Aftonbladet skriver om vändpunkten för den hemska vintern med ekonomiska hinder, magsjuka och kyla. Nu kan vi äntligen fokusera på det goda livet, njuta av guld och brons i VM och inte minst håva in pengar för att sätta dem på sparkonto istället för att bränna dem på elräkningar. Jag vet inte hur dyrt det är i Sverige med el, men vår räkning gick på drygt 4 000 kr i bara el. Det är säkert inte så mycket, men när man är van med ca 2 000 kr var tredje månad, så svider det i plånboken. Själv ser jag fram emot att slippa våndas över magsjuka och den kalla luften som gör mina lungor mindre än en kattunges. För även om det mumsas blåbär ganska ofta i denna familj så blir vi sjuka ändå. För att glädja folket ännu mer så är det bara sju veckor kvar till påsk och ledigheten! Jippi!
Jag bor i Norge. Det har jag gjort i snart sju år. Ännu har jag inte anammat allt av vad det innebär att vara norrman. Jag har knappt förstått att det är VM här i Oslo, men när alla norrmän på jobbet började klaga på att TV:n inte hade några signaler och att det började bli bråttom, så insåg jag att jag är mindre intresserad än vad jag först trodde. Igår, när detta spektakel äntligen började så stod folk som förstenade framför apparaten, de kunde knappt jobba, och mina fina kollegor är arbetsamma människor som inte drar sig för att lägga i en högre växel. Jag tittade lite smått, men återgick snabbt till mitt arbete. Jag är nog den person som är mest ointresserad av vintersport av alla här i Norden, och då fick jag alltid se på backhoppning varje gång jag var hemma hos morfar. Nej, vintersport, eller sport på TV överhuvudtaget är inte min kopp te. Heller inte det som fotografiet ovan föreställer. Cheesecake med röd gelè. Norrmännen älskar detta. Nåja, de flesta i alla fall.
Jag har nu påbörjat min andra universitetskurs genom jobbet. Nu ska jag läsa fem poäng, den förra kursen var "bara" tre. Jag har fyra böcker, och tre (eller egentligen fyra) obligatoriska inlämningsuppgifter på denna kurs, bara en bok och frivilliga uppgifter på den förra. Det är med handen på hjärtat jag erkänner att den förra kursen var tung nog. Jag fixade den galant (vilket jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra) och har planer på att vara lika smidig denna gång. Cudos till mig. Men det är hårt. Heltidsjobbet tar på krafterna, och när eftermiddagens/kvällens bestyr med mat, röj av lägenhet, lek och mys med son är över så kan jag knappt hålla ögonen öppna. Bara idag har jag somnat med boken på näsan två gånger. När man är vuxen så ska man ju klara av skolan, man ska få godkänt på alla högskoleexamen och göra bra ifrån sig. Jag minns att min styvfar studerade till att bli brandman vid sidan av jobb och tre barn (fast jag var nog ganska självgående), och han klarade varje tenta, varje uppgift med glans. Vad händer om man inte består? Om man inte får godkänt på examen? Då måste man göra om den, med de förnedrande blickarna i bakhuvudet.
Jag är inte vuxen förrän jag får godkänt på första försöket.
Alla har säkert redan sett den, men jag måste bara ha den på min blogg för att visa alla som inte har sett denna goding. Jag skrattade så jag tror jag hostade upp ena lungan. Årets bästa klipp so far!
Idag är jag glad. Glad glad glad. För jag är inte alltid ledsen, sur eller besviken på livet som det verkar som om de flesta tror att jag är. Jag är precis som alla andra, mina bra dagar väger upp för de dåliga dagarna. Sedan att jag väljer att basunera ut att jag har en dålig dag gör mig inte till en sämre människa.
Men jag kanske ska sluta skriva i min blogg och bara visa tråkiga fotografier. Min kreativitet dör lite varje gång folk väljer att tolka mig fel. Jag vill inte skriva för döva öron, men heller inte förlora vardagen med mig själv.
Idag är jag glad, så jag ska inte låta anonyma kommentarer gå in på mig. Jag ska bara pussas hela dagen med min sambo och min son. Wii.
Idag har jag varit nära gråten kanske tusen gånger. Alla var det gånger efter att jag blev lämnad ensam hemma med min son när sambo skulle på mässa. Jag och sonen hade det fint och mysigt, så det var inte anledningen till att tårarna knackade på innanför ögonlocken. Just nu är det för mig en gåta. Men jag antar att det har med att göra att jag aldrig kommer att bli friad till.
Jag ber om ursäkt för alla inlägg med en käftsmäll till bild på mig, men just nu finns det inget annat att publicera.
Gårdagen var en fin lördag. Jag startade dagen med att vara först i träningsstudion där jag cyklade som en idiot och gick sedan hem och åt smörgås med ägg och avokado. Hela dagen rasade förbi i full fart med lek och skoj. Helt plötsligt skulle jag gå på fest. I målade ögonfransar och tuperat hår gick jag i kylan med Rieslingvin i min väska och min 450D över axeln. Det blev många bilder, några inte lika bra som andra. Men jag fick äntligen fotografera! Idag är det Mors dag i Norge. Jag har fått tulpaner, Coca Cola på glasflaska och några timmar för mig själv medan jag städat loss i lägenheten. Kort fattat: två vackra dagar fulla med glädje. Veckan som kommer blir en helvetesvecka, men jag stoppar undan söndagsångesten och njuter av att det faktiskt inte är måndag på flera timmar.
Fac ut vivas är inte en livsstilsblogg, det är en vardagsblogg. De olika stilarna går inte att jämföra med varandra, tycker jag. Jag läser många livsstilsbloggar, och drömmer mig bort, men för att komma tillbaka till verkligheten så har jag ett par rejäla käftsmällar till vardagsbloggar också. En liten dos av bägge två är alldeles lagom tycker jag. Att konstant gå runt och vara sminkad till tårna, bara gå på fester hela tiden och ta fotografier av vackra människor fungerar en stund. Sedan måste jag bara påminna mig själv med att de som skriver bloggen också bajsar, har überdåliga dagar och är avundsjuka de med. Annars skulle jag bli tokig om jag var tvungen att hålla jämna steg med de vackra bloggerskorna.
Nej, på Fac ut vivas är det äkta vara. Om man vill läsa något annat så är man välkommen att klicka vidare till nästa blogg. Om man är nöjd med det man läser, så får jag bara tacka och bocka och önska välkommen åter!
Här kommer (i brist på annat) tre saker ni inte visste om mig:
1. Jag går alltid runt i samma kläder hela dagen. När jag kommer hem från jobbet så sätter jag alltså inte på mig mys-kläder, utan går runt och nöter på arbetskläderna ifall det skulle komma någon och ringa på, kanske ett modereportage (fast vad skulle de göra hemma hos mig?), nån kändis eller viktig person. Jag är alltid beredd, alltid redo att se normal ut.
2. Jag väjer alltid först på trottoaren för andra människor när det inte finns plats. Jag flänger och far som en svettig idiot för att alla ska kunna gå rakt fram. Detta är något som ligger inbyggt hos mig, jag gör det automatiskt. Men när jag går med barnvagn så plöjer jag. Då njuter jag inombords. Mig först!
3. Jag har ett jättebra luktsinne. Jag minns också dofter, och kan placera dem i barndomsminnen. Ibland är det jobbigt att känna alla dofter, det gör inte bara att jag framkallar ljuva minnen, jag får också känna dofter som luktar lite mindre bra. Men just nu har jag varit täppt i näsan i flera veckor, så nu går jag på gatan som vilken annan person som helst.
Bilden är från helgens intag av äppelpaj hemma hos svärmor. Den var god den!
Nu har jag äntligen kommit hem igen, och sömnen sitter där den ska. Det har varit alltför mycket att göra, så lördagen kommer att spenderas hemma. Men först ska jag hämta ut skolböcker och köpa present till en söt liten flicka som var med i samma mammagrupp (barselgrupp) som min son. Vi ska nämligen på tvåårskalas imorgon. Skolböckerna ska jag ha till min nya kurs som jag genomför tack vare jobbet. Jag har redan gått en grundkurs och nu kommer alla fortsättningskurser. Jag hoppas att jag får gå många kurser, så jag kan känna mig värdig att få jobba på mitt jobb. Detta inlägg gjordes endast i syfte med att informera alla mina trogna läsare (hahahahah, så rolig jag är) om att jag fortfarande lever och inte ligger med brutna ben uppe i norska fjällen.
Bilden ovan föreställer min sambos hemgjorda pasta med basilikaköttfärssås. Jag tror han är sugen på att börja jobba som kock igen, när han gör sig besväret att garnera sonens tallrik.
