Jag har erfarat att man inte äter så mycket blodpudding här i Norge. Folk nästan ryser när de får höra att vi äter det i Sverige. (Iallafall med lingonsylt. Hörde talas om att det fanns norrmän som åt det som dessert, med kanel och socker på.) Fast jag måste erkänna att jag ryser när jag luktar på tran eller får höra talas om folk som äter rå köttfärs. För det gör de i Norge. Äter rå köttfärs rätt från förpackningen och sköljer ner med tran.
Jag köpte blodpudding i Sverige, som jag skulle laga till idag. Tänkte på familjemiddagarna med blodpudding, lingonsylt och kanske en skiva knaperstekt bacon. Och så juice till maten, vilken lyx! Det var inte ofta man fick juice. Då blev blodpuddingen extra god, eftersom det inte är någon idè att dricka mjölk till blodpudding för att järnet inte tas upp i kroppen då man äter kalcium eller något sådant konstigt.
Satt och skar upp blodpuddingen i lagom tjocka skivor, men de föll sönder och samman. Varenda en. Jag provade en större kniv, men de bara smulade ihop sig. Det slutade med att jag satt och hamrade med kniven på blodpuddingsskivorna så det flög bitar runt i hela köket, och det blev spaghetti med köttbullar till middag istället.
Ännu ett utbrott i köket. Vi skyller på graviditetshormonerna.
2 kommentarer:
Karolina, prova att blöta eller att smörja kniven i lite smör innan du skär blodpuddingen. Det funkar bättre då ;)
Och det ska komma från min lillasyster... Suck. Jag är inte ens i närheten av att bli vuxen.
Skicka en kommentar