Kära morfar

Jag ville skriva något fint, för att hedra ditt minne. Jag ville berätta för hela världen att du är den bästa morfar man kan ha. Men jag tror jag får vänta lite, och bearbeta sorgen själv.
Jag hoppas du har det bra, där du går i fjällen i Dovre med mormor och äter fisk dagarna i ända.
Vi ses.

Fac ut vivas

Idag har jag tänkt på döden. Hur personlig kan man egentligen vara i en blogg utan att det går ut över de närmaste. Vad är okej att berätta och vad ska man hålla för sig själv. Jag lämnar gärna ut mig själv, men när det kommer till vänner och familj känner jag ett visst sting när jag till exempel lägger upp bilder. Vill de verkligen ligga på internet för all evighet.
Anledningen till detta fundersamma kalas är min mormors bror, som somnade stilla in idag. Personalen hade bytt kläder på honom, och gått ifrån honom en stund. När de senare kom tillbaka låg han och log i sin säng. Och så dog han.
Han har levt ett långt liv, inga barn, och frun dog för många år sedan. Han var ofta och hälsade på oss när vi hade kalas och festligheter med släkten, och när jag var liten så brukade jag åka dit innan jul för att klä julgranen med alla fina julkulor som han hade. När jag hälsade på honom i hans sommarstuga så fick jag alltid läsk att dricka, ur fina glas. Han luktade gammal, tobak och trygghet.
Jag grät lite i smyg idag, för min mormors bror. Jag hade egentligen inga tårar att ge honom, men när jag tänkte på mormor och hur glad hon nu måste ha blivit när han äntligen kommit för att stanna, så kunde jag inte låta bli att gråta några glädjetårar blandat med små sorgtårar.

Barseltiden - hjälp

Jag måste erkänna att jag inte är så rädd för förlossningen som jag trodde att jag skulle vara. Jag är mer rädd för tiden efter. Då allt ansvar ligger på mig, när jag har ett litet skrynkligt knytte i mina armar som bara skriker.
Tänk om jag inte har några modersinstinkter som sätter in? Och det där med att man lär sig vilket slags skrik som betyder vad, det förstår jag inte hur man ska kunna lära sig. Låter inte alla skrik likadant? Wää, liksom.
Och ska man klippa bort tvättlappar och storlekslappar på barns kläder? Då vet jag ju inte vilken storlek det är.
Måste jag köpa flaskor som jag ska koka om jag ska amma?
Och hur i helvete badar man ett barn? Med navelsträng och allt.

Det lustiga med det hela är att jag får upp frågor som dessa ibland, men i samma veva så har jag den där känslan av att jag aldrig kommer att få uppleva mitt barn. Jag minns när jag under sista kvartalet i 2001 skulle till Malaga på språkkurs med en väninna. Jag beställde allt ganska tidigt, och gick sedan runt med tanken på att jag aldrig skulle komma dit. Flyget skulle störta på vägen. Jag skulle helt enkelt dö innan jag kom fram och fick uppleva allt. För inte ska väl jag kunna få ta del av något otroligt fantastiskt och skitcoolt.

Detta är ju inte alls som en språkresa till Spanien, som för övrigt var jättekul och jag uppmanar alla att åka, utan det är ett livs levande barn från mina och min sambos gener som ska förlita sig på mig för resten av sitt liv. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv, hur ska detta gå?

Hjälp.

På fredag ska jag gå till läkaren och be honom fotografera inuti mitt huvud. Jag står inte ut med denna huvudvärk jag nu haft i flera veckor. För att inte tala om yrseln och illamåendet.
Folk talar om virus på balansnerven eller bara stress. Jag försöker lyssna och hoppas på det bästa, men självklart flyger mina tankar åt mer allvarligare håll.
Tumör.
Jag är rädd.
Riktigt rädd.
Livrädd.

...

Deilige jul

Om en vecka sitter jag och min sambo på väg till Sverige för att fira jul med min familj. Då har vi förmodligen inhandlat alla julklappar, tvättat alla kläder, städat lägenheten och gjort alla ska och måsten. Jag vet att vi inte är sist ute med att shoppa julklappar, vi är nästan halvfärdiga. En snabb tur på IKEA och vi är närmare färdigt.

Låg i sängen för en stund sedan och funderade på hur denna jul skulle bli. Förra året var vi hos min sambos föräldkar och åt pinnekjøtt. Jag fick fixa mitt eget lilla julbord med köttbullar, lax och sill. Men ingen tomte kom, vilket jag inte trodde att jag skulle sakna. Men om jag minns rätt så gjorde jag det. Eftersom det inte fanns några barn under 20 där så glömde väl tomten oss. Eller så hade hans GPS gått sönder.

Jag är pliktskyldig att hälsa på morfar också. Nu när mormor är död så har han ingen att fira jul med, och att sitta på hemmet kanske inte är vad han drömde om när han var ung. Jag måste lyssna på samma version kanske sju gånger om hur han var med i Andra Världskriget och såg när de bombade någon stad som jag faktiskt glömt namnet på. Den här gången ska dock mor vara med så då kanske det känns lättare.

Så tänkte jag på alla som inte är bland oss längre.

Farmor, styvfarmor, farbror, mormor, klasskamrat, kusiners far. Och genast är julstämningen borta.