Såg nyss en film som egentligen lämnar en ganska vanlig känsla bakom sig, i alla fall för min del. Jag går nästan alltid från en film med en tår bakom ögonlocket, frenetiskt tänkades på något annat så att jag inte ska brista ut i stora tårar. I de filmer som jag blir berörd av så finns det oftast alltid en scen där huvudrollsinnehavaren har en bra dag eller whatever och ställs inför svåra val, allt går åt helvete och man kan till och med se en dubbelhaka titta fram. I slutändan ordnar det sig alltid, personen bantar bort 50 kilo, lär sig telefonkatalogens alla namn för att h*n gett sig fan på att klara det eller försonas med någon som alltid bor 47 000 mil bort. Jag torkar en tår och tänker att, ja men jag borde också klara något sådant. Inspirationen i huvudet och speciellt kroppen flödar och jag vill helst ha ett dygn på mig att skaka av mig den känslan. Kanske rentav göra något som jag funderat ut under filmen, lyckas fokusera det jävlaranamma som plötsligt finns där, men som också försvinner lika fort.
Vilken film var det då? Vilken film gör att jag vill köpa upp en hel butik med skor till mig själv, och köpa en annan butik med jagvetintevad till mina systrar och skeppa iväg dem till X-stad. Vilken film får mig att vilja bli hundrastare/brunett/snyggabenmänniska?
Den som svarar rätt får välja ett pris till sig själv. Med måtta.
31 celsius idag i solen. Jag och min älskade åt egengjorda baguetter och gick sedan ner till parken där det svenska tivolit var. Som jag befarade så var det bara barn med sina föräldrar och fjortisar där. Vi åt italiensk glass och köpte med jordgubbar hem till filmen.
Nu ska jag sitta i fönstret och suga åt mig det sista av värmen innan jag går och lägger mig med en stickande känsla i magen, en obehaglig känsla av att allt jag gör blir fel.
Jag är den omvände kung Midas, allt jag rör vid blir till skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar