I januari var jag nervös för att gå på intervju för ett nytt jobb (som jag nu är fast anställd på). I februari saknade jag min lillasyster. I mars ville jag ha sällskap på bussen och fick oväntat besök. I april var jag på konfirmation och lät kameran lufta sig. I maj längtade jag efter att fotografera så jag fick ont i magen. I juni fotograferade jag massor, och hade hemma-hos reportage. I juli tipsade jag om billigt och bra smink. I augusti fotograferade jag mina vackra systrar, gick på hårdrocksklubb och var på rollspel. I september fotograferade jag ett sminkuppdrag I oktober var jag på Hurts i Stockholm, och bodde på femstjärnigt hotell. I november antog jag en utmaning som jag inte gjorde färdigt. I december tittade jag på Pippi som åt godis tills det sprutade ur öronen.
2011 blir ett bra år, ett bättre år. Gott nytt år!
Jag har sett många filmer i mitt liv, men säkert inte lika många som någon annan. Jag gillar tydligen Pippi på rymmen, Dumbo, Bewitched med Nicole Kidman och 500 days of Summer, även om den sistnämnda fick mig på obehagligt humör. Coco före Chanel såg jag med ett öga, även om jag faktiskt tyckte att den var fin. Amelie (med samma vackra Audrey Tautou) är nog en av de bästa filmerna jag sett. Detsamma med Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Fast jag gillar egentligen inte Kirsten Dunst. I Am Legend skrämde mig mer än någon annan film. Scream är underhållande och läskig på samma gång, kan det bli bättre?
Jag fick en knäpp och orkade ärligt talat inte slutföra utmaningen. När jag bloggar för att jag måste, så smällde bromsen automatiskt på och det blev bara jobbigt att vandra mot datorn och alla utmaningar jag var tvungen att spy ut tråkig information om. Jag har firat jul som alla andra. Detta år firades i Säfsen med min familj. Vi hade på oss mysbyxor, åkte pulka och åt entrecôte till julmiddag. Opretentiöst. Jag fick julklappar. De pratar vi om en annan dag. Just nu ska jag bara njuta av att att jag kände för att blogga och att jag jobbar reducerad tid på jobbet under mellandagarna. Vilket liv man skulle leva om man jobbade 9-15.
Fotografiet nedan visar vägen från Norge till Sverige strax före jul. Vi kunde inte förvänta oss något mindre än fantastiska dagar.
Jag ångrar att jag inte utbildade mig direkt efter gymnasiet, men jag hade förmodligen valt fel utbildning och dessutom så hade jag då inte träffat min nuvarande sambo, fått världens finaste son och haft världens bästa jobb. Så egentligen så ångrar jag mig inte.
Ett förtydligande innan jag skriver något mer: det är inte jag som tagit bilden, det är min morfar. Bilden är tagen i Brønnøysund, där min morfar växte upp. Jag vill verkligen åka dit och se allt som han såg när han var liten, men jag är rädd att det inte ser ut som det gör på fotografiet. Han var en utomordentligt bra fotograf, och hade många av sina foton i norska böcker. Jag tror jag ska tänka lite som honom nästa gång jag vill ta en naturbild, jag ska tänka på det som om det vore ett vykort. Som om jag skulle skicka bilden till en gammal klasskamrat och skriva:
Hej, det var längesedan. Hoppas du har det bra. Visst var skolan urtråkig? Kram.
En dag skulle jag på konsert i Stockholm. Det var ingen som ville eller kunde följa med så jag hade inget annat val än att åka ensam. Jag tog tåget från Örebro till Stockholm, klev av stationen och bestämde mig för att gå och se om det var något som jag ville köpa för att ha på mig kvällen till ära. Jag vandrade runt i några butiker, köpte mig en tröja och gick sedan för att äta. Jag tror det blev McDonalds. Efter att magen blivit mätt så gick jag till ett internetcafé och satte mig för att läsa lite på Helgon (detta var några år sedan) och satt där tills det var dags att bege sig till konserten, som ägde rum på Debaser. Jag betalade, gick in och tog mig en öl. Och väntade. Så kom de, och de spelade och de gick av scenen. Med en varm känsla i kroppen av att ha sett mitt absoluta favoritband så sprang jag till järnvägsstationen bara för att inse att jag var för sen. Jag hade inte så mycket pengar att jag kunde ta in på hotell, men jag var ju tvungen att vänta tills första tåget började gå igen vid sjutiden på morgonen. Så jag började vandra bort från stationen och såg ett kasino som hade nattöppet. Kasino Cosmopol. Jag gick in och frågade om jag fick sitta i baren tills mitt tåg gick, det var inga problem, men jag var tvungen att skriva in mig först. De tog ett foto av mig och jag gick in och satte mig i baren. Där satt jag resten av natten och pratade med den söta bartendern, gick vilse bland speglarna på vägen till toaletten, och såg hur folk vann pengar. Sedan åkte jag hem. Utan att ha pratat med någon mer än bartendern på hela resan.
