Curly

Jag har sett på video efter video efter video på hur man lockar håret med hjälp av en plattång. Tänkte nämligen vara lite sommarfin i lördags då vi skulle på grillfest hos vänner.
Egentligen skulle jag har filmat mig när jag försökte locka håret, för det slutade med en hel del svordomar och en och en annan tår (ja, jag har PMS tror jag). Det var helt omöjligt för mig att få till en enda lock. Jag vred och vände på den förbannade plattången, men håret blev om möjligt ännu rakare. Det fungerade inte på mig, eller så har jag missuppfattat allt vad gäller dessa tre videor.
Jag är verkligen värdelös på att vara kvinna.
Lockarna fick jag göra med min locktång som tar oändligt mycket längre tid. Och inte ens då blev det bra.

Efterlysning

Idag tog vi bilen hem tidigt från våra vänner då jag blev superallergisk över natten och bara var tvungen att komma ur huset med tax-hår. Väl hemma sov sonen och sambon två timmar medan jag trippade runt i lägenheten och bara ville att de skulle vakna så vi kunde gå ut och ha det skoj.
Vi gick då till loppmarknad som anordnas varje söndag i Birkelunden. Jag hittade inte något speciellt fint, jag hade tänkt komplettera en vas med en likadan vas, men så kom jag på att jag aldrig använder den vasen så då var det verkligen ingen nytta.
Då fick jag syn på dem! Sex stycken rosa glasassietter som hade exakt samma mönster som mina gröna som jag ärvt från mormor. Jag älskar dem, och kunde inte slita ögonen från dessa vackra saker. Jag var bara tvungen att ha dem, kosta vad det kosta vill! Nu kostade dem 40 kr styck, så det var inte jättejätteilla.
Men jag undrar vem som designat dem. Damen som sålde mig tallrikarna sade att det kanske var Hadeland, men min mormor hade ju sådana? Hade hon fått dem av morfars släkt då?
Detta är ett mysterium jag gärna lägger tid på, istället för att oroa mig för respektlösa människor och tjocka magar.
Hjälp mig gärna hitta var dessa vackra assietter kommer ifrån. Tack!

Oldies but goldies

Jag hittade några äldre bilder av min svägerska som jag redigerade på nytt, och tyckte om. Igen. Så här är dem, för allas beskådning. Jag längtar tills jag får fotografera henne med mitt nya objektiv, det ska bli mig ett nöje.
Förresten... Hon är singel. Hint hint.
Förlåt, Hanna. Hihi.

Hemma hos fröken K

Alla gör det. Därför ska jag också visa utvalda delar av mitt hem, denna torsdagskväll då sambo är på pub och ser på fotboll och sonen ligger knockad i sängen och sover.

Den första bilden visar mina första skor, och min sons första skor. 27 års mellanrum mellan skor, men samma storlek.

Jag älskar ljusstakar i "silver". Dessa står stolta i fönstret.

Sonens leksaker ihopklämda i en liten låda i vardagsrummet.

Den minsta räkningshögen under hela 2010. Det borde firas!

CD-skivor i en gammal korg. Sonen hittar dem hela tiden, vi gömmer dem på nytt. Här bakom soffan.

Min gamla gunghäst som skulle målas vit, men fortfarande är original.

Stickningsmaterial får brottas med strykjärn uppe på vitrinskåpet i väntan på kallare tider.

Sidan av kylskåpet. Jag hälsar godmorgon till några av mina vänner.

Porträtt av mig och min son hänger i den mörka, röda hallen och lyser upp.

"Att göra"tavla i köket. Den är tom, and I like it!

Sist men inte minst, min och sambos favoritserie. Vi ser den för andra gången nu.

Tack för besöket! Nästa gång kanske jag bjuder på kladdkaka.

Nuolla perse

Det här med att slicka röv är något jag funderat över. Man kan göra det för att få vänner, pengar och arbete. Sedan måste man fortsätta slicka röv tills den människan kommer på att man inte är ärlig, utan bara är ute efter något. Då sitter man där med rövsmak i käften och luktar illa.
Fan, vad jag hatar folk som slickar röv. Det är aldrig någon som slickar min. De kanske borde prova och se att jag är precis som alla andra, vare sig jag är svensk/norsk eller kan vicka på öronen. Nästa gång ska jag tatuera in "jag är precis lika mycket värd som alla andra och ska respekterar och talas med" i pannan och "headbutta" alla som inte läser och gör som det står. För en tatuering är respekt, och det ska respekteras.
Livet känns så respektlöst. Jag förstår inte varför folk inte respekterar mig. Jag kräver respekt, men samlar ändå ihop mig i en dammig liten låda i något hörn efter första ignorerande blicken. Det är som lock för öronen, som skygglappar för ögonen och som tjock gröt i munnen.

