Äcklig!

Jag vet fan inte hur jag ska klara av det här. Min kropp är något jag alltid slitit med, kanske mer och mer för varje år efter resan till Malaga där jag lyckades gå upp tio kilo på tre månader. Vem klarar det?

När jag kom hem från det jobbiga jobbet (ja, det var jobbigare än vanligt) idag så fick jag syn på mig själv i spegeln. Mina alltid lika komplexbyggda armar verkar ha växt till abnorm storlek. Det går inte att dölja längre. Hur jag än vrider och vänder på mig så är de där, med underarmarna som inte längre hänger ner vid min så kallade midja, de putar utåt eftersom fettet från mina överarmar (plus att jag är grov i överkroppen numera) gör så att jag börjar likna en Tyrannosaurus Rex.
Min mage har jag aldrig varit nöjd med. Under midsommar kom jag fram till att jag har tre ringar på magen. Överst har jag ett cykeldäck, i mitten har jag ett mopeddäck och längst ner putar ett bildäck fram. Det som oroar mig är att däcket börjar krypa närmare och närmare ryggen. Det har lagt sig på mina höfter och vill bara längre och längre bakåt. Snart har jag ingen svank längre.
Min välkända rumpa som tidigare liknade J. Lo's har nu förvandlats till en apelsin delad itu. Lite tur i oturen kan man väl säga att min rumpa börjar hänga ovanligt långt ner på mina lår så man slipper se dem, men det gör ju inte framsidan på mina lår bättre. Jag får väl odla mer mage så att den hänger sig över där med. Ett komplex mindre. Typ...

Jag måste klippa mig, färga håret, skaffa lösnaglar och banta bort 15 kilo. Målet för några månader sedan var satt på tio kilo, men det är alldeles för lite. Tyvärr.

Jag grät idag, framför spegeln. Sedan åt jag cheez balls och grät ännu mer.

Jävla helvete. Att jag ska ha ett sånt jävla I-landsproblem/lyxproblem.