Onåd av J. M. Coetzee

Läste ut boken Onåd igår. Minns att jag fick den för några år sedan i julklapp med rimmet "Du är ju ingen tok, därför får du en ..." av min mor. Man skulle ju kunna tro att hon har bättrat på sina rim med åren, men de blir bara mer enkla, och desto roligare. Vi har riktigt roligt när vi läser upp rimmen som är skrivna på collegeblockpapper.

Boken var inte lika bra som jag minns den. När jag fick boken så slukade jag allt jag kom över, läste flera böcker i veckan. Nu läser jag en bok på en dag, men glömmer så att jag ska läsa och går några veckor utan att läsa någonting alls.

Onåd handlar om en universitetslärare i medelåldern som inte tycker att han verkar befinna sig i medelåldern. Han träffar en av sina studenter som han inleder något slags förhållande med, får lämna universitetet och flyttar ut till en gård i Sydafrika där hans dotter har en hundgård. Mitt i lugnet kommer det två män och en pojke som rånar dem, tänder eld på mannen och våldtar hans dotter som sedan vägrar prata om vad som har hänt och bara sluter sig inåt framför fadern. Mitt i denna djävulskap så förändras mannen. Jag skulle beskriva det som att han träder in i medelåldern, som han egentligen redan levt i, men förnekat. Så han börjar arbeta mer på gården och hjälper även till med att jobba hos någon slags veterinär som avlivar djur. Hundar återkommer ständigt i denna bok, och det är även en bild på en hund på min framsida av boken.
När jag hade läst färdigt boken igår så fick jag en känsla av att jag gillade att läsa boken, men att slutet förundrade mig. Den slutade så abrupt att jag inte fick någon slags känsla för vad som händer sedan. Ibland kan man drömma sig bort och fundera på vad som händer efter sista sidan i boken, men jag är rädd att denna mannen inte har någon framtid i mitt huvud.

Hursomhelst är jag glad att jag har denna bok i min ägo. Ska läsa om den om några år, så får vi se vad jag tycker om den då.