Inte konstigt att ingen vill slicka min röv.

Sorry ladies

Den här blonde herren är världens bästa sambo, far och vän. Han är inte bara snygg och söt, han är snäll och artig också. Att han trivs framför spisen är inte fel det heller.
Han berömmer mig för den jag är. Han hjälper mig genom svåra dagar. Han skrattar med mig, och åt mig - tills det blir roligt. Han är kärvänlig mot sin son och älskar honom högre än något annat, till och med fotboll och öl kombinerat en solig dag i en park.
Tyvärr så är han upptagen, och ska så förbli för evigt. För jag ska gifta mig med honom. Någon gång. Inte än, men någon gång.

Way too much sun

Idag har vi varit på treårskalas. Jag tog med mig kameran och mitt nyinskaffade objektiv bara för att se att det fina fotovädret inte följde med oss dit vi skulle. Det var strålande sol och minimalt med skugga. Ingen ville sitta i skuggan. Inte ens sonen. Så det blev inga fina bilder, men jag gillar ändå denna. Visst, jag ser massa saker som jag kunde ändrat på, men bilden förmedlar inte så mycket mer än den ska. Far och son leker. Period!
Imorgon är det måndag, friska tag.
Jag längtar redan till helgen, så jag kan fotografera mera.

Frankrike

Mitt objektiv kom idag. Några timmar senare kom ett roligt besked. Så jag var glad ända tills vi fick ett tråkigt besked. Jag ska inte prata om det, utan hellre se framåt och njuta av min familj och att jag får syssla med något som jag faktiskt blir mer och mer intresserad av.
Bara synd att jag varit lite bakfull idag och inte orkat gå utanför dörren. Då hade det blivit roliga bilder. Nu får vi nöja oss med detta.

Den gråa musen

Idag är jag hemma med sonen vars dagmamma är hos doktorn. Han sov bara till sex som vanligt, och nu går han runt och gnäller för att han är trött. Men han får inte sova förrän klockan elva. Sträng mor som jag är.
Jag längtar efter mitt objektiv. Jag längtar efter att få fotografera. Idag ska jag och två arbetskollegor som jag lärt känna lite bättre ha en filmkväll med lax och vin. Det ska bli trevligt. Då ska jag tvinga upp kameran i ansiktet på dem. Stackare.
Så kanske min längtan efter att få fotografera och bli lite bättre dämpar sig en stund.

Nada

Egentligen så hade jag faktiskt ingenting att skriva idag. Jag kände bara för att lägga upp en bild. Här är den. Varsågod.
Mitt objektiv har fortfarande inte kommit.

Geranium

För en månad sedan så köpte jag min första pelargon. Den stod så fint i butiken och lockade på mig, röd och fin och nyutslagen.
Nu har den vissnat. Det kommer flera blad, men själva blommorna har vissnat. Jag låter dem stå på soffbordet under dagarna så solen inte bränner sönder dem, och ställer dem i fönstret under kvällen så de får lite ljus på sig. Ändå vissnar de. Jag vattnar måttligt. De vissnar. Min son klappar på dem och luftpussar på bladen ibland. De vissnar.

Jag har verkligen inte gröna fingrar. Pelargoner gillar inte mig lika mycket som jag gillar dem.

Omöjlig fråga

Blommor i svägerskans hår

Jag längtar efter mitt objektiv. Samtidigt sliter jag mitt hår. Min kära mor kom med ett påstående som jag inte tänkt på förut. Mödrar är bra att ha ibland.
Jag ska ha två veckors semester, varav en vecka är inskolning på min sons dagis. Den andra veckan spenderas hemma i Sverige så familjen får umgås med plutten.
Men! Vi hade inte tänkt ha mer semester än de två veckorna då vi inte får betald semester, men om vi gör det så kommer vi hamna i samma ekonomiska dumma situation vi varit i nu i några månader. Både jag och min sambo var helt överens om att inte ha mer semester, och så kommer då bomben. Vår son behöver semester. Jag har varit helt självisk och tänkt att jag inte behöver semester så att vi slipper gå utan pengar. Jag har då inte alls tänkt på att min son kanske behöver vara ledig och ta det lugnt innan han börjar på dagis.

Hur faan gör vi nu?

Hemligt

Under gårdagens träning fick jag en riktig aha-upplevelse. 50 minuter löpning gör något med en. Jag har länge undrat varför jag beter mig som jag gör. Varför jag har gråa och trista dagar då jag bara vill brista i gråt och vagga mig själv i ett hörn, men på utsidan verkar vara precis som vanligt tills jag kommer innanför dörren och då äntligen får sluta le. Varför jag beter mig som om jag vore 11 när jag i verkligheten är på väg mot de stora 30.
Jag kan analysera gårdagens samtal, förra årets konversation, ja saker som har hänt för flera årtionden sedan. Detta snurrar i mitt huvud konstant. Jag är rädd för att göra bort mig, så då släpper hjärnan taget när den hör min nervositet, och jag gör VERKLIGEN bort mig. Jag säger fel saker, flaxar mest runt och får alla att höja på ögonbrynen. Så anstränger jag mig för att vara professionell och sätter på mig en bister min. Strax är jag tillbaka med mitt flamsiga jag och när jag kommer hem så droppar det av ångest från hela min kropp. Den följer mig hela dagen, men eftersom jag tydligen måste agera utåt med mina positiva och negativa känslor inför kollegor så ligger den bara som en klump i magen och kommer så upp som svarta moln framför sambo och barn.
Det är som om jag inte får säga eller göra det jag kanske vill så gör det ont i kroppen och jag exploderar i ett hav av ord, nervösa skratt och vibreringar.
Jag vill ju så gärna vara en av dem. De som är svala och sköna.

Men det dröjer inte länge innan min vackra son tar ner mig på jorden igen.

Yellow

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Vissa bilder fångar ögonblick som kanske inte borde visas. Detta är inte ett sådant. Svägerskan poserade friskt i gröngräset med en maskros och stoppade den i munnen. När hon tog ut den så spottade hon och grimaserade. Det smakar inte så gott med maskros.

Jag har fått lov att klicka hem ett Canon Standard objektiv EF 50mm f/1,8 II för min sambo. Det blir en för tidig födelsedagspresent. Jag fick också lov att köpa ett solskydd, och det enda som fattas nu är en reflexskärm. Det är inte jätte dyrt, och snart är min lilla samling komplett för att kunna börja utvecklas lite som "hobbyamatörlåtsasvarafotograf".

Klick!

Studs

Jag gick igenom lite gamla bilder för några dagar sedan, och hittade förvånansvärt många roliga bilder. Dum som jag var så sparade jag bara på några stycken, medan de flesta fick stanna kvar på alla cd-skivor jag bränt dem på.
Jag minns bilden ovan. Jag och min sambo hade bara varit tillsammans i drygt ett år då vi flyttade in till hans syster som hade köpt hus på landet. Vi bodde i ett rum med våra kläder slängda i högar (det var ett försök på att organisera), en madrass på golvet och min dator som jag släpat med mig hemifrån. Jag minns att jag köpt en blomma och en blomkruka som jag ställde i fönstret för att det skulle se mer hemtrevligt ut. Jag minns att jag tyckte att det spökade, och jag ville aldrig vara ensam i huset. Jag minns att vi målade om och jag minns glädjen som infann sig hos både vuxna som barn när det kom upp en studsmatta på den stora gräsplanen. Vi studsade dag som kväll. Vi åt, sov, solade, studsade och drack öl på den.
Vilken familjemedlem!

Förresten, bilden föreställer sambo som studsar på studsmattan i kvällssolen.
Och ja, jag älskade min blomma.

Le bonheur est le soleil et la photographie

Min vackra svägerska kastade sig in i sin bil och körde till Oslo för en fotografering, lite mat och en öl eller två för några dagar sedan. Det var perfekt timing då solen gick i moln och det fantastiska fotovädret kom fram som på beställning.
Jag har fortfarande ingen reflexskärm och använder endast ett vanligt 18-55mm objektiv som inte är ideellt att använda till porträttfotografering, men ivern och glädjen finns där, och då tager man det man haver.
Mer! Mer!

Maskros

Vita syrener är så vackra!