När jag läste Å:s inlägg om hennes svärfar blev jag inte bara trött på att mäns syner på kvinnor aldrig verkar bli bättre med åren, utan jag fick också massa minnen från mina styvföräldrar.
Min styvfar har alltid ställt upp för mig, ända sedan jag var väldigt liten, så han har jag inget ont att säga om. Min styvmor däremot, hon har jag lite svårt att få in i familjen. Min far gav henne en ring på hennes 40års dag och det verkar som om de ska gifta sig till sommaren. Då hade jag några år tidigare frågat min far om han inte skulle ta och gifta sig och skaffa lite barn. Nähä, hade han sagt då. Så när han berättade att han skulle gifta sig, så blev jag minst lika förvånad då jag fick höra att de skulle flytta ihop för typ 8 år sedan. Jag hade även då frågat om han och hon inte skulle flytta ihop, och han såg undrande på mig och sade (säkert) nähä där också. De var ju inte tillsammans.
Ända sedan de flyttade ihop har jag vid de få tillfällen jag varit hemma hos far försökt att gilla henne. Vi har väl inte utväxlat allt för många varken fina eller fula ord, men hon har alltid haft ett finger med i pappas åsikter. Jag har en väldigt snäll far som ger mig pengar eller dyra saker ibland när han känner att han vill ge sin enda dotter någonting. Det är det minsta han kan göra, tycker han. Men! Jag får absolut inte säga något till henne. Jag fick låtsas att jag hade köpt datorn för egna pengar, alla mina mobiltelefoner har vi smygit iväg och köpt och om jag hade en tusenlapp i fickan någon dag så hade jag fått den från mor.
Pappa = toffel.
Så en dag fick jag en fin uppdatering från mor. Hon hade pratat med far om min styvmor. Tydligen är hon inte så populär i den lilla staden jag kommer ifrån, mor gillar henne heller inte speciellt mycket.
Min far hade då sagt efter en stunds diskussion att min styvmor var svartsjuk på mig, eftersom jag är hans enda dotter. Hennes två döttrar ska ju också få del av min pappas pengar (vad fan, var är deras far då?), så hon vill inte att jag ska få en enda krona från honom.
Efter samtalet slutade jag försöka gilla henne. Ibland övergår mitt ogillande till rent och skärt hat, men den dumma jäveln som jag är så säger jag inte ett ljud. Jag är lika "trevlig" som vanligt.
Så där hurrar jag för dig, Å, som står upp för dig själv.
För det kan faktiskt inte jag.
4 kommentarer:
Tack för hurraropen! Men det är inte lika lätt när det gäller ens egna föräldrar (samt deras val av partner), de måste man ju mer eller mindre dras med.
Kram på deig i alla fall!
(Och ja, jag hade sett att du var tillbaka ;) )
Herregud, folk är inte kloka...
Såna styvmammor borde förbjudas.
karolina! du är borta. hittade din blogg bland mina bokmärken. blev helt ledsen när jag såg att senaste uppdateringen var i juni. jag hoppas att allt är väl. /denial
Hello. This post is likeable, and your blog is very interesting, congratulations :-). I will add in my blogroll =). If possible gives a last there on my blog, it is about the Notebook, I hope you enjoy. The address is http://notebooks-brasil.blogspot.com. A hug.
Skicka en kommentar