Uäääh!

Jag måste bara säga att ibland är tålamodet kort. Det finns dagar då man inte orkar någonting, och det märker ungen och börjar genast trilskas.
Var på mammaträff idag. Mitt i träffen så ringer de från BVC och undrar vart jag var någonstans, det var ju idag Emil skulle på femmånaderskontroll. Jag visste att jag skulle dit den 3 augusti, men var helt säker på att den 3 var på onsdag. Då känner jag ett sting i magen, och har svårt att koncentrera mig på vad de andra mammorna säger.
Emil ville inte ligga på golvet, han skrek och grät massa stora tårar när jag lade han ned, så jag fick gå runt och bära på honom och hoppa för att han skulle sluta gråta. Jag ammade, han kräktes upp allt, för han var inte hungrig, och var bara allmänt sur och vresig. Han försökte krypa upp på axeln när jag försökte få honom att sova. Vagnen var dyngsur, för det regnade in i den, och då kunde han inte sova där. De andra mammorna satt med sina älsklingar och pratade och skrattade, medan jag gick runt och svettades och försökte få Emil att bli lugn och tyst.
Så har det varit varenda träff. Jag får inte ut något av de träffarna, för hela träffen går ut på att få Emil lugn och tyst. Han beter sig inte så hemma.
Då har jag lust att sparka honom rätt i soptunnan och springa därifrån.
Jag grät bort all mascara i bilen istället, och ignorerade Emils krumbukter i bilstolen. Jag är på gränsen till ett sammanbrott tror jag. All brist på sömn gör att jag inte har energi nog att orka med en hel dag.