söndag 13 juni 2010

Hemligt


Under gårdagens träning fick jag en riktig aha-upplevelse. 50 minuter löpning gör något med en. Jag har länge undrat varför jag beter mig som jag gör. Varför jag har gråa och trista dagar då jag bara vill brista i gråt och vagga mig själv i ett hörn, men på utsidan verkar vara precis som vanligt tills jag kommer innanför dörren och då äntligen får sluta le. Varför jag beter mig som om jag vore 11 när jag i verkligheten är på väg mot de stora 30.
Jag kan analysera gårdagens samtal, förra årets konversation, ja saker som har hänt för flera årtionden sedan. Detta snurrar i mitt huvud konstant. Jag är rädd för att göra bort mig, så då släpper hjärnan taget när den hör min nervositet, och jag gör VERKLIGEN bort mig. Jag säger fel saker, flaxar mest runt och får alla att höja på ögonbrynen. Så anstränger jag mig för att vara professionell och sätter på mig en bister min. Strax är jag tillbaka med mitt flamsiga jag och när jag kommer hem så droppar det av ångest från hela min kropp. Den följer mig hela dagen, men eftersom jag tydligen måste agera utåt med mina positiva och negativa känslor inför kollegor så ligger den bara som en klump i magen och kommer så upp som svarta moln framför sambo och barn.
Det är som om jag inte får säga eller göra det jag kanske vill så gör det ont i kroppen och jag exploderar i ett hav av ord, nervösa skratt och vibreringar.
Jag vill ju så gärna vara en av dem. De som är svala och sköna.


Men det dröjer inte länge innan min vackra son tar ner mig på jorden igen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det där kunde lika gärna varit skrivet av mig.... Kram

kackerlacka sa...

Fast, det är juste att kunna vara så där liten och jävlig som ett barn kan när man snart är 30. Tycker jag, eller försöker jag inbilla mig;-) Finfin blogg!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails