Jag sitter här i mörkret och känner mig mer ensam än vad jag gjorde när jag var singel. Han har åkt tillbaka till Norge. Försökte flera gånger få honom att förstå varför jag inte kan lämna den lilla incidenten bakom mig. Han förstod och sade att han förmodligen reagerat likadant om det var jag som hade tagit en flörtande kille på låret. Ändå kan han inte förklara varför han gjorde det. En liten ljuspunkt i tillvaron: målade röda naglar. De är inte bara fina att se på, utan även sköna att ta på. Jag har aldrig lyckats ha målade naglar mer än någon dag, sedan börjar jag pilla loss små bitar av nagellacket. Men eftersom mor och mina älskade systrar kommer imorgon så måste jag imponera lite på dem. Antingen så säger mor att hon gillar dem eller så tycker hon att jag ser ut som en käring.
Zappade lite på TV:n för ett tag sedan. Hittade Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter och såg den. Tyvärr var filmen nästan slut, men jag kom ihåg att jag tyckte att den var väldigt bra sist jag såg den. Att kunna ha en sådan gemenskap med sina vänner att man bildar en klubb som går i generationer. Som ett lapptäcke. Minnen.
Jag vill släktforska. Både på mors och fars sida. Jag är inte bara norskättad, min gammelmormor var dessutom från Ryssland. På min fars sida har några av mina släktingar släktforskat ända tillbaka till Gustav Vasa. Så jag är släkt med honom. Tydligen. Måste få se släktträdet som de har gjort.
Men på mors sida, där finns det många levande. Skogmo. Det finns tydligen två familjer Skogmo och de är inte släkt med varandra alls. Så synd att man inte kan Googla fram sina släktingar. Dessutom verkar det kosta massa pengar också. Det har jag inte råd med ännu.
Vill även byta tillbaka till mitt efternamn Skogmo. Jag är ju ingen Axelsson. Inte ens släkt med dem. Jag bytte efternamn för att mina systrar skulle heta Axelsson och mor trodde att jag skulle bli utanför på något sätt om jag inte bytte jag med. Men nu vill jag byta tillbaka. 1500 kr kostar det.
Fortfarande smärtsamt ensam. Jag är rädd för att börja gråta, för då kanske jag inte kan sluta. Då brister det inom mig och jag blir bara en blöt pöl på golvet som sakta avdunstar. När min älskade kommer tillbaka finns jag inte kvar.
Bara minnet.
(Inte ens OSguld i Hockey kan få mig att bli glad, tyvärr.)
2 kommentarer:
jag har också röda naglar. det spicar upp livet till en viss grad, definitivt. osäker på om det lappar ihop konflikt dock. är ni på god fot med varandra än?
tjaa, jag har frågat honom alltför många gånger varför och får alltid samma svar, så jag har väl gett upp. gör han om något liknande så får han veta hur det ligger till.
(hoppas det är ok att jag länkat till din blog)
Skicka en kommentar