. Jag kan egentligen föda närsomhelst, men har inte fått några som helst tecken på att det är något på gång, mer än en liten förvärk då och då.

I Norge måste alla ha med sig ett par skidor eller skridskor i väskan, eftersom det är så isiga gator överallt. Ska man sanda så ska man göra det ordentligt!

Mammatankar

Jag har funderat mycket kring namn på mitt ofödda barn. Eftersom jag inte ved vad det blir för kön, så måste jag ju säkra mig med namn för både pojkar och flickor. Sedan vill man ju heller inte ha ett namn som alla andra har. Jag säger inte att jag hakar på trenden som kändisarna har skapat, jag namnger inte ungen till vad som helst. Och ska jag följa trenden med att namnge mitt barn efter var jag och min sambo träffades så blir det Klara (vi möttes på Klaras i Örebro) om det blir en flicka, och Melker (vår första date tog plats på Farbror Melkers i Örebro) om det blir en pojke. Namnen är fina, men jag kan inte se varken en Klara eller Melker framför mig i spjälsängen.

De namnen vi har funderat över är Julie/Julia och Emil. Mellannamnet på flickan blir såklart Linnèa. Jag har det till mellannamn, likaså min mormor och säkert släktingar före henne också. Men nu har statistiken för norska barnnamn kommit, och både Linnèa och Julie ligger på topp 10. I Østfold, där jag bor, ligger bägge flicknamnen på topp 20. Det skulle kunna gå att namnge flickebarnet Julia utan att det ska vara tre stycken till i samma klass.
Emil ligger på fjärde plats på topp 10 men är faktiskt inte med på listan över Østfoldsbebisarna. Där har vi något.

Antingen det, eller så går jag för trenden som kändisarna har skapat och döper bebisen till Sovrummet, för det var där den blev till.

Orka, tuta, gasa

Jag har inte riktigt orkat något denna vecka. Gick till barnmorskan och fick beskedet att jag kanske har en lätt form av havandeskapsförgiftning. Ska dit på måndag igen för att se om mina värden ligger på samma nivå. Då kan det hända att bebisen måste ut, eller att jag måste bli inlagd. Vi får se.

Det har snöat väldigt mycket under hela veckan. Norrmännen kör i diket och blir alltid så "chockade" när det kommer snö och halka.

Och med det så hoppas jag att jag kommer med något mer intressant i nästa blogginlägg.

Long time no see

white car
Originally uploaded by marengo*

Jag saknar tiden då jag hade en kamera att fotografera med. Den vi har nu är så dålig. Jag önskar mig en systemkamera så innerligt nu att jag tänker på det varje dag. Jag kommer aldrig ha råd att köpa en, med tanke på att vi strax har en bebis som ska få all vår uppmärksamhet.
Jag skulle så gärna vilja kunna fotografera.

Barseltiden - hjälp

Jag måste erkänna att jag inte är så rädd för förlossningen som jag trodde att jag skulle vara. Jag är mer rädd för tiden efter. Då allt ansvar ligger på mig, när jag har ett litet skrynkligt knytte i mina armar som bara skriker.
Tänk om jag inte har några modersinstinkter som sätter in? Och det där med att man lär sig vilket slags skrik som betyder vad, det förstår jag inte hur man ska kunna lära sig. Låter inte alla skrik likadant? Wää, liksom.
Och ska man klippa bort tvättlappar och storlekslappar på barns kläder? Då vet jag ju inte vilken storlek det är.
Måste jag köpa flaskor som jag ska koka om jag ska amma?
Och hur i helvete badar man ett barn? Med navelsträng och allt.

Det lustiga med det hela är att jag får upp frågor som dessa ibland, men i samma veva så har jag den där känslan av att jag aldrig kommer att få uppleva mitt barn. Jag minns när jag under sista kvartalet i 2001 skulle till Malaga på språkkurs med en väninna. Jag beställde allt ganska tidigt, och gick sedan runt med tanken på att jag aldrig skulle komma dit. Flyget skulle störta på vägen. Jag skulle helt enkelt dö innan jag kom fram och fick uppleva allt. För inte ska väl jag kunna få ta del av något otroligt fantastiskt och skitcoolt.

Detta är ju inte alls som en språkresa till Spanien, som för övrigt var jättekul och jag uppmanar alla att åka, utan det är ett livs levande barn från mina och min sambos gener som ska förlita sig på mig för resten av sitt liv. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv, hur ska detta gå?

Hoppsan

Det är ju där jag ska föda. Vi får hoppas att de gör en lite för stor sak av detta, och att statistiken visar att 99% av alla som föds där överlever och att den lille pojken bara var ett mörkt tal. Mina tankar går till familjen.

Nytt år, nytt liv

Då har stressen över nyår lagt sig och alla har börjat jobba igen. Jag har sänt in papper om svangerskapspenger, vilket betyder att jag inte ska jobba mer. Har lite blandade känslor över det, men egentligen är det ganska skönt nu när jag börjar bli tung och inte orkar lika mycket längre. Mitt jobb är nog inte så beroende av mig, eftersom de inte kunde omplacera mig.

Idag är det 49 dagar kvar tills jag har termin. Det är exakt sju veckor kvar tills jag kanske får hålla min lilla bebis i mina armar. Om allt går bra. Har hört att förstagångsfödande går över tiden, i vanliga fall.
Tycker bebisen växer så det knakar. Igår i duschen så spände det något enormt och jag liksom kände hur bebisen gick över tvåkilosstrecket där och då. Pang!

Låg i sängen igår natt och öste ur mig allt jag tycker ska bli jobbigt med att bli mamma inför min sambo. Han tröstade mig med ord som han vet att jag blir lugn av. Bebisen gjorde många försök att få mig att skratta genom att vibrera med hela kroppen så det killas i magen. Det var det enda sättet den kunde trösta mig på.

Vecka 32++

Är nyss hemkommen från månadsbesöket från doktorn. Går hos doktorn och hos jordmor (barnmorska) varannan gång. Allt stod bra till med den lille, men bebisen hade absolut ingen lust att ligga still och ge oss hjärtslagen. H*n snurrade och bökade i tio minuter innan vi fick fatt i hjärtljudet. Jag var helt svimfärdig efter att ha legat på rygg så länge.

Har varit sjukskriven största delen av graviditeten, och doktorn rekommenderade mig nu att utnyttja svangerskapspenger i stället för att fortsätta sjukskrivningen då jag bara ska jobba i tre veckor innan jag går ut i permisjon (mammaledighet). Jag läser och läser om vad som ska till för att jag ska få de pengarna, men förstår inte riktigt hur jag ska få det till. Allt blev bara jobbigt och nu kommer jag gå och tänka på det hela julen.
Suck.

TGIF

Thank God it´s Friday!
Inte för att jag har haft en jobbig arbetsvecka, det har jag inte, men nu börjar folk vakna ur sin jobbkoma och har energi och tid att umgås. Synd bara att jag sitter med lika många vänner nu som jag gjorde när jag flyttade till Norge för fyra år sedan. Ett arbetsliv fullt med vikariat ger dig inte direkt några BFF (best friends forever) som det så fint heter. När jag äntligen hittar ett jobb där det finns folk som faktiskt kan tänka sig att bli vän med mig, ja då går jag och blir sjukskriven och ser hur alla knyter kontakter, har fester, lägger upp bilder på Facebook och har det jävligt kul. Utan mig. Det är ingen som vill umgås med en gravid kvinna som inte kan stå upp i mer än två minuter utan att få andnöd och måste sätta sig ned.

Jag hoppas att barselgruppen innehåller några fina damer som jag kan spendera tiden med. I Norge kallas det för barseltid, den tiden efter förlossningen som man behöver för att komma ifatt igen. Då ordnas det grupper med mödrar som födde ungefär samtidigt som dig, så ni kan sitta och jämföra bajs och prata spy. Oh, jag kan knappt vänta.

Nu ska gravida, tråkiga, självupptagna jag ta en promenad i snön. Hoppas att jag inte snubblar på isen bara, varför ploga bort överflödig snö när man bara kan strö tio lager med sand över skiten?

Kära fröken K

Ligger i sängen och känner bebisen rulla runt inne i magen. Det verkar som om den har det bra därinne, ovetandes om hur jag mådde igår. Min sambo lovade idag att vi skulle hyra film och äta tacos, stänga av telefonerna och bara umgås med varandra. Jag önskar att jag kunde göra fina saker för honom, han jobbar dubbelt för att det ska gå runt i vårt lilla radhus, medan jag går hemma, sjukskriven för panikattacker.

Så var det en annan sak. När jag började skriva på den här bloggen så minns jag att jag försökte vinkla mitt skrivande till svenskar som ville veta hur det var i Norge. Nu, flera år senare, är jag ju så etablerad här att jag knappt vet skillnad längre. Jag undrar om det är någon som kommer följa min blog med intresse, eftersom jag inte skriver om något speciellt. Ibland, när ångesten kryper sig närmare så ventilerar jag mig här, annars verkar jag bara skriva om hur tråkigt jag har det och hur ful jag är.

Jag tror jag skriver för min egen del. Vem vet, om tio år kanske jag uppskattar att jag har tagit mig tid till att skriva lite tankar på internet.

Observandum sed non imitandum - observera, imitera ej.