Detta minne lever jag på under svåra dagar. Dagen då jag bara hade mig själv som sällskap, och som också var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag var inte bunden till någon eller något, och var herre (eller dam) över mitt liv.
Jag har inga bilder av han jag delade min första kyss med, så det får bli en pussbild av familjen B (fröken K försöker förgäves få namnet fru B, men det tar lite tid [och tid är pengar]). Med första kyss så menar jag inte små löjliga pussar från en pojkvän du hade i två dagar när du gick på lekis, jag menar första kyssen som i tonårstiden. Min första kyss som jag minns (förutom att jag hånglade i några veckor med en kille som var extremt lik Nick Carter i Backstreet Boys) klart och tydligt var den kvällen jag blev tillsammans med min första pojkvän som man kan läsa om här. Med risk för att avslöja honom för mycket och vad vi gjorde så ska jag hålla detta inlägg simpelt. Vi satt ute på balkongen på en av alla fester och försökte vinka till hans vän som bodde rätt över gatan. Jag vet inte hur länge vi bara satt där och tittade på varandra och pratade, lite smått stelt. Då kom min allra bästa vän ut på balkongen och sade: "OK, jag ska hjälpa er. Du, fröken K, du gillar herr E, och du herr E, du gillar fröken K. Så, då var det klart. Kyss varandra nu!" Och det gjorde vi. Lite trevande i början, men han var en av de bättre som jag hittills har kysst.
På första plats kommer såklart min nuvarande sambo. Han kysste mig en kväll för över sex år sedan, och jag får fortfarande små blixtar i pannan när vi möter varandra i en kyss. Och det är goda blixtar.
Jag har dagdrömmar och mardrömmar. Mina dagdrömmar kan också vara mardrömmar, men de är lättare att skaka av sig då det bara är att tänka på något annat. Morötter till exempel. Vid en illasinnad dagdröm börjar jag tänka på varför jag började dagdrömma om morötter och återgår till det verkliga livet. Mina drömmar om framtiden kan variera. Vissa dagar vill jag bo i Småland och ha ett litet hus med veranda och trädgård. Där ska körsbärsblommen alltid blomma på träden. Andra dagar vill jag bo i en loftslägenhet med tillgång till studio och utepool på taket, där jag har planterat palmer. Hoppsan, jag bodde visst i varmare strök. Jag kan drömma om att resa, om att vara ekonomisk oberoende och hjälpa de som inga pengar har. Jag kan drömma om längre hår, om Vira Blåtira eller kroppkakor som jag aldrig mer vill äta.
Den här veckan har inte varit en speciellt bra vecka. Förra veckan däremot, då var jag på topp. Jag tränade, jobbade övertid, julstädade, betalade räkningar och julshoppade. Det var en extrem vecka. Jag var inte hemma förrän åtta-nio på kvällen varje dag. När jag tänker på det, så kanske förra veckan är skyldig i hur jag mår denna vecka. Hädanefter ska jag ta lagom aktiva veckor. Så min vecka är inte intressant, som alla andra utmaningar jag skrivit om.
Fotoguiden, att läsa på bussen till och från jobbet. Plånbok. Sminkväska, som innehåller mer tamponger och smärtstillande än smink. Tumvantar. Kortnyckel, så jag kommer in på jobbet. Alla tidigare tentor från kursen jag tog på BI. Teckning från sonen. Post-itlappar. Penna. Fotsvettsborttagare, har legat där i flera år. Dags att ta bort den kanske.
