Gräsänka. Såg en film som jag tidigare skrivit om att jag velat se. 500 days of Summer. Jag visste från början att detta var en film som skulle få mig att bli illa till mods, tack vare "taglinen" som beskrev filmen. This is not a love story. This is a story about love. Detta borde ha fått mig att inte hyra filmen, men jag är väl lite av en självplågare.
Mannen i filmen är väl egentligen kvinnan i det så kallade förhållandet, även om man i slutet på filmen får veta varför de båda valde att bete sig som de gjorde under tiden de spenderade tillsammans.
Det som gjorde mig nedstämd är egentligen en ganska fånig sak. Jag är medveten om att jag är en extrem egoist som kan vilja stå i centrum av helt fel orsaker. Jag hoppas bara att min dumsnällhet väger upp det lite, så jag inte anses som en subba.
Tänk om jag hade betytt så mycket för någon att han hade betett sig som herren i filmen. Tänk om någon hade sett på mig med öppna ögon och älskat allt det han såg, att jag var perfekt. Jag önskar ingen människa hjärtesorg, men att tappa fotfästet en stund över mig hade gett mig det självförtroendet jag så väl behöver.
Jag har tappat fotfästet några gånger, det är inte att rekommendera, så läs inte mellan raderna nu. Jag vill ingen något ont.
Min sambo är fantastisk. Han ställer alltid upp, han har gett mig det mest underbara barn, och han kan laga mat. Mer än så borde jag inte kräva. Jag ger honom ingenting i gengäld, mer än mitt hjärta. Men jag önskar att han kunde se mig. Göra ett blandband till mig och stryka mitt hår bakom örat.
Bilden ovan föreställer min äldre lillasyster i ett hopp, kanske med hopp om kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar