Buuh

Nu sitter jag här och trängs med lådor och hybelkaniner. Anledningen till att vi inte städat är för att det liksom inte går. Att flytta från 55 kvadrat till 38 kvadrat är inte någon smart idé. Man får inte riktigt plats med det man vill ha framme. Jag fick offra min cd-hylla (som visserligen gick sönder i flytten) och något matbord har vi inte.
Men jag är här! Äntligen! Och jobb har jag fått. Manpower är jävligt stora i Norge och det är mest utlänningar som jobbar där. Det är svenskar överallt i Oslo och inte minst på Manpower. I Norge är vi som Sveriges polacker. Vi tar vilket jobb som helst för att överleva. Svartbygge. Eller nåt.

Min vän i drygt två veckor har varit det mystiska spöket som dök upp en dag på vägen till jobbet. Jag gick som vanligt upp på Carl Berner för att ta tunnelbanan till Ökern där jag arbetar, och så kom gåte och knackade mig på axeln. Sedan dess har jag sagt godmorgon och godeftermiddag till honom och han är så snäll och vinkar tillbaka. Om jag står mitt framför honom det vill säga.
Det som är så lustigt är att det verkar som om ingen annan har sett spöket. Vantligtvis så går det några stycken på samma väg som jag vid samma tid både på morgonen och eftermiddagen. Ingen hade tagit notis om honom överhuvudtaget, och han har inte stått där så länge. När jag satt på jobbet och klurade på varför ingen hade tittat åt det hållet så bestämde jag mig för att min älskling skulle få komma och titta. Han såg det klart och tydligt. Min slutsats är att Osloborna är så vana och bortskämda med lustiga saker i en annars tråkig tillvaro så de blir inte upphetsade för någonting längre. De kanske blir lite varma i brallorna för lite kall pasta istället för den vanliga kålen i salladsbaren. Men i övrigt är det bara jag som verkar se grafittikonsten som konst och inte som krumelurer på en fasadvägg.

Blev uppraggad av en afrikaner igår. Han frågade vilken av killarna i mitt sällskap som var min pojkvän. Jag pekade på min älskling och afrikanern försökte då ragga ännu mer på mig. Hade jag sagt att min pojkvän var J, den två meter långa och två meter breda (haha) peruanen, då hade han nog lommat iväg ganska fort. Nästa gång ska jag säga att jag är lesbisk. Jag orkar inte med att det bara är konstiga människor som raggar på mig. Tro mig, det är bättre att vara utan ragg än att få ett dåligt.

Och med det dumma rådet lämnar jag datorn för lite quality time framför diskbänken.