Leva livet

Hockey hockey hockey. Jag klarar inte av att se på hockey. Jag blir så arg när de inte gör som jag säger i TV-soffan. Då går jag därifrån och diskar istället. För disk finns det oändligt mycket av verkar det som. Iallafall i min lägenhet. Det kanske är samma monster som planterar disk på min diskbänk som det monster som äter upp den ena strumpan varje gång man ska tvätta.

Var hemma i Kungsör igår. Såg på hockey där mina systrar tränade och åt lax med familjen. Det var meningen att jag skulle åka och träffa morfar också, han säger hela tiden att han vill ta livet av sig för att mormor gått bort nyligen. Jag klarar inte av att han gråter och tycker synd om sig själv hela tiden. För det är det han gör. Alldeles innan mormor dog satt mor och höll henne i handen och grät lite. Morfar var med och började till slut gråta han också. När mor försökte trösta honom lite så sade han att det var så synd om honom som hade så ont i ryggen. Vilken egoist! Jag har ärvt hans hypokondriska tendenser, men jag hoppas att jag aldrig kommer resonera så som han gjort under hela sitt liv.
Han är så rädd för att dö att han inte vågar leva.
Han tycker bara synd om sig själv. All eyes on him.
Jag kan erkänna att jag tycker om när människor bryr sig om och vill ta hand om mig. Men att de tycker synd om mig för att jag är allergisk mot allt, eller något annat så blir jag generad och nästan arg. Jag anser mig själv inte ha ett handikapp, men det verkar som att andra tycker det. "Nämen, kan du inte äta paprika? Stackars dig! Kan du inte ha katt? Stackars dig!!"
Jag har haft det så hela mitt liv, jag tycker inte att det är så konstigt. Tråkigt kanske.
Men jag är ju speciell...

Eller?