Inspirationen sviktar. Jag känner att jag inte har något bakom pannbenet längre, om jag nu någonsin haft det. Orden räcker inte till, och hur tragiskt det än må låta så ligger jag vaken om nätterna medan sonen och sambo snarkar och funderar på vad jag ska ta upp för intressant ämne på bloggen samtidigt som jag försöker komma ihåg multiplikationstabellen. Jag behöver få komma ut bland vuxna och använda hjärnan lite. Jag behöver en utmaning.
Nu när duschen är ur funktion så är det inte så inbjudande att gå på date med sambo och äta sushi, så vi stannar inne i vår svettlukt och fotograferar istället. Jag försöker övertala honom att stå modell en stund så jag kan få öva, öva, öva. Snäll som han är så tackat han ja även om han säger att han har flottigt hår.
Bilden ovan visar huskatten som bor hemma hos min mor. Hon är en människokännare, min son accepterade hon med en gång, men jag är fortfarande en nål i ögat för henne. Bara se vilket hat hon utstrålar. Dumma brud, komma här och kasta ut mig i kylan bara för att du är lite allergisk, jag ska pissa på din kudde inatt. Mohaha.
Straight from the cat´s mouth.
2 kommentarer:
Du har en underbar blogg tycker jag. Gillar verkligen ditt sätt att skriva. Men jag förstår det där med att behöva en utmaning. Jag känner hur min hjärna säckar ihop mer och mer för varje dag jag går hemma. Det är hemskt! Jag vill oxå ha en utmaning. Kram
svar: Åh men vad snäll du är!
Och ne, inte alls svårt. Vi kladdar på med puder, mascara och eyeliner och hoppas på det bästa!
Kramkram!
Skicka en kommentar