Bussvett

Jag tar bussen varje dag till jobbet fram och tillbaka. Jag har pendlat med buss till alla jobb jag har haft, såvida de inte är tillräckligt nära för att gå eller cykla till.
Buss är ett bra medel att använda sig av när man ska ta sig från en plats till en annan. Det är trevligt på morgnarna, att tillsammans med andra morgontrötta norrmän kliva in i en varm buss och åka tillsammans till slutdestinationen som oftast betyder jobb.
Men det som gör mig fundersam är detta med sittplatser. Ofta finns det inte tillräckligt med sittplatser till alla, och många måste stå upp. Jag sitter gärna ner när det finns möjlighet eftersom jag ska ganska långt med bussen, och det verkar som om andra delar min åsikt. Man vill slappa på bussen innan jobbet.
När det då är halvfullt på bussen och jag lyckas sätta mig där det finns en ledig plats bredvid mig så är jag rätt nöjd. Man är ju supersvensk och vill inte tränga sig på andra sin morgonodör, tandkräm blandat med sömniga ögon. Men när bussen blir fullare och fullare så är det fortfarande ledigt bredvid mig. Jag har under många bussresor haft erfarenheten att inse att sittplatsen bredvid mig är den sista på bussen, och att folk hellre verkar vilja stå upp.
När detta scenario inträffar så samtalar jag med mig själv. Vad är det som gör att ingen vill sitta bredvid mig? Jag flyttar in mot väggen för att liksom visa att jag inte är så fet att jag behöver ta upp två sittplatser, jag luktar fräsch tandkräm i munnen om jag skulle behöva andas med öppen mun och jag luktar alltid godast på morgonen eftersom jag duschar då. Jag ser varken sur eller ansträngt glad ut.
Jag han ännu inte till denna dag kommit på vad det är som gör att ingen vill vara min sidospelare på bussen.
Är det bara jag, eller finns det fler av oss som sitter ensamma på bussen med ett osynligt frågetecken över huvudet?