Efter en vecka utan träning och halva jobbdagar så hoppas jag att jag är redo för en ny vecka, och att jag inte tappar träningen nu som det egentligen borde börja ske något. Det är helt klart mycket mer behagligt att komma hem från jobbet och vara där tills man ska upp och jobba dagen efter igen, så att man får tid med barn och sambo och städning och sådant, men träning är ett nödvändigt ont som jag börjat gilla mer och mer. Det vore dumt om en veckas uppehåll ska tvinga mig ned i "oträningens tid" igen.
Jag är trött. Det är konstaterat.
Jag såg fem minuter av Disneyklassikern Dumbo för någon timme sedan, där Dumbo är ledsen över en förödmjukande show på cirkusen och får besöka sin mor som sitter inlåst. Stora tårar trillade ned för elefantens kinder när han fick vara nära sin mor, och jag grät så jag hulkade i soffan.
Tänk att inte får vara nära sitt barn när man behöver, eller när barnet behöver. Det krossar mitt hjärta att tänka på, och nu kommer det visst ännu en känsloladdad våg över mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar