Jag måste erkänna att jag inte är så rädd för förlossningen som jag trodde att jag skulle vara. Jag är mer rädd för tiden efter. Då allt ansvar ligger på mig, när jag har ett litet skrynkligt knytte i mina armar som bara skriker.
Tänk om jag inte har några modersinstinkter som sätter in? Och det där med att man lär sig vilket slags skrik som betyder vad, det förstår jag inte hur man ska kunna lära sig. Låter inte alla skrik likadant? Wää, liksom.
Och ska man klippa bort tvättlappar och storlekslappar på barns kläder? Då vet jag ju inte vilken storlek det är.
Måste jag köpa flaskor som jag ska koka om jag ska amma?
Och hur i helvete badar man ett barn? Med navelsträng och allt.
Det lustiga med det hela är att jag får upp frågor som dessa ibland, men i samma veva så har jag den där känslan av att jag aldrig kommer att få uppleva mitt barn. Jag minns när jag under sista kvartalet i 2001 skulle till Malaga på språkkurs med en väninna. Jag beställde allt ganska tidigt, och gick sedan runt med tanken på att jag aldrig skulle komma dit. Flyget skulle störta på vägen. Jag skulle helt enkelt dö innan jag kom fram och fick uppleva allt. För inte ska väl jag kunna få ta del av något otroligt fantastiskt och skitcoolt.
Detta är ju inte alls som en språkresa till Spanien, som för övrigt var jättekul och jag uppmanar alla att åka, utan det är ett livs levande barn från mina och min sambos gener som ska förlita sig på mig för resten av sitt liv. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv, hur ska detta gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar