Idag har jag krattat löv medan sambo tog några bilder på mig och min son. Jag kan verkligen inte göra mig bra framför kameran, och speciellt inte när jag har på mig en fluffig jacka som får mig att se ut som en köttbulle med korvar till ben. Det blir lite fånigt och skrattretande när jag ser bilder på mig själv, som att höra sig själv på band eller se sig själv på film. Det är spännande, men bara jobbigt efteråt. Men det var skönt att få komma ut i friska luften efter en dryg vecka i sjukdomens grepp.
Imorgon ska jag äntligen få jobba! Nu är det dags för säsong sex av Friends med min älskade.
När penicillinet har hjälpt mig komma på fötter i några minuter så har jag haft annat att tänka på under kvällarna. Det har varit mindre "aj, fan så dåligt jag mår" och lite mer "aj, fan så ensam jag känner mig". Låt mig förklara. Jag är absolut inte ensam, jag har både sambo och barn närmare än vad jag har något annat, men känslan kvarstår ändå. Igår somnade sambo väldigt tidigt då han var trött efter en tuff vecka på jobb och sonen som djupt i sitt eget rum. Idag ska sambo ut med vän och dricka några öl, och sonen sover förhoppningsvis djupt på sitt rum ikväll också. Då känner jag mig ensam. Jag har ingen jag kan ringa och prata med och det är ingen som ringer för att prata med mig. Messenger är tyst, ingen på Facebook. Då känner jag mig ensam, även om jag vet att jag egentligen inte är det. Jag har ju ingen att konstatera det för, därför måste jag ju vara ensam, när jag faktiskt känner mig ensam. Eller? Det är farligt att lämna mig ensam med mina tankar, jag kan sönderanalysera allt och bli tokig och klättra på väggarna.
Jag får titta på den fina ljusslingan som jag lagt i fönstret, och fantisera om en familjespäckad jul så jag inte känner mig ensam. Det lyser upp kvällens trista tristhet.
Titta vilka fina örhängen jag fått av min kära sambo. Nåja, han har inte hittat på det alldeles själv, jag var tvungen att skicka länken till honom och påminna honom några gånger innan det damp ned i brevlådan. Dessutom använde han mina pengar till att betala örhängena med. Men han har ju gjort sig besväret med att välja ut två par (han fick välja vilken färg han ville) och klicka på dem, samt lägga in adress och det slitsamma jobb som behövs för att få hem dem från internetbutiken.
När sonen (och jag) varit sjuk så har Pippi Långstrump gått varm i DVD-spelaren. Han har suttit som förstenad och sett Pippi rymma med Tommy och Annika, när de flugit som örnar med bilen och åkt ovanpå ett tåg och blivit smutsiga. Han säger vov vov till den lilla räven som filmas, och nam nam när han ser kåldolmarna i fönstret som Annika vill ha. Pippi är alldeles speciellt bra. Hon är verkligen snäll när hon lämnar kvar godiset i fängelset ifall andra barn kanske kommer och är sugna. Hon är också ganska smart när hon läxar upp syskonen i att de faktiskt finns folk i hela världen som inte har några pengar, när de frågar varför hon inte tagit med några guldpengar.
Men det bästa är nog när Pippi ska dansa på lina. Alla som inte betalar måste blunda. Hon basunerar stolt ut:
Alla som inte har sett denna film måste genast se den! Jag har ett exemplar på VHS och en på DVD och lånar gärna ut till de bättre behövande. Se den, den är så fantastiskt bra så man blir alldeles varm i hela kroppen ( utan att ha feber).
Detta är vad jag sysslar med om dagarna, c-vitamin och febernedsättande. Jag var hos farbror doktorn och fick konstaterat halsfluss, så nu går jag på penicillin och allt vad det innebär. Det betyder en hel vecka frånvaro i jobbet. Jag har så dåligt samvete att jag bara vill dra mig till jobbet med toalett, en bal med toapapper och mitt täcke så jag kan jobba. Men då feberfrossan överglänser den (såklart) extra jobbiga mensvärken så är det inget att göra. Stackars stackars mig.
Så här sig vi ut för exakt ett år sedan. Då hade vi precis flyttat in i lägenheten i Oslo och sonen slutade amma strax efter. Två små tänder hade han, nu är käften full med sylvassa gaddar som gärna bits. Jag hade blond page, nu är jag en naturlig rufs med pannlugg. Då var jag mammaledig, idag har jag fast jobb. Annars är nog det mesta sig likt, plus tio kilo. Sängen står dock i vardagsrummet för att sonen ska kunna sova bättre - vilket han dock inte gör.
Tänk vad tiden går fort, även när man har sömnbrist. Jag har beställt en almanacka så jag kan njuta av varje dag. För livet är värt att njutas, när man har sådana vackra barn att se efter och pussa på när de är dundersjuka.
Nu var det längesedan jag ställde en fråga, nyfikna fröken K försvinner aldrig. Jag sitter och ser på bilderna från helgens natt på hotell och drömmer mig lite bort. Jag vill inte bo där det ser ut som ett hotell, men jag skulle önska att det gick att möblera så att man slipper gå runt och över saker hela tiden. Min kamera används flitigt (ibland) och när den inte används så ligger den i kameraväskan. Men var ska jag göra av väskan? Och alla sladdar som tillhör kameran? Ser ni var jag vill med saken? Jag behöver inspiration på hur man får bort vardagsliga saker från boytan så man kan leva utan att drunkna i ting, men som kan plockas fram snabbt och smärtfritt.
Hur förvarar man saker utan att det ser ut som ett plastigt IKEArum fullt med olika backar (och utan att bli ruinerad)?
Jag och min familj var på Sverigebesök i helgen som var. Vi lämnade den lille i familjen hos sin mormor och styrde mot Stockholm, med en snabb visit hos frisören på Tuna Park. Fröken K 2.0 är nu närmare än någonsin.
När vi kommit fram till huvudstaden dumpade vi bilen och tog in på Hotel Sheraton för en natt. Sängen var fantastisk, men jag kunde ha varit utan smulorna i byrån och den trasiga lampknappen på toaletten.
Så gjorde vi oss iordning för en tjusig kväll. Jag hade på mig min nyinköpta kavaj dagen till ära, den andas lite 80-tal minsann.
Vi dinerade på Kho Phangan , efter att ha väntat i nästan en timme på att få ett bord. Maten var utsökt och vi ångrade att vi tagit en förrätt då huvudrätten var så stor att vi rullade vidare mot Medborgarplatsen.
Vi sto i en timmes kö även vid Debaser med höga förväntningar på vad som skulle ske.
Förbandet Noonie Bao var över förväntan bra, och jag ska försöka se om jag hittar dem på Spotify. Den ena sångerskans röst var helt fantastisk!
Och så äntrade de scenen! Hurts i mitt hjärta. De spelade till och med en cover på Kylie Minouges bästa låt Confide in me. Kan det bli bättre?
Hemresan var inte alls lika trevlig som resten av helgen, men varför tänka på det när man kan minnas allt det goda i livet!?!
Så här såg jag ut för exakt två år sedan. Ovetandes, utan varken sömnbrist eller bristningar, med sonen i magen. Idag ser jag likadan ut, fast utan ungen i magen som putar ut. I stället är det massa gammal mat där. Usch, det låter äckligt, minsann. Om jag skulle sagt till mitt två år yngre jag att jag inte skulle få sova en hel natt på över ett år, att jag skulle börja träna för att jag ville det, att jag skulle flytta till Oslo och jobba med försäkringar och att jag skulle hata att ha stökigt på soffbordet, så hade jag nog skrattat och tänkt: "Vilken tjock och konstig tant, hon vet inte vad hon pratar om." Men tji fick jag.
Jag har förresten fått tilbaka mina fotografier från gamla datorn. Kärlek!
Jag rekommenderar verkligen The Dream Project. Den lagrar dina drömmar och låter dig läsa och kommentera andras vackra drömmar. Du kan läsa om statistik och vad drömmarna betyder, och var de skönaste drömmarna kommer från, kanske Haninge eller varför inte Karlstad. Det är jättespännande, och jag har redan länkat denna sida till min facebooksida. Joina vet ja, och läs minahelskruvade drömmar, som än så länge inte involverat ugglor. Men vem vet...
Hösten är verkligen här. Halsen värker, ögonen rinner och huvudet snurrar runt sin egen axel. Idag kallade jag min son Emil för Emelie och mjölk hette helt plötsligt potatis då jag bad sambo hämta mjölken till sonens kvällsgröt. Det är sådana dagar som man bara ska gå och dra något gammalt över sig.
Själv ska jag barrikadera mig i sängen och slötitta på mina älskade serier och hoppas på att sonen sover då pappan är ute på kvällsfika med vår datahjälpreda. Kanske mina fotografier kommer hem snart.
Denna kreation inhandlades i fredags. Den är så fruktansvärt ful att den blir härlig att titta på. Jag undrar bara om jag kommer våga ha den på jobbet. Jag och fula saker hör ihop. Vi är fula tillsammans.
Så fantastiskt det är när man har kalla höstkvällar, popcorn på spisen och massor med serier att plöja igenom. Mad Men har jag precis lärt mig att älska, medan vi redan är inne på femte säsongen av Vänner. Medium har jag längtat efter länge, och när både sambo och jag fick fast jobb så kalasade vi lite. Nu finns det inga ångestkvällar mer, bara mys.
Denna helg har dedikerats åt dessa damerna. De kom till mig i fredags kväll med vin, svenskt lösgodis och bröd. Vi konsumerade tillräckligt med alkohol för att spendera hela lördagen i sängen. Idag åkte de hem i mörkrets skydd. En helg går så fort. Vilken tur att jag ska till Stockholm i helgen som kommer. Då får jag verkligen påfyll för alla de gånger jag saknat dem.
I övrigt har jag haft körkort i tio år idag. Tiden går så fort.
Jag skulle önska att jag hade ork och tid att gå ut och bara fotografera hela dagen idag, men känner jag mig själv rätt så kommer jag inte utanför dörren.
Jag har fått fast jobb, om det nu är någon som inte har hört talas om det. Jag har fått fast jobb. Fast jobb betyder mer frihet, mer ansvar och mer möjligheter. Det betyder också att jag måste inhandla nya kläder, för man vill ju se professionell ut när man sitter bland kollegor med många arbetsår (läs: erfarenhet) på nacken. Nya kläder kommer inte få mig att bli mer erfaren, eller låta mig klättra i karriären. Det kommer däremot få mig att må bra och se bra ut. Men, jag behöver tips och råd på vad jag ska inhandla. Kommentarer mottages tacksamt!!!
Nya kläder, och ny frisyr kommer snart. Kanske en helt ny fröken K.
Här ska det klippas och klistras. Jag har bestämt mig för att min son ska få ett likadant hus hemma som han har på dagis, där fotografier på alla familjemedlemmar klistras fast på stora ark. Jag inhandlade allt i lördags och insåg att jag var dålig på att planera, men eftersom jag är van med dålig planering så tänkte jag snabbt ut ett nytt sätt för att få det bra gjort. Nu återstår det bara att framkalla bilderna som ligger hemma hos sambos vän som var snäll nog att rädda bilderna vid den stora hårddiskkraschen. Jag vill ha en ny dator.
Förhoppningsvis blir resultatet så pass bra att jag vågar visa det här i bloggen. Intill dess får alla bara hålla tummarna av spänning.
Nu är det tävlingsdags hos Lady Thirty. Du kan vinna valfritt smycke från hoofstore. Gå och och tävla, och läs hennes blogg. Den är superkul! Vinnaren dras 10 oktober.
Förra inlägget fick mig att tänka lite. Även om jag inte har lika många läsare som andra bloggar så betyder det ju inte att jag inte kan ha en tävling. Så nu ska jag ha en tävling. Jag ska bara komma på vad jag ska lotta ut först. Vad vill folk ha? Jag kan inte sticka, måla eller scrappa. Det måste bli något som jag köpt. Så får det bli. Se upp för tävling. Den kan komma när som helst.
Jag har drabbats av någonting som jag ofta drabbas av. Fullständig desperation av att göra vad som helst. Denna desperation kommer vanligtvis samtidigt som min knopp och kropp beordrar mig att det är dags att infinna sig i helgen och att slappna av långt ner i soffan. Dålig kombination. Det som går igenom mitt huvud är alla bloggar jag läser, alla människor jag mött och möter samt min egen inspirationskrets, dvs familj och vänner. Jag önskar att jag kunde vara duktig på att göra någonting som kanske kan bli en framtida inkomstbringande hobby, inte nödvändigtvis enda inkomsten. Men om jag kunde göra någonting som gladde mig och andra och därmed tjäna några kronor till att göra ännu fler folk glada, så kanske min desperation skulle försvinna. Jag vill också ha tävlingar i min blogg. Jag har aldrig haft mer än sex kommentarer i samma inlägg. Jag vill dela något med allmänheten. Jag vill hjälpa. Jag vill visa och informera och bidra. Såsom alla andra bloggar jag läser gör.
Men denna blogg är det som jag tänkte på när jag startade den. Det ska vara en blogg där folk kan komma och läsa, för att sedan lämna datorn och känna sig en smula bättre. "Jag är i alla fall smartare/bättre/smalare/roligare/mer intressant/rensligare/snällare/snyggare än fröken K."
Det börjar bli kallt nu. Så kallt att min nästipp är röd när jag befinner mig inomhus innanför hemmets väggar. Fötterna känns som kalla isklumpar och de stackars blommorna fryser.
Idag var första dagen på mitt nya jobb. Jag har jobbat på samma jobb förut, men då var jag vikarie. Efter det korta vikariatet behövdes inte mina tjänster mer och jag flyttade till en annan avdelning i drygt ett halvår innan jag fick komma tillbaka igen. Denna gång i en fast tjänst. Både jag och sambo (och väninna - GRATTIS) hade vår första dag som fast anställd. Detta firar vi med öl (Coca Cola för min del, det är min last), chips och soffhäng utan att ha städat i minst en timme. Sonen sover gott med vetskap om at det finns två föräldrar som älskar honom till världens ände och ännu mer. Ibland är livet bra. Ibland mindre bra. Men det ska vi inte tala om idag.
Jag är dålig på att skriva intressanta blogginlägg. Vad ska jag skriva om?
